Sedan den Arends'ka stenografin på ett förtjänstfullt sätt överflyttats till svenska språket och så väl därigenom, som genom enskilda personers nitiska verksamhet i övrigt för denna stenografis spridning, ett allmännare intresse för densamma blivit väckt på flera orter i vårt land, har Uppsala stenografiska förening beslutat att utge föreliggande lilla tidning. Meningen med densamma vore att för nybegynnaren lämna tillfälle till läsning av korrekt skrift enligt det arendska systemet för att dymedels underlätta hans eget övningsarbete. Detta är av så mycket större vikt, som den för saken intresserade kan befinna sig på en ort, där inget tillfälle till handledning kan erhållas, och en mängd finesser i den stenografiska kombinationen sålunda lätteligen kunde undgå hans uppmärksamhet, för att inte tala om den övning i att dechiffrera, som härigenom vinnes. Vidare kommer tidningen att innehålla stenografiska notiser samt smärre förändringar, där sådana i full överensstämmelse med systemet i sin helhet ansetts med fördel vara att föredra framför de eljes vanliga. – För att härvid i någon mån underlätta intresset för själva dechiffreringen ska vi söka lämna ett så värdefullt och intressant innehåll som möjligt.

För bestämmande av upplagans storlek torde prenumeration med snaraste ingå.

Uppsala i december 1881.

Redaktionen.

Gudi lov, vår tid har hunnit så vida, att mången skranka, som fördomarna upprest människor emellan, blivit undanröjd, och det sant mänskliga börjar allt mera göra sig gällande i våra samhällsförhållanden. Men ännu återstår mycket övrigt att önska. – En fördom, som till äventyrs få människor vill erkänna för en sådan, är det förhållande, som ännu råder mellan tjänstefolk och husbondfolk. I den allmänna betydelsen av fri medborgare ligger ock betydelsen av personlig självständighet, vilken, om den eljes är förenad med ett hedersamt och aktningsvärt liv, ock kräver aktning av var och en, som med en sådan människa träder i något slags beröring. – Hur är det nu med denna aktning för vårt tjänstefolk? Är det verkligen så, att vi anse deras arbete lika hedersamt som varje annan medborgares, i vilken samhällsställning han än må befinna sig, samt därigenom även respektera det i samma mån? Vi har ofta detta vackra ord i vår mun, att varje värv i livet som plikttroget och samvetsgrant sköts, är värt vår odelade aktning; men hur går det väl i praktiken? Gör vi inte som apostel Jakob säger, att om en ärad och rik man besöker oss, buga vi oss djupt och mottaga honom med all möjlig ärebetygelse, men när en fattig och obemärkt kommer till oss, vilkens moraliska värde är lika stort och kanske till och med större, honom gör vi ingen affär av? Kallar vi inte våra tjänare med det inte blott underordnande utan även förödmjukande ordet "du", eller i bästa fall med deras dopnamn, under det att de får kalla oss "herr" och "fru"? Om människovärdet bör bedömas allenast efter sin moraliska halt; vadan då denna "onda åtskillnad"?

Man klagar över att tjänarna så dåligt uppfyller sina plikter nu för tiden. Varför? Jo, emedan de genom frihetsidéernas inflytelse kommit till medvetande om, att även de är människor, ja att de är fria och självständiga medborgare, som man inte längre får behandla med godtycke och efter behag. Då vi nu vägrar att ge dem vad de med rätta har att fordra av oss, då lönar de oss igen, och det är mindre underligt, att de härvid går till överdrift, än att vi i vida svårare grad har gjort det förut. Söker vi däremot att visa våra tjänare, att vi anser deras yrke lika aktningsvärt som varje annat, beflitar vi oss om att bortlägga mot dem allt översitteri och att umgås med dem såsom en människa gent emot den andra; då kan vi vara förvissade om, att medvetandet om denna vår aktning för dem och detta vårt erkännande av deras betydelse i samhället ska omskapa våra slarviga och odugliga tjänare till förträffliga och aktade medborgare. Vilken välsignelse skulle inte detta medföra inte blott för tjänarna själva utan även för deras husbondfolk! – En så stor omskapning av ett bland våra ömtåligaste samhällsförhållanden kan dock inte komma till stånd på en gång. Troligtvis behövs minst en eller tvenne decennier därtill. Men låtom oss inte förvillas av den egoistiska föreställningen, att vi inte skulle ha något direkt gagn derav. Låtom oss orka med en tanke även på våra efterkommande och på mänskligheten i sin helhet! Gör vi inte det, så är vi ej heller värda att vara de förnuftiga varelser, till vilka Gud skapat oss. Det gäller därför att arbeta och inte förtröttas, även om resultatet i början skulle bli mikroskopiskt. Det går så med varje förändring: i början vinnes blott litet; men medvetandet om att handla rätt och förnuftigt ska stärka oss i vårt bemödande. Alltså framåt för tjänarnas politiska likställighet med sitt husbondfolk! Amerika må bli vår läromästare!

Under denna rubrik ska vi i varje nummer meddela något om arbetet i den stenografiska konstens intresse på olika orter i vårt land, ävensom då och då låta några underrättelser inflyta från utlandet. I det senare avseendet kan vi hämta mycket ur stenografiska tidningar, men för notiser från skilda delar av vårt land är vi till största delen hänvisade till de meddelanden, som våra ärade läsare har godheten insända. Vi be därför vänligast, att var och en, som har något att tala om rörande stenografins utbredning och övning på hans ort, ville glädja oss genom att inskicka några notiser då och då. Förfrågningar angående t.ex. skrivsättet av somliga ord besvaras i tidningens brevlåda.

Uppsala. Härvarande stenografiska förening, som har till ändamål att verka för den arendska kortskriften, har varje månad ett ordinarie sammanträde, då man samtalar över föreningens och stenografins angelägenheter. Alla föreningsmedlemmar, vilka inte kommit till den färdighet, att de kan skriva 150 stavelser i minuten, sammankomma till övning två gånger i veckan. För närvarande erhålla 9 personer i Uppsala undervisning i Arends stenografi. – Från stenografiska föreningen i Göteborg kan vi inte meddela något i detta nummer, men hoppas att i följande nummer alltid få något från Göteborgsföreningen.

1. En kung han dock var, fast ej purpurn han bar
och kronan på hjässan ej blänkte;
fast ej han var smart, dock konungsligt det var,
vadhelst han än gjorde och tänkte.
En karl var herr Sten ifrån tå och till topp
och äkta en hjälte till själ och till kropp.

