Sveriges första kvinnliga riksdagsstenograf

Porträttbild av Jetta Lundgren, fotogravyr

Sveriges första kvinnliga riksdagsstenograf, Jetta Lundgren (1867–1937), arbetade i riksdagens andra kammare åren 1909–19. Hon var en av de ledande personligheterna inom Svenska stenografförbundet (bildat 1885) och författade ett antal läroböcker och andra läromedel för Arends’ stenografi, bl.a. en lärobok för folkskolans lägre klasser och uppåt, i samarbete med läraren Emmy Norman: ABC-bok i Leopold Arends’ stenografi. Hennes dopnamn var Andrietta Katarina Westerlind.

Nedan följer ännu ett utdrag ur hennes Stenografiska minnen, med underrubrikerna Mina första stenograferingsförsök och Hur jag fick min första stenografikurs, publicerade i Hermes 1911 och 1933:

Stenografiska minnen

av Jetta Lundgren

Mina första stenograferingsförsök

Då jag på sommaren 1886 efter åtskilliga föreställningar till slut lät min 16-åriga språkelev, dåvarande gymnasisten vid Jönköpings högre läroverk, numera den ryktbare läraremissionären, Fredrik Kugelberg, lära mig Arends’ stenografi, anade jag föga, huru djupt denna konst skulle komma att ingripa i mitt liv. Men jag hade icke hållit på många dagar, förrän jag fick klart för mig, att detta skall hädanefter bliva min musik – ja, bokstavligen talat, ty jag hängav mig åt studiet av denna konst med lika stor entusiasm som någonsin en musiker hänger sig åt studiet av musik.

Emellertid tänkte jag icke på annan användning av stenografin än såsom anteckningsskrift för eget behov och såsom ett älsklingsämne att undervisa i. Och med 19-åringens hela optimism såg jag genast hela världen liggande för Arends’ fötter.

Alltefter som jag fortsatte mina stenografiska övningar blev jag dock allt mer och mer pigg på att skriva fort. Då jag icke hade någon, som kunde diktera för mig så mycket som det behövdes, så brukade jag skriva allehanda verser och annat, som jag kunde utantill, om och om igen med ständigt ökad fart. Åtminstone psalmer och Dödens ängel, Luthers katekes, Tegnérs Axel och Fritiofs saga, Fänrik Ståls sägner – ingenting skonades från min vilda framfart på papperet med mina älskade arendska krumelurer. En månad efter sedan jag lärt mig systemets teori försökte jag mig på att stenografera ett långsamt hållet tal i en kyrka. Detta försök misslyckades emellertid totalt: tankarna stod still och pennan ville inte röra sig ur fläcken. Högeligen förtretad häröver övade jag mig flera timmar dagligen hela den följande veckan och försökte halvt på trots, nästa söndag igen. Och till min stora överraskning lyckades jag då följa med ganska bra. Uppmuntrad härav fortsatte jag alltjämt min stenografering av långsamt hållna predikningar. Längre sträckte sig ännu icke min ambition, i all synnerhet som jag var tämligen klen till hälsan och från flera håll varnades för att fördärva mig med det mest enerverande arbete som finns.

Så kom med år 1888 rekonstruktionen av Stockholms arendsförening. Dess sammanträde var annonserat i tidningarna, och jag hälsade det naturligtvis med jubel. Där träffade jag en av den arendska stenografins mest nitiska förkämpar på den tiden, greve Robert Mörner, och fick genom honom en elev i stenografi, fröken Ellen von Platen, dotter till den välkända gabelsbergerska stenografveteranen, friherre Ludvig von Platen, vilken omfattade mig med mycken välvilja, och det är honom jag har att tacka för att jag nu på allvar tog mig till att stenografera.

Genom den erfarne stenografens råd och anvisningar och icke minst genom hans uppmuntrande försäkran, att det skulle gå bra, bara jag riktigt tog mig till, förmåddes jag en söndagsförmiddag att följa med honom och hans dotter på ett religiöst föredrag, som skulle hållas i hotell Continental av den vid denna tid mycket populäre predikanten pastor Schütz, vilken ansågs vara rätt svår att stenografera. Det var överenskommet, att jag efteråt skulle skriva ut föredraget med vanlig skrift och visa utskriften för baron von Platen, så att han kunde bilda sig ett omdöme om min stenografiska kompetens.

Jag skrev i mitt anletes svett, våndades svårligen och gjorde åtskilliga luckor, men gav aldrig tappt – jag följde baron von Platens råd att icke tappa huvudet för en lucka –; det var ett riktigt eldsdop, och aldrig hade jag förr dragit en lättnadens suck vid ett ”amen”, men denna gången gjorde jag det.

