Något om systemstriderna i Sverige

I slutet av 1800-talet, när det inte fanns ett så stort massmedialt överflöd som nu, kunde en sådan sak som introduktionen av ett nytt stenografiskt system fånga allmänhetens intresse. Erik Bergsten kunde på kort tid få spridning för sin bearbetning av Arends’ system. Det bildades arendsföreningar på olika orter i landet, den första i Uppsala 1881, liksom det sedan förut fanns olika gabelsbergerska stenografiföreningar. Gabelsbergers system hade vid den tidpunkten också en stark ställning bland riksdagens stenografer, men redan 1886 fick arendsianerna in sin första man bland stenograferna i riksdagens andra kammare och 1897 var arendsianerna i majoritet bland andra kammarens stenografer. Från 1892 fanns de också i första kammaren och i sammanlagt båda kamrarna behöll arendsianerna sin majoritet ända till början på 1930-talet, då de gicks om av melinarna. Melins system blev en svår konkurrent och redan vid sekelskiftet hade elevantalet sjunkit drastiskt i kurserna för Arends’ stenografi. Verksamheten i Svenska stenografförbundet ebbade så småningom ut och 1938 lades föreningsorganet ”Hermes” ned efter 57 år.

Konkurrensen mellan systemen kunde ibland ge upphov till hätska angrepp mellan anhängarna av de olika systemen, vilket bl.a. framgår av följande småelaka artikel av Jetta Lundgren från hennes Stenografiska minnen; publicerade i Hermes 1911 och 1933:

Systemdisputationen i Stockholm den 10 oktober 1887

» I Hermes 1887, nr 19, står under ovanstående rubrik att läsa en artikel med en ingress, så lydande:

Det var ingalunda med glädje, som arendsianerna i Uppsala vid mitten av förra måndagen mottogo underrättelsen om, att handelsskoleföreståndaren Karl A. Smedman utfärdade en inbjudning till Sveriges stenografer att genom en offentlig diskussion få frågan avgjord, vilket av de båda i vårt land använda systemen är det bästa. Det var, sade vi, ingalunda med glädje, som arendsianerna mottogo denna inbjudning, och det icke av den anledningen, att arendsianerna i ringaste mån tvivlade på sitt systems företräde framför det gabelsbergerska, utan emedan de ansågo sig på goda skäl kunna betvivla möjligheten av att genom en diskussion på några få timmar vinna klarhet i en fråga, för vars grundligare utredning erfordras årslånga studier, grundlig praktisk erfarenhet och djup teoretisk insikt. Även bland den gabelsbergerska stenografins första representanter i vårt land, riksdagsstenograferna, gjorde sig en liknande uppfattning gällande, och diskussionen hade kanske aldrig kommit till stånd, om icke herr Smedman bestämt yrkat på en sådan.

Orsaken till att herr Smedman så bestämt yrkade på en disputation var den, att både en gabelsbergare (herr Ridderborg) och en arendsian (herr Hülfers) uppvaktat honom och påpekat stenografins betydelse för handelsvärlden och begärt att få ge en kurs i stenografi vid hans skola. Men de båda herrarna förfäktade olika stenografiska system, och herr Smedman, som icke kunde någon stenografi alls, men var en samvetsgrann man, ville få höra båda parterna på en gång framlägga sina skäl innan han kunde besluta sig för vilket system han skulle välja.

Disputationen kom sålunda till stånd i herr Smedmans handelsskola och samlade ”fullt hus”, d.v.s. ett 50-tal deltagare. Lokalen rymde icke fler. Åtskilliga av de större Stockholmstidningarna voro representerade genom referenter, och förre riksdagsmannen E. Hammarlund satt som ordförande. Bland de arendska deltagarna – omkring 15 till antalet – märktes utom herr Hülfers den arendske riksdagsstenografen Jonathan Olsson, herrar B. Lundkvist och G. Westerberg från Stockholm samt de unga uppsalastudenterna herrar Sam Claeson, Johannes Johannesson, J. von Knorring, Conrad Lundgren och Bo Löfgren, vilka enkom och på egen bekostnad rest ned från Uppsala för att strida för Arends’ sak. Dessutom märktes bland åhörarna även ett antal damer, bland vilka jag själv var en.

Gabelsbergernas förnämsta representanter voro riksdagsstenograferna Wräpelin, Engelhart och Hamrin. Sammanträdet öppnades av inbjudaren herr Smedman, som föreslog att tillsätta en jury för att bedöma systemen. Mot detta förslag uppträdde herr Hülfers, och efter en stunds diskussion beslöt mötet att icke tillsätta någon sådan, emedan det vore svårt att finna personer, som med fullständig opartiskhet förenade sakkunskap.

