Sedan den Arends’ka stenografin på ett förtjänstfullt sätt överflyttats till svenska språket och så väl därigenom, som genom enskilda personers nitiska verksamhet i övrigt för denna stenografis spridning, ett allmännare intresse för densamma blivit väckt på flera orter i vårt land, har Uppsala stenografiska förening beslutat att utge föreliggande lilla tidning. Meningen med densamma vore att för nybegynnaren lämna tillfälle till läsning av korrekt skrift enligt det arendska systemet för att dymedels underlätta hans eget övningsarbete. Detta är av så mycket större vikt, som den för saken intresserade kan befinna sig på en ort, där inget tillfälle till handledning kan erhållas, och en mängd finesser i den stenografiska kombinationen sålunda lätteligen kunde undgå hans uppmärksamhet, för att inte tala om den övning i att dechiffrera, som härigenom vinnes. Vidare kommer tidningen att innehålla stenografiska notiser samt smärre förändringar, där sådana i full överensstämmelse med systemet i sin helhet ansetts med fördel vara att föredra framför de eljes vanliga. – För att härvid i någon mån underlätta intresset för själva dechiffreringen ska vi söka lämna ett så värdefullt och intressant innehåll som möjligt.

För bestämmande av upplagans storlek torde prenumeration med snaraste ingås.

Uppsala i december 1881.

Redaktionen.

Gudi lov, vår tid har hunnit så vida, att mången skranka, som fördomarna upprest människor emellan, blivit undanröjd, och det sant mänskliga börjar allt mera göra sig gällande i våra samhällsförhållanden. Men ännu återstår mycket övrigt att önska. – En fördom, som till äventyrs få människor vill erkänna för en sådan, är det förhållande, som ännu råder mellan tjänstefolk och husbondfolk. I den allmänna betydelsen av fri medborgare ligger ock betydelsen av personlig självständighet, vilken, om den eljes är förenad med ett hedersamt och aktningsvärt liv, ock kräver aktning av var och en, som med en sådan människa träder i något slags beröring. – Hur är det nu med denna aktning för vårt tjänstefolk? Är det verkligen så, att vi anse deras arbete lika hedersamt som varje annan medborgares, i vilken samhällsställning han än må befinna sig, samt därigenom även respektera det i samma mån? Vi har ofta detta vackra ord i vår mun, att varje värv i livet som plikttroget och samvetsgrant sköts, är värt vår odelade aktning; men hur går det väl i praktiken? Gör vi inte som apostel Jakob säger, att om en ärad och rik man besöker oss, buga vi oss djupt och mottaga honom med all möjlig ärebetygelse, men när en fattig och obemärkt kommer till oss, vilkens moraliska värde är lika stort och kanske t.o.m. större, honom gör vi ingen affär av? Kallar vi inte våra tjänare med det inte blott underordnande utan även förödmjukande ordet du, eller i bästa fall med deras dopnamn, under det att de får kalla oss herr och fru? Om människovärdet bör bedömas allenast efter sin moraliska halt; vadan då denna ”onda åtskillnad”?

Man klagar över att tjänarna så dåligt uppfyller sina plikter nu för tiden. Varför? Jo, emedan de genom frihetsidéernas inflytelse kommit till medvetande om, att även de är människor, ja att de är fria och självständiga medborgare, som man inte längre får behandla med godtycke och efter behag. Då vi nu vägrar att ge dem vad de med rätta har att fordra av oss, då lönar de oss igen, och det är mindre underligt, att de härvid går till överdrift, än att vi i vida svårare grad har gjort det förut. Söker vi däremot att visa våra tjänare, att vi anser deras yrke lika aktningsvärt som varje annat, beflitar vi oss om att bortlägga mot dem allt översitteri och att umgås med dem såsom en människa gent emot den andra; då kan vi vara förvissade om, att medvetandet om denna vår aktning för dem och detta vårt erkännande av deras betydelse i samhället ska omskapa våra slarviga och odugliga tjänare till förträffliga och aktade medborgare. Vilken välsignelse skulle inte detta medföra inte blott för tjänarna själva utan även för deras husbondfolk! – En så stor omskapning av ett bland våra ömtåligaste samhällsförhållanden kan dock inte komma till stånd på en gång. Troligtvis behövs minst en eller tvenne decennier därtill. Men låtom oss inte förvillas av den egoistiska föreställningen, att vi inte skulle ha något direkt gagn därav. Låtom oss orka med en tanke även på våra efterkommande och på mänskligheten i sin helhet! Gör vi inte det, så är vi ej heller värda att vara de förnuftiga varelser, till vilka Gud skapat oss. Det gäller därför att arbeta och inte förtröttas, även om resultatet i början skulle bli mikroskopiskt. Det går så med varje förändring: i början vinnes blott litet; men medvetandet om att handla rätt och förnuftigt ska stärka oss i vårt bemödande. Alltså framåt för tjänarnas politiska likställighet med sitt husbondfolk! Amerika må bli vår läromästare!