2. Och fastän han hörde till stormännens klass,
så svensk som herr Sten var där ingen;
den klubba var hård, och den klinga var vass,
han lyft mot förtryckareringen.
Så länge han statsrodret höll i sin hand,
med lugn plöjde bonden på tegen sin rand
och fogden ej vågade knysta.

3. Ett ord av herr Sten var för mer än en ed,
av bispar och klerker dyrt svuren;
att bryta sitt ord var hos stormännen sed,
men aldrig det var så hos Sturen;
så vänlig och mild, som dig mötte hans blick,
en meneding bjöd han på riddares skick
att fresta en dust med hans svärdsudd.

4. Och tapper han var: ej han räds att se
sin bild uti fiendens öga;
att sig med herr Sten uti handgemäng ge
var oftast att ge sig till föga.
Ej vände han stridshingsten blott för ett sår;
en man emot två är den lagen som rår
för den, som herr Sten önskar följa.

5. Ej mindre berömd är hans fältherredygd:
minns striden vid Haraskers kyrka,
där ännu en yngling, bak bråtarnas skygd
han bjuder mot dansken sin styrka,
en handfull av bönder mot riddares mängd;
den kampen kan synas rätt mången befängd,
men Sturen och Kettil dock segra.

6. Minns striden också uppå Brunkebergs ås!
Vår urgamla frihet den gällde.
Här gjorde dock Sturen att helt apropos
om hemfärden juten beställde.
De stöpo som sädax på skördande mark,
ty Sten och hans folk blev här dansken för stark.
Här föll vad ej brådskande flydde.

7. De fingo de flyende jutar besked
om svenskmannafrihetens värde.
Och drogo på skeppenas böljande hed
med brådstörtad fart sina färde.
"Slik hjälte som Sturen, slikt folk som herr Stens
hin håle ej själv mäktar kuva dem ens."
Så Sten gav oss frid för de danske.

8. Som statsman herr Sten var båd' kunnig och vis
och hågkom vad bonden betydde.
Han statsskeppet styrde med förliger bris
och aldrig för mödorna skydde.
Han undvek försiktigt var bränning han såg,
och vägde var handling på klokhetens våg,
förrän han densamma utförde.

9. Och därför ett fjärdedels sekel av frid
vårt fosterlands gränser han skänkte;
ej hjälpte kung Hans vad han tänkte därvid,
ty Sturen helt annat jämt tänkte;
och herrarnas ränker jämt funno sin ban
mot riksföreståndarens statskloka plan.
Och landet njöt välstånd och lycka.

10. Dock ljungade påvens och bisparens bann
ibland på hans vördade hjässa.
För folklig och högsint att bli deras man
han vördade kyrkan, men dessa,
blott om de befordrade lagar och rätt,
att skrämmas av klerker var inte hans sätt,
ty näpste han djärvt deras ofog.

11. För odling och vett han sågs ivra också.
Det hörde ej eljes till tonen,
ty inget han glömde, som riktades på
att stärka och gagna nationen.
Med tack honom Uppsala högskola minns,
och varhelst ett boktryckeri hos oss finns,
det minner på Sten Stures dagar.

12. Väl fyra århundraden rullat sin kos
fram över hans dråpliga bragder;
av jordfödda maskar den plats nu bebos,
där en gång hans aska vart lagder;
dock träder han än efter seklernas blund
för svenske män fram i besinningens stund
och vittnar om svenskmanna ära.

O. E. L.

"Vårt öga säger, vilken kvantitet människa som finnes inom oss. Om ingenting tindrar under ögonlocken, kommer det därav, att ingenting tänker i hjärnan och ingenting älskar i hjärtat. Den som älskar, vill, och den, som vill, lyser och skjuter flammor. Den fasta viljan sätter blicken i låga, en härlig och underbar låga, som uppstår genom förbränning av alla rädda tankar." – Victor Hugo –

"Den minsta koja, som du ser på bygden, är adlig nog, om hon ger tak åt dygden..."

"Ordet är en slav,
som fräckt förgyller var familjegrav
med segertecken;
oftast dock det tiger
där stoft och mull åt neslig glömska viger
en verklig ära." – Shakespeare

Laga att du alltid vet vad du gör och gör vad du vet. Den värsta av fördomar är fördomen om vår egen förträfflighet. Den bör först utrotas. – Vi är aldrig i större fara för felaktiga omdömen, än då vi talar om våra fiender eller om oss själva. – Kalla dig aldrig ädel, förrän du är klart medveten om att du både vill offra alla dina krafter för vad du inser vara sanning och rätt och även, för så vitt du förmår, är i färd med att göra det.

1)  I bokhandeln har nyss utkommit: Reflexioner öfver djevulsdogmen av Emil Lindberg. Pris 0.50

2)  Just under vi skriver denna tidning har kommit till oss Tidning för stenografi numro 10, 11. Den "granskning" av Arends system, som denna tidning i flera nummer innehållit fortsättes i numro 11 och ska enligt löfte avslutas i n. 12. Lycka till!

Genom den på C. A. V. Lundholms förlag, Stockholm, utgivna "L. Arends' rationela stenografi" av E. Bergsten, pris 1.75 kan envar på kort tid inhämta den arendska stenografins teori och sedan till stort gagn för sin vidare utbildning i kortskriftens behandling läsa denna tidning.

På tidskriften Hermes, som utkommer en gång i månaden, sker prenumeration på posten eller hos redaktionen. Priset, vilket ursprungl. var bestämt till 1,25 utom postporto, har sedermera ändrats till samma pris porto inberäknat. Se för övrigt anm. i nr 1!

Det torde tilläventyrs intressera stenografins vänner att veta, att vi fått glädja oss åt ett större prenumerantantal, än vi till en början förhoppats. Ett hjärtligt tack åt dem, som visat oss denna uppmuntran!

Redaktionen.

hade sitt första ordinarie sammanträde detta år den 8/2, vid vilket tillfälle 5 nya medlemmar inträdde i föreningen. För att tillmötesgå en från flera håll uttalad önskan beslöts att bevilja inträde i föreningen åt även sådana personer, vilka inte inhämtat det arendska systemet. Förra årets styrelseledamöter återvaldes för även det kommande året. På föreningens vägnar lyckönskade vice ordföranden slutligen föreningens ordförande med anledning av dennes kallelse till korresponderande medlem av stenografiska föreningen Merkur i Berlin.