Ordet överlämnades därefter åt herr Ridderborg, som medgav, att det var svårt att läsa Gabelsbergers stenografi, men påstod, att Arends’ var minst lika svårläst. Han förklarade även, att Arends system var absolut odugligt för referering. Han slutade sitt anförande med ett personligt utfall mot Hermes’ redaktör, Conrad Lundgren, som av denne tillbakavisades. Därefter utvecklade herr Löfgren i ett sakrikt, intressant anförande de skäl, som förmått honom att övergå från Gabelsbergers till Arends’ system, varvid han särskilt framhöll det arendska systemets stora tydlighet framför det gabelsbergerska. Herr J. Olsson, som prövat Arends’ stenografi i riksdagsdebatternas eld, intygade, att den fullständigt bestått provet. Detta underströks av herr Clason med siffror ur refereringsstatistiken från Uppsala.

Den gabelsbergerska notarien Wräpelin meddelade, att han från olika gabelsbergare erhållit brev med begäran att uppläsa dem på mötet, men som han ansåg dels att tiden härför vore för kort, dels att flera brev voro av den art, att han icke ville uppläsa dem, inskränkte han sig endast till några brottstycken ur ett av breven, och förklarade, att han icke komme att uppträda under diskussionen, då han hade alltför liten kännedom om det arendska systemet.

Att detsamma var förhållandet med herr Ridderborg framträdde tydligt av hans anförande, men han ansåg sig icke därav förhindrad att med stora later uppträda mot Arends’ system. Däremot kunde han aldrig bemöta de anmärkningar, som arendsianerna framställde mot Gabelsbergers. En gång råkade han i sin iver ut för en liten obehaglig malör vid valet av exempel. Han påpekade, hur olämpligt det arendska monogrammet för ”lik” var, och sade, att han fått lära sig, att ett sådant tecken betydde ”större än”. En gabelsbergare skriver detta med ett likhetstecken.

Men hur skrivs då ’olik’ på gabelsbergers system? frågade en arendsian. Herr Ridderborg skrev formen.

Ja, men den formen betyder ju även olycka, invände herr Lundgren till åhörarnas stora munterhet.

Arendsianerna hade nu fått skrattarna på sin sida, och det är alltid obehagligt för motståndarne. Men värre skulle det bli. Efter ännu ett föredrag av herr Ridderborg om det arendska systemets oanvändbarhet vid hastig skrift, reste sig en av de unga uppsalastudenterna, Johannes Johannesson, begärde ordet, fick det och anhöll att såsom svar på den föregående talarens med stor hastighet framförda yttrande få läsa upp en del av detsamma, som han stenograferat med Arends’ system. Han läste upp det med en hastighet av mer än 300 stavelser i minuten utan att stappla på ett enda ord. Uppläsningen belönades med livliga bifallsrop från alla åhörarna. Sen applåderna slutat, inträdde en liten paus, så att de närvarande fingo tillfälle att tala litet mera privat med varandra. Som jag hade råkat få min plats bredvid de gabelsbergerska riksdagsnotarierna kunde jag tydligt uppfatta, hur en av dem yttrade till de andra följande ord: Det där skulle nog ingen av oss kunnat göra efter.

Nu vågade ingen mer begära ordet. Som intet förslag till resolution framkommit, ansåg ordföranden, att diskussionen fick utgöra svar på frågan, och förklarade mötet upplöst. Klockan var då 8 på kvällen. Diskussionen hade börjat klockan 4.

Ehuru intet resolutionsförlag framlagts vid mötet, märktes det dock tydligt såväl vid själva mötet som ock av referaten i tidningspressen, att arendsianerna segrat. Och att denna stenografiska disputation – den första i Sveriges historia – icke varit förgäves, framgick av de strax därpå följande händelserna. Redan i ”Hermes” novembernummer samma år meddelas, att herr Hülfers i Smedmans handelsskola undervisade 16 elever, vid Hedmans handelsskola 18, vid Palmgrens praktiska skola 25 och vid Norra Latinläroverket 28 elever. Och det bästa av allt var, att denna lyckliga utgång av disputationen livade upp arendsianerna själva till ökat arbete för den arendska stenografins sak. Det märktes över hela landet, närmast i Stockholm, där redan den 28 oktober vid Norra Latinläroverket bildades en förening, som antog namnet ”Hermes”, och den 27 november samma år rekonstruerades ”Stockholms Arendsförening”, vilken hade bildats 1885, men legat nere ungefär ett år. Denna förening lever som bekant ännu och torde vara den äldsta ännu levande stenografförening i Sverige. Men härom en annan gång. «