När vi kommo ut ur lokalen, observerade jag, hur en fru, som suttit bredvid mig under föredraget och betraktat mig, då jag stenograferade, stannade och talade några ord vid baron von Platen, varefter båda närmade sig mig. Baron von Platen bad att få presentera mig för fru Varenius, ordförande i Allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd. Fru Varenius frågade mig nu, efter att ha komplimenterat mig för min konst, om jag skulle vilja stenografera anförandena vid ett djurskyddsmöte, som skulle hållas på kungliga slottet hos prinsessan Eugénie omkring en vecka därefter. Hon kunde icke erbjuda mig något arvode, sade hon, men tänkte, att jag kanske ville göra det för den goda sakens skull och för att få lära känna den älskliga prinsessan. Som jag var både djurvän och rojalist lovade jag att komma och göra mitt bästa.

Nu hade jag emellertid först och främst att skriva ut pastor Schütz’ föredrag. Det var icke utan en viss oro för att icke kunna avläsa mitt stenogram, som jag grep mig detta verk an, ty jag visste med mig, att jag hade slarvat alldeles oerhört, alldenstund pastor Schütz talade mycket fortare än vad jag då kunde skriva. Till min stora angenäma överraskning fann jag emellertid, att avläsandet av stenogrammet icke erbjöd den allra ringaste svårighet. Jag kunde nu icke avhålla mig från att beundrande utropa: Nog visste jag, att Arends’ system var lättläst, men att det var så lättläst, det kunde jag ändå icke tro!

Att avläsa vad jag skrivit var alltså ingen konst. Redigeringen befanns icke heller erbjuda några större svårigheter, men det värsta var att läsa vad jag icke hade skrivit, d.v.s. att fylla i luckorna. Detta blev emellertid icke heller så svårt som jag hade trott. Det befanns, att de flesta egentliga luckorna hade uppstått på de ställen, där talaren använt en massa adjektiv efter varandra – det var denne talares specialitet. Jag hade där aldrig hunnit skriva mer än det första och det sista, klimax, adjektivet, och fyllde nu i de mellanliggande adjektiven ur egen fatabur med tillhjälp av Dalins ordbok över svenska språkets synonymer. Om jag härvid satte till för många eller för få, det har jag aldrig fått veta. Jag tror icke, att talaren själv så noga kom ihåg, huru många adjektiv han använt vid de särskilda tillfällena, ty faktum är, att när han läst igenom mitt referat, förklarade han, att det var riktigt bra gjort.

Efter denna uppmuntran kunde jag med betydligt större lugn emotse stenograferingen hos prinsessan Eugénie veckan därpå. Jag visste nu, att jag kunde fullkomligt lita på mitt system, att det icke skulle svika i tydlighet, även om jag tilltygade det rätt illa, och just denna det arendska systemets egenskap är det, som gör, att jag och mången annan med mig, som icke har förmånen att vara vad man kallar kalligraf – dock kunnat bli referentstenograf.

Stenograferingen av djurskyddsmötet hos prinsessan Eugénie visade sig vara en småsak i jämförelse med stenograferingen av pastor Schütz föredrag. Dels hade jag nu redan fått mitt eldsdop, och dels voro nog där talarne lättare. Jag behövde nu varken svettas eller våndas, åtminstone icke för stenograferingen. Däremot minns jag, hur jag våndades för värk i min vänstra tumme, där jag på något oförklarligt sätt just samma dag fått en böld, som höll på att mogna. Det var tur, att det icke var högra tummen, ty då hade jag fått avstå från nöjet att stenografera på kungliga slottet.

Om detta möte, anordnat särskilt för att intressera folkskollärarinnorna att verka för djurskyddssaken bland barnen, om den älskvärda prinsessan, samt om alla goda råd, som jag fick mottaga av de vänliga djurskyddsdamerna, för vad jag skulle göra åt min värkande tumme, kunde nog vara åtskilligt att säga, men det hör icke hit. Här var ju endast meningen att redogöra för mina första försök på det verkliga stenograferandet väg, och jag hoppas, att alla nybörjare i konsten, som komma att läsa denna lilla skildring, därav skall uppmuntras att taga sig till att stenografera på allvar och icke låta avskräckas av de första misslyckade försöken, ty det gäller ju här liksom överallt att trägen vinner.

Hur jag fick min första stora stenografikurs

Det var en dag på hösten 1888. Jag satt i mitt rum och funderade som bäst över hur jag skulle kunna få tag i något mera stadigvarande arbete än privatlektioner i språk, som jag sysslade med – kontorsarbete bjöd mig för mycket emot –, då jag helt oväntat fick besök av redaktör Fritjof Hellberg, grundläggaren av damernas egen tidning ”Idun”. Han hade fått rekommendation till mig av vår sedermera världsberömde statistiker Gustav Sundberg och kom för att fråga, om jag skulle vara villig att åtaga mig översättning från tyska av en ny modetidning, som han skulle starta. Efter en stunds överläggning var ömsesidig överenskommelse träffad, och jag fick genast gripa mig verket an.