Med anledning av den "granskning av Arends system", som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Före 1880 visste man egentligen inte av något annat stenografiskt system i vårt land än Gabelsbergers, som genom en herr Borgenström, "lärare" från Helsingfors i Finland, blivit vitt och brett, kanske ock tvetydigt känt i Sveriges undervisningsanstalter. Han räknade sina lärjungar i tusental... När då i slutet av 1880 en bearbetning av Arends system offentliggjordes, så väntade man naturligtvis inte utan en viss fruktan, att dessa "tusen" skulle med sin anförare i spetsen dra i häftig härnad mot den nye rivalen. Om nu det arendska systemets förmåga att tävla med Gabelsbergers helt och hållet underskattats eller förbisetts, eller om det varit mindre välbeställt med tron på det gabelsbergska systemet ofelbarhet, det vet vi inte, alltnog ingen har ännu inom vårt land uppträtt emot det arendska systemet. Och dock har den svenska bearbetningen av denna kortskrift inte blivit utan motsägelse, vilken kommit just från Finland. Således det land, från vilket vi genom ovan berörde herr Borgenström fått den första impulsen till ett mera allmänt studium av stenografins konst. Ovannämnda "Tidning för stenografi", organ för den gabelsbergska kortskriften i Finland, har nämligen i de flesta av förra årets nummer innehållit en granskning av den arendska stenografin, särskilt dess bearbetning för svenska språket. Då det inte torde vara utan allt intresse för våra läsare att erfara, hur ledare av den gabelbergska kortskriften betraktar Arends system, så vill vi ge dem del av de viktigaste anmärkningarna mot detsamma, som "Tidning för stenografi" uttalat, helst som dessa anmärkningar ger oss vissa anknytningspunkter till en jämförelse mellan de båda rivaliserande systemen.

Först och främst be vi då att till den ärade redaktören för ovannämnda tidning få uttala ett uppriktigt tack för den uppmärksamhet han skänkt Arends stenografi i Sverige. Att granskningen inte utfallit till systemets fördel, är en sak för sig varmed alltid blir någon råd, så länge Arends kortskrift har några vänner och kännare. – Det, som först stöter den värde granskaren för huvudet, är, att vissa lagar uppställts för det arendska systemet och då han nu angriper dessa och talar om dem på ett sätt, som visar, att han anser dem förkastliga, kunde man väl ha väntat en vederläggning. Detta tycks dock ha förefallit honom som ett alltför kvistigt arbete och så föredrar han det vida bekvämligare sättet: att förlöjliga dem, tvivelsutan med kännedom därom, att ett flertal människor anser en sak tillräckligt vederlagd, så snart den förlöjligats, javäl! Men då måste det ligga bevis i löjet. Oss synes det, som skulle det inte skada, om även det gabelsbergska systemet erhölle några lagar. Det kunde då kanske bli färdigt en gång, vilket väl borde vara på tiden, då det nu är 50 år, sedan det offentliggjorts. (Fortsättning.)

Uppsala. För närvarande erhåller 6 personer undervisning i Arends stenografi. I början av mars öppnas nya kurser, särskilt på Högre allmänna läroverket och Folkhögskolan. All utsikt finnes till att dessa kurser blir talrikt besökta.

Bollnäs. Till en av rektorn J. Björklund anordnad kurs hade i början av denna månad 14 personer anmält sig och flera anmälningar motsågs.

Rogsta. Herr Leman meddelar, att han för närvarande ger undervisning i stenografi åt 4 personer och väntar att erhålla flera lärjungar.

Göteborg. Den arendska stenografin har här en varm vän i studeranden herr Rabius, från vilken vi i ett följande nummer hoppas kunna meddela något mera.

Den härvarande stenografiska föreningen (Gabelsbergers system) firade den 11/2 sin årsfest och avsände därvid till Uppsalaföreningen (Arends system) ett så lydande telegram: "Stenografiska föreningen, Uppsala! För den livliga samverkan på skilda vägar tackar och hälsar vi eder på högtidsdagen... Stenografiska föreningen"... Genom Uppsalaföreningens styrelse avsändes härpå följande svar: "Stenografiska föreningen, Göteborg! Hjärtlig tack för hälsningen och den broderliga uppfattningen av vårt samarbete för det ädla målet. St. f."

Helsingfors (Finland). Härvarande stenografiska förening (Gab. system) har erhållit ett statsanslag av 1000 mark att årligen uppbäras från och med 1882.

I  för nybegynnare. Ord till 1:a lekt i lärob.

II  För mera övade lärjungar i stenografi

Es. Tegnérs tal.

För dem av våra ärade läsare, som är mäktiga det tyska språket och vill ta närmare kännedom om den arendska stenografins utbredning och det livliga intresse varmed detta system mångenstädes omfattas, rekommenderar vi: Kalender für arends'she Stenografen auf das Jahr 1882, som utom ett rikt innehåll även ger ett prydligt porträtt av Arends. Vi fäster tillika uppmärksamheten på de med Arends stenografi autograferade tidskrifterna Stenographische Blätter (Berlin). Stenographischer Kurir (Brigg i Schlesien) och Der Stenograph (Aachen), vilka alla kan erhållas även genom Sveriges postanstalter för ett pris av 3,60 utom porto.

På grund av ett förbiseende har vi under rubriken Stenografisk rundresa här ovan råkat utelämna den ganska intressanta underrättelsen, att bland herr Lemans elever i stenografi även befinner sig en person, som är döv.

Med anledning av den "granskning av Arends system", som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Sedan redaktören herr Fabritius gett sina läsare del av det arendska systemets alfabet, fogar han därtill den anmärkningen, att en mängd bokstäver allför mycket liknar varandra och styrker detta påstående särskilt genom att sammanställa följande tecken: o.s.v. I första rummet måste vi härvid beklaga, att den värde granskaren skrivit tecknen mycket illa, så att hans ärade tidningsläsare verkligen inte gärna kan undgå den föreställningen, att det arendska alfabetet är ett ganska kuriöst alfabet. Bokstäverna av första storleken är alltför höga, så att skillnaden emellan första och andra gradens tecken är alltför obetydlig. Ingen ska för övrigt neka till, att flera tecken i Arends alfabet mycket liknar varandra, och denna likhet är ju i många fall eftersträvad på grund av ljudens likhet. Men varigenom skiljs de då ifrån varandra? Jo, genom olikheten i höjd och djup i förhållande till skrivlinjen. Är inte denna olikhet tillräcklig? För vår del har vi alltid tyckt det, och vi får bekänna, att oaktat vi hört flera anmärkningar mot systemet uttalas av personer, som lärt och övat detsamma, så har vi dock aldrig förnummit någon klagan över att bokstäverna förväxlas. Säkert är inte heller någon fara för handen i detta avseende. Då i systemet blott 2 olika grader förekommer i avseende på ljudtecknens höjd över linjen och blott 1 grad under linjen, så förstår vi inte vad det är, som ger vår värde granskare anledning till farhågor. Från det vi nu sagt behöver vi undanta endast och Då det lilla brukas blott inuti ord och mest efter uppstreck (t.ex. kedja tälja), då behövs endast för namn, och då slutligen gj, hj, ljuder lika, så vet vi sannerligen inte när dessa bokstäver ska föranleda tvetydighet. Jämför vidare följande ex. ur Gabelsbergers stenografi med de klandrade arendska tecknen: även: . I följd så väl av konsonanternas beskaffenhet som sättet att uttrycka vokalerna uppkommer i det gabelbergska systemet ibland bilder, vilka för varje opartisk betraktare i sanning måste synas ofantligt mycket svårare att noggrant utföra än någonsin det svåraste i Arends. Eller vad säger våra värda läsare om följande ex. ur Gabelsbergers stenografi:
[= k kr ko kro kö krö; = tu tru bru vu vru u au]. Maken till varandra liknande bilder ska man dock förgäves söka efter i det arendska systemet. – Men summan av vår granskares anmärkning mot alfabetet i Arends system kan uttryckas så: "Det gives blott en fullkomlig stenografi, och Gabelsberger är dess profet". Vi svarar på den medömkan som skänkes oss: "Gråten inte över oss, utan över eder själva".

