Hur Arends’ system är uppbyggt

Systemet bygger på den s.k. stapelprincipen, vilken innebär att konsonanterna utgörs av nedåtskrivna streck som är raka i den nedre ändan:

För att få ett tillräckligt antal av dessa tecken, användes dels olika modifieringar i den övre ändan av tecknen, dels olika längder på tecknen och dels olika höjdplacering i förhållande till skrivlinjen, som synes ovan.
Till nederändan av strecket fogas den följande vokalen:

I den sista gruppen har stapeltecknet sammansmält med vokalen. Sammansmältning mellan tecken används flitigt i Arends’ system för att få lättskrivna ordbilder. (Ordbild = den krumelur som uppstår under stenografering från det att man satt ner pennspetsen på papperet och till dess man lyfter pennan nästa gång.)
Stapeltecknen fungerar bra i början av ett ord, men många av dem är svåra att förbinda med en föregående vokal, så de är inte lämpliga att ha inuti ord. Därför finns det några bitecken som används inne i ord (eller i slutet), t.ex.:

För att skapa tillräckligt antal stapeltecken använde man, som sagt, olika placering i förhållande till skrivlinjen. Ett av höjdlägena ovan är dock inte utnyttjat, nämligen läget över skrivlinjen. Detta läge används för att symbolisera bokstaven l inne i ord. Orden ta, bi, ju, nå, kö blir, om de höjs över skrivlinjen:

Något tecken för l skrivs alltså inte ut; höjningen över skrivlinjen talar om att ett l ska läsas efter vokalen.
Läget under skrivlinjen är inte heller utnyttjat ovan. Detta används för att symbolisera v i början av ord. Man gör det genom att placera den följande vokalen under skrivlinjen. Ordet påbörjas alltså med vokalen:

Överändan av staplarna går att modifiera ytterligare och då kunde man skapa tecken för olika konsonantkombinationer, t.ex.:

Även nederändan på stapeln kan modifieras på många sätt. Man skapade här ett visst system:

Systemet är egentligen ännu större än så här; för att belysa hur det är sammansatt har jag bara tagit med en del av de former som kan skapas utifrån l och t. Som synes finns det många kombinationer som inte kan användas till några vettiga ord, t.ex. lagn, trign, tränk etc. Bl.a. av den anledningen rensade man ut många av dessa kombinationsmöjligheter ur systemet vid 1911 års systemrevision, men samtidigt förlorade då också Arends’ system lite av sin charm.

Detta var ett urval av alla finesser i Arends’ stenografi. Denna uppfinningsrikedom gör det roligt att lära sig systemet, men det gör också det också svårlärt. Det tar lång tid innan man kommer upp i någon större skrivhastighet. Att Arends’ stenografi trots detta fick en sådan framgång i Sverige, berodde mycket på att Gabelsbergers system var ännu svårare att lära sig. När sedan Melins mycket enklare system såg dagens ljus 1892, konkurrerade det i sin tur ut Arends’.