Under denna rubrik ska vi i varje nummer meddela något om arbetet i den stenografiska konstens intresse på olika orter i vårt land, ävensom då och då låta några underrättelser inflyta från utlandet. I det senare avseendet kan vi hämta mycket ur stenografiska tidningar, men för notiser från skilda delar av vårt land är vi till största delen hänvisade till de meddelanden, som våra ärade läsare har godheten insända. Vi be därför vänligast, att var och en, som har något att tala om rörande stenografins utbredning och övning på hans ort, ville glädja oss genom att inskicka några notiser då och då. Förfrågningar angående t. ex. skrivsättet av somliga ord besvaras i tidningens brevlåda.

Uppsala. Härvarande stenografiska förening, som har till ändamål att verka för den arendska kortskriften, har varje månad ett ordinarie sammanträde, då man samtalar över föreningens och stenografins angelägenheter. Alla föreningsmedlemmar, vilka inte kommit till den färdighet, att de kan skriva 150 stavelser i minuten, sammankomma till övning två gånger i veckan. För närvarande erhålla 9 personer i Uppsala undervisning i Arends stenografi. – Från stenografiska föreningen i Göteborg kan vi inte meddela något i detta nummer, men hoppas att i följande nummer alltid få något från Göteborgsföreningen.

1. En kung han dock var, fast ej purpurn han bar
och kronan på hjässan ej blänkte;
fast ej han var smart, dock konungsligt det var,
vadhelst han än gjorde och tänkte.
En karl var herr Sten ifrån tå och till topp
och äkta en hjälte till själ och till kropp.

2. Och fastän han hörde till stormännens klass,
så svensk som herr Sten var där ingen;
den klubba var hård, och den klinga var vass,
han lyft mot förtryckareringen.
Så länge han statsrodret höll i sin hand,
med lugn plöjde bonden på tegen sin rand
och fogden ej vågade knysta.

3. Ett ord av herr Sten var för mer än en ed,
av bispar och klerker dyrt svuren;
att bryta sitt ord var hos stormännen sed,
men aldrig det var så hos Sturen;
så vänlig och mild, som dig mötte hans blick,
en meneding bjöd han på riddares skick
att fresta en dust med hans svärdsudd.

4. Och tapper han var: ej han räds att se
sin bild uti fiendens öga;
att sig med herr Sten uti handgemäng ge
var oftast att ge sig till föga.
Ej vände han stridshingsten blott för ett sår;
en man emot två är den lagen som rår
för den, som herr Sten önskar följa.

5. Ej mindre berömd är hans fältherredygd:
minns striden vid Haraskers kyrka,
där ännu en yngling, bak bråtarnas skygd
han bjuder mot dansken sin styrka,
en handfull av bönder mot riddares mängd;
den kampen kan synas rätt mången befängd,
men Sturen och Kettil dock segra.

6. Minns striden också uppå Brunkebergs ås!
Vår urgamla frihet den gällde.
Här gjorde dock Sturen att helt apropos
om hemfärden juten beställde.
De stöpo som sädax på skördande mark,
ty Sten och hans folk blev här dansken för stark.
Här föll vad ej brådskande flydde.