På sammanträdet i mars månad hölls, till erinran om föreningens stiftande den 18 mars 1881, av ordföranden ett föredrag över herr Leopold Arends, grundläggaren av det efter honom nämnda stenografiska systemet. Men ledning av detta föredrag ska vi längre fram vid tillfälle ge våra värda läsare en kort teckning av den i flera avseenden berömde mannens person och verksamhet. – Efter detta föredrag upplästes från flera föreningar och enskilda personer i Tyskland till Uppsalaföreningen ingångna lyckönskningsskrivelser.

Som i förra numret tillkännagavs ha under mars månad och i början av april nya kurser öppnats, så att närmare 40 personer för närvarande erhåller undervisning i Arends stenografi.

Herr Leman i Rogsta har som frånvarande medlem ingått i stenografiska föreningen.

Med anledning av den "granskning av Arends system", som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Herr Fabritius ger vidare sina läsare del av den arendska vokalbeteckningen inuti och i slutet av ord. Han erkänner, att densamma intresserat honom, men sedan han framställt ett mycket uselt schema av nämnda vokalbeteckning, anser han sig äga skäl nog att uttala sig på följande sätt.

"Man ska vara i besittning av en säker hand och ett vid grafiska former vant öga för att så hantera denna vokalbeteckning, att de utomordentligt fina nyanserna tydligt framträder, särskilt diftongbeteckningen. För vår del har vi trots alla försök och all övning funnit det verkligen mycket svårt att rätt komma underfund med den riktiga skrivningen av dessa vokalbeteckningar. Men vi är gärna benägna att medge att kanske gabelsbergska fördomar härvid även haft sitt finger med i spelet." – Alltså här samma klagovisa som sjöngs om konsonanttecknen. I sanning kan varken konsonanter eller vokaler tydligt skrivas i Arends stenografi, då är bäst att ta sin Mats ur den skolan. Men vilken stenografi skulle man då välja? Enligt det vittnesbörd, som Tidning för stenografi avlägger, vore det naturligen tryggast att svära den gabelsbergska fanan trohet. Ty i Gabelsbergers kortskrift löper man inte fara att förväxla varken olika konsonanter eller vokaler med varandra. Där fordras ingen "säker hand" eller "ett vid grafiska former vant öga", ty den skriften, ärade läsare, har inte några sådana stötestenar, som heter "utomordentligt fina nyanser". Därom må envar själv övertyga sig med ledning av följande jämförelse mellan Arends och Gabelsbergers vokalbeteckning inuti ord:

[Arends: M mar mår mor mur mer mir mär mör myr. Mejer möjer mojer mauer majer.
Gab.: (se ovan)]
Det skulle intresserat oss att av herr Fabritius få veta vilka särskilda bilder så lätt kunna förväxlas med varandra. Han har dock inte sagt detta, men vi antar, att han inte kan mena andra än uttrycken för a å o u. Men varför är de svårare än Gab.: "" = m mo mö; eller: = me mä ma (t.ex i: = mat) mej maj moj möj. Vad tänker våra läsare om saken? För uttryckande av vokalerna i Gab. system har man att göra nedstrecken grova för a, att höja bokstaven för i, att sänka den för u, och vidare har man att iakttaga de olika avstånden för ä, e, ej, aj o.s.v. Men härvid får vidare inte förgätas, att om man lärt sig skriva vokalerna efter m, så har man därmed inte lärt sig, hur de tecknas efter andra konsonanter, utan man får lära sig detta nästan för varje särskilt konsonanttecken. Jämför t.ex. med ovanstående även följande: = k ko kö; = g h go (gå) gö ho (hå) hö; = r ro (rå) rö ru; = sp spo spö. = d du; = di v vi; = t j ti it fi iv to tö fo fö. Då man sedan åratal är van att iaktta sådana saker må den värde granskaren inte förtänka oss, att vi finner det bra underligt, att han ska återge det arendska vokalsystemet på följande kuriösa sätt: [ma må mon mun me mi mä mö my] o.s.v. Det skulle väcka alltför mycket löje hos våra läsare, om vi även återgive granskarens exempel på hur diftongerna och vokalerna efter en med r sammansatt konsonant skrivs. Då vi är övertygade därom, att herr Fabritius är en i Gab. system skicklig och erfaren man vill vi inte genom flera exempel på hans slarviga sätt att återge det arendska systemet väcka våra värda läsares tvivel om hans kompetens att uppträda som granskare av andra system.

Med anledning av den "granskning av Arends system", som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Herr Fabritius refererar av det arendska systemet vidare endast dess v-regel och l-regel samt anför de olika former av streck-s vilka brukas i början av ord för samtidigt uttryck av vokal. Det ena så väl som det andra förefaller den värde granskaren inte blott "högst egendomligt" utan ock "mycket misslyckat". Om l-regeln uttalar han sig på följande sätt: "Denna regel anser vi inte uppnå sitt ändamål, emedan 1:o) små höjdskillnader vid hastig skrivning inte, åtminstone inte utan mycket stor påpasslighet, kan tillräckligt tydligt markeras, i synnerhet då l är en så ytterst ofta förekommande bokstav, så att det nog låter tänka sig, att understundom varje ord på en hel rad eller åtminstone flera på varandra följande ord måste höjas, varigenom raden mer eller mindre går förlorad, i synnerhet om man proklamerar obehövligheten av en liniatur, och 2:o) emedan vi inte kan finna det vara fördelaktigt att för en enda bokstavs skull höja en del av ett ord och frånskilja den från ordets övriga delar". Herr Fabritius medger, att man utan någon särskild regel ofta kan utesluta en enskild bokstav, såsom då man i Gabelsbergers system skriver: mod, bod, jod o.s.v. för mord, bord, jord, fastän han anser det är olämpligt på detta sätt utesluta l, därför att det har en så stark klang.