Vid det myckna skriveri, som nu kom på min lott, fick jag god användning för min stenografi, men jag måste tyvärr renskriva allting, som skulle tryckas, med vanlig skrift, och denna började nu förefalla mig outhärdlig, när jag jämförde den med kortskiften. Om bara sättarne kunde läsa stenografi, vad det skulle vara för en lindring, tyckte jag. Så frågade jag en dag redaktör Hellberg, om han trodde, att de sättare, som hade mina manuskript omhand, möjligen skulle ha lust att lära sig läsa stenografi. Jag skulle naturligtvis undervisa dem gratis. Ja, det är inte otänkbart, svarade redaktören, om fröken själv går upp på tryckeriet och talar vid dem. Jag begav mig genast i väg, och redan dagen därpå kl. 8 på kvällen kommo faktor Lindberg och de två typografer, som satte Iduns modetidning, herrar Jakobsson och Meijer, hem till mig och fingo sin första lektion i Arends’ stenografi. De blevo mycket intresserade av konsten och voro särdeles läraktiga. Redan efter 14 lektioner voro de färdiga att sätta efter mina stenografiska manuskript och förklarade på min fråga, att det var mycket trevligare att sätta efter stenografi, ty den var tydligare än den vanliga drivna handstilen, och så var det betydligt mindre papper att hålla reda på. Från den stunden slapp jag den tidsödande och tråkiga utskriften med långskrift, och i den svenska stenografins annaler kunde antecknas, att Iduns modetidning var den första tidning i Stockholm, som sattes efter stenografiskt manuskript. (I Uppsala hade redan under ett par år detta varit fallet med två andra tidningar, nämligen ”Hermes” typtrycksnummer samt tidningen ”Posten”.)

Då jag såg med vilken lätthet typograferna lärde sig läsa den arendska skriften, väckte det hos mig lusten att få fler sådana läraktiga elever, och jag frågade dem därför en dag, om de trodde, att jag skulle få deltagare, om jag gåve en billighetskurs för typografer. Jag föreslog priset 3 kronor för hela kursen. Faktor Lindberg, som var styrelseledamot i typografförbundet, ställde sig genast mycket välvillig till saken och trodde, att typografförbundet både skulle upplåta sin lokal gratis och dessutom annonsera kursen genom att skicka uttryckta meddelanden därom till alla sina medlemmar, så jag skulle slippa allt besvär med själva anordnandet av kursen. Han ansåg det emellertid önskligt, att jag komme upp själv vid sammanträdet, där frågan skulle komma före, och inledde den med några ord om den stenografiska konsten och dess betydelse. Så skedde även, och resultat blev, att mötet enhälligt beslöt att med största tacksamhet taga emot mitt anbud och göra allt vad på den ankomme för att sprida kännedom därom och naturligtvis upplåta sin lokal för ett så nyttigt ändamål. Vid anteckningstidens slut voro 35 deltagare anmälda.

Med dessa 35 elever i olika åldrar – mellan 20 och 50-årsåldern – började jag den 6 maj 1889 min första stora kurs i Arends’ stenografi. Kursen fortgick med en timmes lektion i veckan hela sommaren till den sista september, sammanlagt 20 timmar. Denna kurs är ett av mina angenämaste stenografiska minnen. Samtliga elever voro ytterst intresserade och läraktiga. Ingen skolkade någonsin från lektionerna, ingen slarvade med läxorna, varenda en gick kursen till slut. Då kunde alla flytande läsa arendsk stenografi, och de flesta kunde även skriva sina stenografiska temata både vackert och korrekt. Någon större hastighet kunde man ju icke begära efter 20 lektioner, i synnerhet som alla eleverna voro upptagna av sitt förvärvsarbete varenda söckendag från tidigt på morgonen till kl. 8 på kvällen – 8 timmars arbetsdag var då ännu icke införd. Om man dessutom betänker, att vad de lärde sig var den arendska stenografin i dess allra första form, före 1890 års revision, då teorien var högst betydligt svårare än vad den nu är, så kan man ej annat än beundra den flit och det intresse, som de lade i dagen.

Flera av dem blevo även snart nog skickliga praktiserande snabbskrivare. Detta var särskilt fallet med herrar Gustaf Edin och John Högkvist, vilka båda voro faktorer vid Aftonbladets tryckeri och genom sin kunskap i stenografi underlättade direktör Arvid Sohlmans arbete därigenom, att han kunde skriva alla sina order och meddelanden ned till tryckeriet på stenografi. Även som stenografer vid telefonen blevo de ofta anlitade.

Sin tacksamhet mot mig, som lärt dem konsten, visade mina typografelever, dels genom att vid kursens slut till mig överlämna ett vackert skrivtyg av silver, prytt med en hind, vilken ju är en symbol för snabbheten, samt försedd med en inskription på Arends’ stenografi, dels genom att välja mig till hedersledamot av typografernas arendsförening, som icke långt efter kursens slut kom till stånd, och vilken under många år med framgång verkade för den arendska stenografins spridning bland typograferna.

Medlemstidningen Hermes ›