7. De fingo de flyende jutar besked
om svenskmannafrihetens värde.
Och drogo på skeppenas böljande hed
med brådstörtad fart sina färde.
Slik hjälte som Sturen, slikt folk som herr Stens
hin håle ej själv mäktar kuva dem ens.
Så Sten gav oss frid för de danske.

8. Som statsman herr Sten var båd’ kunnig och vis
och hågkom vad bonden betydde.
Han statsskeppet styrde med förliger bris
och aldrig för mödorna skydde.
Han undvek försiktigt var bränning han såg,
och vägde var handling på klokhetens våg,
förrän han densamma utförde.

9. Och därför ett fjärdedels sekel av frid
vårt fosterlands gränser han skänkte;
ej hjälpte kung Hans vad han tänkte därvid,
ty Sturen helt annat jämt tänkte;
och herrarnas ränker jämt funno sin ban
mot riksföreståndarens statskloka plan.
Och landet njöt välstånd och lycka.

10. Dock ljungade påvens och bisparens bann
ibland på hans vördade hjässa.
För folklig och högsint att bli deras man
han vördade kyrkan, men dessa,
blott om de befordrade lagar och rätt,
att skrämmas av klerker var inte hans sätt,
ty näpste han djärvt deras ofog.

11. För odling och vett han sågs ivra också.
Det hörde ej eljes till tonen,
ty inget han glömde, som riktades på
att stärka och gagna nationen.
Med tack honom Uppsala högskola minns,
och varhelst ett boktryckeri hos oss finns,
det minner på Sten Stures dagar.

12. Väl fyra århundraden rullat sin kos
fram över hans dråpliga bragder;
av jordfödda maskar den plats nu bebos,
där en gång hans aska vart lagder;
dock träder han än efter seklernas blund
för svenske män fram i besinningens stund
och vittnar om svenskmanna ära.

O. E. L.

Vårt öga säger, vilken kvantitet människa som finnes inom oss. Om ingenting tindrar under ögonlocken, kommer det därav, att ingenting tänker i hjärnan och ingenting älskar i hjärtat. Den som älskar, vill, och den, som vill, lyser och skjuter flammor. Den fasta viljan sätter blicken i låga, en härlig och underbar låga, som uppstår genom förbränning av alla rädda tankar. – Victor Hugo –

Den minsta koja, som du ser på bygden, är adlig nog, om hon ger tak åt dygden...

Ordet är en slav,
som fräckt förgyller var familjegrav
med segertecken;
oftast dock det tiger
där stoft och mull åt neslig glömska viger
en verklig ära. – Shakespeare

Laga att du alltid vet vad du gör och gör vad du vet. Den värsta av fördomar är fördomen om vår egen förträfflighet. Den bör först utrotas. – Vi är aldrig i större fara för felaktiga omdömen, än då vi talar om våra fiender eller om oss själva. – Kalla dig aldrig ädel, förrän du är klart medveten om att du både vill offra alla dina krafter för vad du inser vara sanning och rätt och även, för så vitt du förmår, är i färd med att göra det.

1)  I bokhandeln har nyss utkommit: Reflexioner öfver djevulsdogmen av Emil Lindberg. Pris 0.50

2)  Just under vi skriver denna tidning har kommit till oss ”Tidning för stenografi” numro 10, 11. Den granskning av Arends system, som denna tidning i flera nummer innehållit fortsättes i numro 11 och ska enligt löfte avslutas i n. 12. Lycka till!

På tidskriften Hermes, som utkommer en gång i månaden, sker prenumeration på posten eller hos redaktionen. Priset, vilket ursprungl. var bestämt till 1,25 utom postporto, har sedermera ändrats till samma pris porto inberäknat. Se för övrigt anm. i nr 1!

Det torde tilläventyrs intressera stenografins vänner att veta, att vi fått glädja oss åt ett större prenumerantantal, än vi till en början förhoppats. Ett hjärtligt tack åt dem, som visat oss denna uppmuntran!