Då granskaren sålunda anser det kunna gå för sig att t.o.m. utan en viss regel lämna en bokstav i ett ord oskriven, och då han vidare även erkänner, att skrivning över linjen förekommer i ganska stor utsträckning även hos Gabelsberger, så vet man knappt vad man ska svara på hans anmärkningar mot samma förhållanden i Arends system. Hans anm. har karaktären av att vara mycket sökta och tillkomna mer "ex officium" än av personlig övertygelse. Så påstår han t.ex., att "höjdskillnaden över linjen är större hos Gab. än hos Arends". Men, bäste herr Fabritius, vad i all världen är det, som hindrar en arendsianare att höja sina ord om det även vore dubbelt så högt som en gabelsbergare plägar göra!? Skriver man vid egentlig snabbskrift mycket tätt, så kan det ju ibland vara svårt att se, om ett ord ska stå på eller över raden. Men för att undvika detta har vi förordat olinjerat papper, inte linjerat, såsom herr Fabritius, emedan man på det förra slaget alltid kan göra behörigt avstånd mellan linjerna och där rör sig med större frihet och trygghet. Det att l "förekommer så ofta" synes oss just vara ett skäl att för den bokstaven ge en regel, så att den inte behöver skrivas, men ändock kan anges, så att man inte är nödsakad att gissa sig till den, som gab. så ofta får göra med sitt r, och även en mängd andra bokstäver, som de "utan särskild regel" utelämnar.

Härefter kommer granskaren till sitt slutord om det arendska systemet. Ehuru våra värda läsare nog kan tämligen väl gissa sig till innehållet därav, ska vi dock i nästa nummer anföra något därur och därmed avslutas dessa våra reflexioner.

Allt sedan denna tidning begynts har vi varit betänkta på att göra våra läsare bekanta med åtskilliga i stenografins historia framstående män och har då naturligtvis haft för avsikt att i första rummet meddela något om den man, som grundlagt det system, för vilket denna lilla tidning vill efter bästa förmåga verka. Det har ock varit mycket glädjande för oss, att från åtskilliga av våra värda läsare få mottaga skrivelser, som uttalat en önskan i alldeles samma riktning. Vi gör därför här början med en kort biografi över den av alla vänner till den arendska stenografin i Sverige högt aktade

Leopold A. F. Arends.

Leopold Alexander Friedrich Arends föddes den 1:a december 1817 i Wilna [Vilnius] i Polen och var det yngsta bland 6 syskon. Hans fader, Philip Arends, härstammade från Braunschweig och var överallt, dit han kom, allmänt aktad som en synnerligt duglig trädgårdsmästare. Efter att ha vistats på olika orter i Tyskland kallades han till trädgårdsförvaltare hos en grevlig släkt von Platen i Wilna, och här var det den unge Leopold framlevde sina första barnaår. Beklagligen dog hans fader redan 1821. Modern och änkan gifte sig dock åter och med sin styvfader kom Arends till Riga, där han i domkyrkoskolan och gymnasiet erhöll sin första undervisning. Sedan han genomgått dessa undervisningsanstalter erbjöds honom tillfälle att under ledning av skickliga lärare studera naturvetenskaperna, i synnerhet kemi och med beslutet att särskilt ägna sig åt dessa kom han, en 21-årig yngling, till högskolan i Dorpat 1838.

Här finner vi honom snart öva en mångsidig verksamhet. Jämte sitt fackstudium, naturvetenskaperna, sysselsatte han sig ock med studiet av världshistoria, de bildande konsternas historia, Kants filosofi samt språk, litteratur och musik. Sina naturvetenskapliga kunskaper sökte han snart använda för utforskande av språkets väsen och natur, och nästan var och en av de ovannämnda vetenskapsgrenarna, åt vilka Arends ägnade sig, har riktats med av honom från trycket utgivna arbeten.

Sedan han vid universitetet i Dorpat avlagt examen i åtskilliga av sagda vetenskapsgrenar, stod honom vägen öppen till en ämbetsställning, som kunde betrygga hans framtida existens. Så blev han t.ex. kallad till lärare vid gymnasium i Krakow; men han föredrog en mer obunden ställning och antog plats som huslärare i en adlig familj i Livland, vilken plats han dock lämnade efter 2 år. Med ett litet hopsparat kapital övergick han till Tyskland, sina fäders hemland, vilket länge varit målet för han önskningar, för att i Berlin söka grunda sin lycka. Men redan de första dagarna av hans vistelse i Berlin lät honom göra bekantskap med oväntade motgångar och bekymmer, vilka dock inte kunde förmå honom att avvika från strävandet efter det mål han föresatt sig.

Vi finner honom i Berlin först och främst sysselsatt med historiska studier, på vilkas botten han avslutade 2 redan förut begynta dramatiska arbeten, som först skulle göra hans namn bekant för en större allmänhet.

Det första av dessa arbeten var "Libussas Wahl oder der würdigste Mann" och behandlar den böhmiska sagan om upprinnelsen av regenthuset Przemysliden. Arends hade manuskriptet färdigt med sig till Berlin och offentliggjorde det 1844 på eget förlag. (Fortsättning följer.)

Vi har blivit ombedda att fästa våra läsares uppmärksamhet på en av stenografiska föreningen Phalanx i Berlin vid firandet av sin stiftelse detta år utgiven tidning eller egentligen ett festblad: "Stenografischer Ulk und Festblatt zum 4 Stiftungsfeste". Vi gör detta med största nöje, då detta festblad liksom många andra dylika är ett kraftigt bevis på vilket allmänt intresse den stenografiska konsten har att påräkna i Tyskland, där litteraturen i denna bransch tillväxer varje dag. Innehållet i bladet är trevligt och omväxlande. Priset 50 öre. Redaktionen av Hermes mottager rekvisitioner.

Enär denna tidnings redaktör och autograf under sommaren bott på var sitt håll på landet långt ifrån varandra, har utgivandet av föreliggande n:r betydligt fördröjts. N:o 8 utkommer i början av Sept. och följande n:r i behörig ordning.

Red.

Med anledning av den "granskning av Arends system", som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Sedan herr Fabritius än en gång fäst uppmärksamheten på de "många liknande tecken i Arends system" (se Hermes numro 3!) och påpekat farorna av en stenografi, som mer eller mindre iakttager den vanliga rättskrivningen, säger han: "På grund av dessa våra tidigare gjorda anmärkningar och då vi anse ett stenografiskt systems praktiska användbarhet vara huvudsak, kan vi inte tillerkänna det arendska systemet något synnerligt värde och tror inte att det kan bli någon farlig rival till det gabelsbergska". Vidare säger han: "Vi ha ansett det vara vår skyldighet att söka förskaffa oss upplysning om huruvida den arendska stenografin bestått eldprovet, det vill säga visat sig vara begagnat vid debatter, men har härtills inte fått några tillförlitliga sådana. Men vi ha dock ganska allmänt hört uppgivas att dess begagnande såsom debattskrift just inte mycket ifrågakommer och att de arendska stenograferna i allmänhet varit underlägsna de enligt andra system skrivande, liksom de exempelvis ännu inte torde ha erhållit plats vid någon riksförsamling". Här har vi nu herr Fabritii slutomdöme över det arendska systemet. Han "kan inte tillerkänna det något synnerligt värde", och att han är ganska glad över, att han kommit till detta resultat, tycks framgå av det liksom förhopnningsfulla uttalandet: "det kan inte bli någon farlig rival till det gabelsbergska". Till yttermera visso har han sökt skaffa sig upplysning om vartill det duger, och det är, som våra läsare finna, "inte mycket". Vi förmoda att några tyska gabelsbergska tidningar har lämnat dessa "upplysningar". Men då den värde granskaren naturligt visste, vilken antipati som råder i "das große Vaterland" mellan de olika stenografiska systemens användare, så var det även bra gjort av herr Fabritius, att anse dessa upplysningar som inte tillförlitliga. Även vi tro, att de varit mindre tillförlitliga. Istället ska vi, när helst det begärs, kunna betjäna envar med underrättelser om arendska stenografers arbeten både i vårt och andra land, underrättelser som är tillförlitliga.

Herr Fabritius anmärker som ett synnerligt stort fel, att den arendska stenografin, sådan den förefinns i en lärobok för vårt språk, sluter sig till den vanliga skriftens stavsätt eller ortografi. Först erinra vi dock därom, att vi aldrig påstått, att en stenografi måste vara ortografisk. I den påpekade läroboken säges ju tvärtom, att stenografen själv må efter behag använda det eller det stavsättet. Men för det andra tro även vi, att en god stenografi också är i egentligaste mening en fonetisk skrift eller en ljudskrift. Då nu i det arendska systemet olika tecken har givits för samma ljud, så är inte avsikten den, att man ska bryta mot den fonetiska principen, lika litet som en gab. anser den fonetiska principen överträdas, då han än skriver st eller annan bokstav uppifrån och än nedifrån . Med t.ex. tecknen j, dj, hj, är därför meningen att det ena tecknet kan vara en lika god fonetisk bild som det andra, men de särskilda modifikationerna av tecknen underlättar för nybörjaren övergången från den vanliga till den stenografiska skriften. Detta har undertecknad så mycket mer ansett behövligt, som han ofta erfarit, att skolynglingar, som lärt sig Gab. stenografi, blivit förvillade i avseende på rättskrivning, så de använt den vanliga skriften, och detta just därför att denna stenografis alfabet saknar all övergång mellan den vanliga och stenografiska skriften. Men vad ont ligger däri att Arends system söker undanröja denna stötesten och ge vad som behövs till underlättande av kortskriftens användande? För övrigt iakttager ju även den gabelsbergska stenografen stundom ett ortografiskt skrivsätt, eller vad det ska kallas att han gör skillnad på likljudande ord, t.ex. = hvar och = var.

Att vi sålunda inte varit i alla delar nöjda med den recension, som kommit Arends system till del i Tidning för stenografi, det ska väl ingen förtänka oss, minst den ärade granskaren själv. Klart är ock, att vi å vår sida inte misstycker, att andra uttalar sina tankar om vårt system. Diskussion i stenografiska frågor bör ju också kunna bli till gagn för den berörda saken, om än inte så stort, som somliga kanske menar.

Till sist säger herr Fabritius: "Vi ska även framdeles med intresse följa företeelserna på den arendska stenografins gebit och överlämna åt framdeles vunnen erfarenhet att fälla det sista utslaget". Vi å vår sida förklarar oss också redan nu nöjda med den dom över Arends system, som på grund av en rikare erfarenhet kan komma att fällas över detta system vid jämförelse med det gabelsbergska.

Er. B.

Hans andra dramatiska arbete utgavs 4 år därefter. Om de båda anförda verken säger en tysk vetenskapsman, att de förråder djupa poetiska anlag och en genom historiska studier klarsynt vorden blick. Dikterna fick stort erkännande hos den tyska pressen och särskilt uppskattades den sistnämnda dikten, som bar titeln "Demostenes", av en mycket framstående vetenskapsman vid namn Bök. Inget av dessa arbeten blev dock brukat för scenen. Efter denna tid finner vi ock vår Arends sysselsatt med endast allmännyttiga och rent vetenskapliga arbeten.

Vid denna tid utbröt den Sleswig-Holsteinska rörelsen, under vilken även preussiska trupper avsändes till dessa provinser. Arends lämnade nu för en tid sina studier och verkade för bildandet av en frikår bland Berlins studenter och då den var färdig följde Arends densamma till krigsskådeplatsen.

Efter hans lyckliga återkomst från fälttåget begynte för honom en ny, på arbete och möda synnerligen rik tid, i synnerhet som hans ekonomi lidit mycket avbräck genom det nämnda deltagandet i kriget. Redan nu började han, då han inte var nödsakad att arbeta för sin existens, att sysselsätta sig med tanke på ett skriftideal eller en sådan skrift, som i egentligaste mening motsvarar språket. En dylik skrift måste ock tydligt vara en stenografi eller kortskrift för att kunna följa språket i dess flykt. Hos Arends var det sålunda inte i första rummet fråga om att utfinna en stenografi utan en skrift, som vore en så trogen bild som möjligt av språket – något som antingen alls inte eller åtminstone blott i sista hand tagits i betraktande av hans föregångare.

Sen Arends utarbetat sitt system överlämnade han det till Alexander von Humboldts prövning. Författaren hade glädje att av denne store vetenskapsman finna sitt arbete väl bedömt.