Redaktionen.

hade sitt första ordinarie sammanträde detta år den 8/2, vid vilket tillfälle 5 nya medlemmar inträdde i föreningen. För att tillmötesgå en från flera håll uttalad önskan beslöts att bevilja inträde i föreningen åt även sådana personer, vilka inte inhämtat det arendska systemet. Förra årets styrelseledamöter återvaldes för även det kommande året. På föreningens vägnar lyckönskade vice ordföranden slutligen föreningens ordförande med anledning av dennes kallelse till korresponderande medlem av stenografiska föreningen Merkur i Berlin.

Med anledning av den granskning av Arends system, som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Före 1880 visste man egentligen inte av något annat stenografiskt system i vårt land än Gabelsbergers, som genom en herr Borgenström, ”lärare” från Helsingfors i Finland, blivit vitt och brett, kanske ock tvetydigt känt i Sveriges undervisningsanstalter. Han räknade sina lärjungar i tusental... När då i slutet av 1880 en bearbetning av Arends system offentliggjordes, så väntade man naturligtvis inte utan en viss fruktan, att dessa ”tusen” skulle med sin anförare i spetsen dra i häftig härnad mot den nye rivalen. Om nu det arendska systemets förmåga att tävla med Gabelsbergers helt och hållet underskattats eller förbisetts, eller om det varit mindre välbeställt med tron på det gabelsbergska systemet ofelbarhet, det vet vi inte, alltnog ingen har ännu inom vårt land uppträtt emot det arendska systemet. Och dock har den svenska bearbetningen av denna kortskrift inte blivit utan motsägelse, vilken kommit just från Finland. Således det land, från vilket vi genom ovan berörde herr Borgenström fått den första impulsen till ett mera allmänt studium av stenografins konst. Ovannämnda ”Tidning för stenografi”, organ för den gabelsbergska kortskriften i Finland, har nämligen i de flesta av förra årets nummer innehållit en granskning av den arendska stenografin, särskilt dess bearbetning för svenska språket. Då det inte torde vara utan allt intresse för våra läsare att erfara, hur ledare av den gabelbergska kortskriften betraktar Arends system, så vill vi ge dem del av de viktigaste anmärkningarna mot detsamma, som ”Tidning för stenografi” uttalat, helst som dessa anmärkningar ger oss vissa anknytningspunkter till en jämförelse mellan de båda rivaliserande systemen.

Först och främst be vi då att till den ärade redaktören för ovannämnda tidning få uttala ett uppriktigt tack för den uppmärksamhet han skänkt Arends stenografi i Sverige. Att granskningen inte utfallit till systemets fördel, är en sak för sig varmed alltid blir någon råd, så länge Arends kortskrift har några vänner och kännare. – Det, som först stöter den värde granskaren för huvudet, är, att vissa lagar uppställts för det arendska systemet och då han nu angriper dessa och talar om dem på ett sätt, som visar, att han anser dem förkastliga, kunde man väl ha väntat en vederläggning. Detta tycks dock ha förefallit honom som ett alltför kvistigt arbete och så föredrar han det vida bekvämligare sättet: att förlöjliga dem, tvivelsutan med kännedom därom, att ett flertal människor anser en sak tillräckligt vederlagd, så snart den förlöjligats, javäl! Men då måste det ligga bevis i löjet. Oss synes det, som skulle det inte skada, om även det gabelsbergska systemet erhölle några lagar. Det kunde då kanske bli färdigt en gång, vilket väl borde vara på tiden, då det nu är 50 år, sedan det offentliggjorts. (Fortsättning.)