Hans första lärjungar i stenografi var egendomligt nog två svenskar, vilka dock inte är vidare kända. En bokhandlare uppmanade Arends att utgiva sitt system och så utkom hans stenografi 1850 på 6 särskilda blad. Litograferingen hade emellertid uppdragits åt en litograf, som inte kunde systemet och därför blev den stenografiska texten så illa utförd, att Arends måste förklara alltsammans för obrukbart. Först 1860 utkom en lärobok eller "Leitfaden" i Arends stenografi. Men även sedan denna Leitfaden utkommit fanns det personer som på grund av de förut utgivna tabellerna sökte bevisa systemets oduglighet. (Fortsättning följer.)

visar verkligen, att vårt lands arbetande befolkning nu hunnit så vida i utveckling att den förtjänar ha sitt ord med i laget i den församling, där rikets allmänna angelägenheter förhandlas. Man må förundra sig över den sakkunnigheten och den parlamentariska förmåga som många av dessa arbetare besatt. De visade ock, att de minst gick i ledband hos några egenkära demagoger, som på folkets axlar vill kliva upp för att göra sig bemärkta. Vi hoppas den dag snart ska randas, då vi får in upplysta och för landets allmänna väl intresserade arbetare i riksförsamlingen för att bilda en motvikt mot det ensidiga lantmannapartiet.

"Redogörelse för diskussionen den 8 Juni 1882 hållen i sammanhang med Evang. Fosterlandsstiftelsen 26 års möte i Stockholm", enligt arendsk stenografisk anteckning. P. 0,50

Kvidam! Vill ni uppge er adress för redaktionen erhåller ni brev – tack!

Till vad vi i numro 6 yttrade angående det försenade utgivandet av tidningen, ber vi här få tillägga att vi även råkat ut för svårigheter, som av oss inte kunnat hjälpas. I följd nämligen av pågående flyttning och restauration å den litografiska anstalt, där vår lilla tidning trycks, måste manuskripten till 6 och 7 ligga orörda i flera veckor och därför utkommer dessa nummer senare än annars hade skett. Av samma orsak har ock arbetet med föreliggande nummer måst uppskjutas någon tid, tills allt å tryckeriet hunne bli i ordning. Vi hoppas för de följande numren kunna iakttaga större punktlighet och ber om våra värda läsares benägna överseende med dessa nummers sena utgivande.

Uppsala den 10 oktober 1882.

Redaktionen.

De nämnda tabellerna är väl orsaken därtill, att Arends system ofta dateras från 1850. Det gör hos oss författaren till "Uppfinningarnas bok" och även en greve Taube i sin lärobok Stenografi för svenska språket. Själv önskar dock Arends, att hans system ska dateras från 1860, då det offentliggjordes genom hans Leitfaden. Det är ju ock egentligen från det året systemet är fullt färdigt, om också skillnaden emellan hans stenografi år 1850 och den av 1860 inte var så stor. Först från 1860 börjar Arends system tävla med de äldre systemen och rekommenderar sig åt offentligheten.

I en inledning till sitt system avhandlar Arends de principer, som ligger till grund för "språkets egentligaste skriftliga motsvarigheter". Vi kan här inte inlåta oss på dessa, men åt var och en, som vill närmare känna de resonemang, ur vilka Arends erhåller sin skrift, rekommenderar vi hans Leitfaden och anmärker tillika, att den nämnda avhandlingen säkert ska läsas med största intresse av var och en, som önskar djupare intränga i grunderna för Arends sköna skrift.

Att Arends stenografi måste i Tyskland ha vunnit ganska stor utbredning framgår bland annat därav, att hans Leitfaden redan utgått i cirka 18 tusen ex. Läggs härtill, att även variationer av denna Leitfaden utkommit, nämligen en "militärstenografi" och vidare ett utförligare arbete avsett för självstudium, så visar sig ett ännu större resultat av den verksamhet, som övats i denna skrifts intresse. Mången har säkert dessutom erhållit undervisning av lärare utan att skaffa sig någon bok, såsom så ofta fallet är hos oss.

Emellertid har naturligtvis Gabelsbergers stenografi av 1834 och Stolzes av 1841 redan vunnit mycken spridning, innan Arends system såg dagen. Dessa tvenne förstnämnda system var farliga medtävlare och den energi, som städse utvecklats från gabelsbergianernas och stolzeaners sida för vidmakthållande av deras systems anseende, förklarar nogsamt varför Arends system ännu har mindre antal lärjungar än de båda andra systemen. Tillika får man komma ihåg, att redan innan Arends system framträdde, hade föreningar bildats med särskild uppgift att utbilda dugliga stenografer för riksförsamlingar och konferenser. För stenografer efter Arends system fanns ingen offentlig anställning att erhålla, och om en man ville ägna sig åt stenografins studium för att sedan få plats som praktisk stenograf, så var han tvungen att lära det system, som de föreningar antagit, vilka hade till uppgift att utbilda stenografer till behov. Att under sådana förhållanden söka vinna uppmärksamhet för ett nytt system, var tydligen en vansklig uppgift, då de äldre systemens anhängare inte blott underläto att tala väl för den nya utan ock blev dess bittraste motståndare.

Det har dock, såsom vi ovan sett, inte fattats personer, som med öppen blick för det arendska systemets företräden omfattat detsamma. Inte heller har det saknats dess kännare tillfällen att praktiskt visa, att detta system inte är sämre än Gab. eller Stolzes. Det har vunnit utbredning i alla de stater först och främst där tyska språket talas och har även bearbetats för ungerska, franska, spanska, svenska, engelska och ryssiska språken. Vi tror därför, att den ärade grundläggaren, L. Arends, ska i sitt livs afton känna sig glad och tillfredsställd, då han blickar tillbaka på vad han gjort för den stenografiska konstens utveckling och utbredning. (Fortsättning.)

1. På förekommen anledning meddelas att upplysningar om den arendska skolans litteratur med nöje lämnas av undertecknad, då brevskrivaren låter porto till brev eller brevkort följa.

2. Om utom Uppsala boende önskar undervisning i stenografi, så kan detta gå för sig genom brev (i fall man icke anser sig ha nog av läroboken) mot särskild ersättning enligt överenskommelse. Vi ber, att våra läsare ville meddela detta åt dem bland deras vänner, som möjligen uttalat någon önskan att lära sig stenografi.

3. För att under ett följande år kunna på bästa sätt anordna "Hermes" innehåll med mera, ska vi med mycken tacksamhet mottaga underrättelser från våra läsare om, huruvida de känna några personer, vilka önskar att tidningen skulle innehålla mer vanlig skrift bredvid stenografisk text, ja om det t.o.m. skulle för mången vara välkommet att i tidningen finna en enkel och kortfattad framställning av systemet.

4. Till vad ovan är sagt under 1) meddelar vi här särskilt, att en sångbok för arendska stenografer är under utgivning i Tyskland. Den utges i vanligt tryck, så att man behöver inte känna den tyska stenografin för att kunna läsa densamma. Priset 50 öre. Undertecknad mottager anmälningar, i fall någon av våra läsare önskar erhålla arbetet.

Er. Bergsten, Uppsala.

Från Tyskland ingår underrättelse därom, att Arends är ganska farligt sjuk. Vidare meddelanden motses. Hans inte så få lärjungar i Norden kan naturligen inte annat än på det livligaste förena sig med dem i hans fosterland i uttryckande av den önskan att de ännu länge må förunnas dem ha sin mästare kvar i livet.

Vi har denna gång att meddela att Hermes' hittills varande redaktör, herr O. E. Lindberg, till följd av sina redan förut många och olikartade arbeten tyvärr nödgats avsäga sig redigerandet av tidningen, vars utgivande härefter fortsättes av undertecknad.

Uppsala den 11 december 1882.

E. Bergsten

Hermes utges även 1883 med ett nr i månaden. Priset måste dock höjas till 2 kronor med postarvode. Men vi hoppas, att våra vänner inte ska låta skrämma sig av denna prisstegring, då vi lovar att, i den mån det "bär sig", låta numren bli dubbelt så stora som under 1882, d.v.s. 16-sidiga i st. f. 8-sidiga. Därigenom kan vi då få rum för en kortfattad framtställning av själva systemet jämte större omväxling i läse- och skrivövningarna, det förra för dem, som ej inhämtat systemet. – Hjärtligt tackande alla, som hittills uppmuntrat den lilla tidningen, ber vi att även för det kommande året få påräkna deras understöd.

Prenumeration å posten, helst före 1:a Jan. 83. – Uppsala 11/12 82.

Red.

Sedan Arends utgivit sin Leitfaden finner vi honom ock upptagen mest med arbete i sin stenografis intresse. Flera orter besöktes för meddelande av undervisning i stenografi. Arendska föreningar bildades. Det blev liv och rörelse även för den arendska skriftens utbredning. Dock hade Arends tid även med mycket annat. Vi ser honom som en 50-årig man i spetsen för en tidning och dessutom såsom medarbetare i flera tekniska tidskrifter. Ett arbete, "Naturens underbara rike", utgavs i 3 rikt illustrerade band. Vidare märker vi hans verk: "Über dem Sprachgesang där Vorgeit" (Om det musikaliska i forntidens språk), i vilket han söker att med ledning av det hebreiska språket uppvisa den musik efter vilken de poetiska styckena av Gamla testamentet, särskilt psalmerna, sjöngos. Ett annat och så vitt vi vet det senaste av hans litterära verk är en diktsamling: "Festgabe für Gemüt und Verstand", ett arbete som innehåller många älskliga stycken och som säkert ska läsas med nöje av envar som är mäktig det tyska språket. I den för svenska språket utgivna läroboken finnas ett par prov ur detta arbete, nämligen "Pärlan" och "Molnet".

Ovanstående drag ur Arends liv är hämtade ur hans av doktor H. Große utgivna korta lefnadsteckning: "Leopold A. F. Arends", till vilken vi slutligen hänvisar. Boken kan erhållas genom denna tidnings redaktion för ett pris av 50 öre.

För vännerna till den arendska stenografin i Sverige måste det vara av intresse att lära känna något om Arends liv och verksamhet inte blott emedan han grundlagt det ifrågavarande stenografiska systemet, utan ock emedan han under systemets bearbetning för svenska språket kraftigt understödde bearbetaren med sin rika erfarenhet på skriftkombinationens område. Utan denna grundläggarens medverkan skulle naturligtvis det arendska systemet i svensk dräkt aldrig ha blivit vad det nu är. Ingen förmår dock att som grundläggaren själv väl bedöma vad värde och lämplighet redan befintliga grafiska bilder har för det nya språk, på vilket skriften tillämpas, och ingen kan såsom han modifiera dessa bilder eller vid behov utfinna nya, särskilt då han såsom Arends är en språkligt vetenskapligt bildad man. Om också, såsom ju naturligt är, det praktiska bruket av Arends stenografi under tidernas lopp kommer att visa behovet av en och annan förändring i skriftens nuvarande svenska gestalt, tror vi dock, att den nu följda bearbetningen för vårt språk städse ska i huvudsak och i allmänhet befinnas vara den möjligaste bästa, – ett uttalande som undertecknad väl skulle kunna anse jävig att göra, men vars sanning han tror att kommande bearbetare, om eftervärlden får se sådana, ska betyga.

Med ledning av det samarbete med ty åtföljande korrespondens som undertecknad i och för systemets bearbetning haft med grundläggaren, kunde väl till det nu sagda åtskilligt tilläggas angående hans personlighet, men vi lämnar detta åtminstone denna gång. Blott det ber vi få nämna, att Arends för oss städse framstått såsom en bild på en gång av den älsklighet, som vinner hjärtan, som ock av den kraft, vilken håller sig uppe i motgångens dagar och besegrar hinder, samt den ihärdighet och det allvar i sökandet efter ett föresatt mål, som sporrar även den vid livets början stående att under den arbetsdag, som möjligen beskäres honom, söka uträtta något i världen, inte blott för sin egen utbildning utan också för andra.

Eller har inte de korta antydningar, vi här ovan kunnat framställa för läsaren, av Arends person låtit oss se ett ganska växlingsrikt liv, som stundom även varit rikt på bekymmer. Dock har Arends på senare tiden särskilt fått erfara även glädje. Vi erinra endast om, hur han förra året vid sitt silverbröllop fick från när och fjärran mottaga många bevis på högaktning, beundran och tillgivenhet. Vi ska också hoppas, att dess längre tiden lider, dess större och talrikare ska hans lärjungar och vänkrets bli även här i Norden, där vi ju redan begynt något ta vara på frukterna av han ymniga sådd.

Vi skulle nu också mycket gärna velat pryda vår tidning med Arends' porträtt, men då vi tyvärr inte har tillfälle därtill, så erinra vi om vad även förut nämnts, att redaktionen av denna tidning alltid har fotografier av Arends på lager: kabinettsformat i ljustryck till ett pris av 50 öre, som kan insändas i frimärken.

E. B.