Människan kallas ofta ”skapelsens herre”, och på grund av det uttrycket: ”Råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen och över alla djur, som kräla på jorden”, bär hon denna titel med rättmätighet. Den högvälvda pannan, såsom en gradmätare på storleken och beskaffenheten av den egendomliga verkstaden för digra tankar och kraftfull vilja, och de uttrycksfulla ögonen, som kunna tala ett språk, vilket den väldige ”djurens konung” om än brummande måste lyda, vittna om, att hennes titel icke är, såsom titlar annars ofta kunna vara, endast ett tomt ord, utan motsvaras av en gedigen verklighet. Att människan gör bruk av sin maktställning inom naturens rike, att hon låter de under henne stående varelserna vara lydiga redskap, som hon begagnar vid utförande av sina planer för förnuftiga ändamål, må ingen betänka henne; och hon skulle illa svara mot sin bestämmelse, om hon av en falsk blyghetskänsla avstode från den hjälp, som t. ex. husdjuren kunna lämna henne vid jordens bearbetande och sådant mer. Detta medgivet, kan det ock å andra sidan lika litet nekas, att hon på ett skevt, för att ej säga straffvärt sätt, uppfattat sin ställning, om hon med betonande av sin härskarerätt tillåter sig att med en despotisk grymhet behandla djuren. Hon framstår i en klen dager såsom den förnuftiga varelse hon berömmer sig vara, om hon utan förnuftiga ändamål betvingar djuren under sin lydnad... Näppeligen torde någon vilja erkänna såsom moraliskt det under romerska rikets stormaktstid införda och sedan alltför länge bibehållna bruket att fånga vilda djur för att sedan svälta dem och låta dem på skådebanan med hungerns raseri störta mot varandra för att efter blodig kamp slita varandra i stycken – och detta till obildade och även så kallade bildade åskådares förlustelse. Detta synes vara nästan lika litet berättigat som de under en tid så omtyckta gladiatorspelen. Att även de annars såsom lömska ansedda djuren av t. ex. kattsläktet, såsom lejonet, äro mäktiga en stor tillgivenhet visar på ett rörande sätt den allbekanta berättelsen om Androkles, flera andra att förtiga, och människan är föga mänsklig, då hon kan finna ett nöje i att se dessa eller andra djur hjärtlöst och grymt plågade.

Vad man skall säga om det ännu icke i vårt land förekommande, men däremot annars så gängse bruket av djurgårdar i närheten av en stor stad, torde vara svårt att avgöra. Att från de mest skilda delar av jorden sammanföra olika djurarter till en ort, där klimatet, åtminstone för ganska många av dem, måste vara en plåga, torde kunna bedömas såsom mindre lovvärt. Och håller man än därpå, att det är gagneligt, om man kan bereda folket tillfälle att lära känna även andra djur än de där i landet levande, så må man väl ock fråga, genom vilket majestätsbrott det oskyldiga djuret så svårt försyndat sig mot människan, då hon förmenar sig ha rätt att hålla det i ett hårt livstidsfängelse... Men om redan detta slaveri är eländigt, hurdan är då icke de djurs lott, vilka av menageriägare forslas från trakt till trakt, där nyfikna människor av olika stånd och ålder visa sig villiga att lämna bidrag till fyllande av den efter guld snikna ägarens börs? Visserligen måste man medgiva, att dessa djur, liksom de, vilka hållas i djurgårdar, i de flesta fall få en ordentlig utfordring och således ej behöva lida av svält; men förlusten av friheten är dock ett lidande, som väl icke människan ensam kan vara i stånd att erfara. Det torde ock kunna ifrågasättas, om de nyfikna genom att bese djuren, vilka därvid ofta bli retade eller på annat sätt mindre väl behandlade, bli upplysta och föradlade. Skulle de ock i någon mån bli det, återstår likväl att se till om detta gagn uppväger det förtryck av djuren, vartill man för vinnande av det kanske måttligt eftersträvansvärda målet faktiskt gör sig skyldig.

Skulle emellertid de här påpekade och icke så sällan förekommande missbruken av människans herravälde över djuren finna sina talrika försvarare, kunde man dock våga hoppas, att näppeligen någon vill gilla, att personer, som kanske finna det alltför besvärligt att genom ordentligt arbete förtjäna sin utkomst, taga sig för att fånga t. ex. björnar och dressera dem genom en längre svältkur och en måhända alltför ofta till det omänskliga hänförlig gissling för att sen föra dem omkring i städer och byar och sålunda bereda sig inkomster, på samma gång de giva sig ut för att skänka en här och en där, stundom en talrik skara, ett uppbyggligt skådespel. Den genomborrade och med en järnring prydda nosen, där till äventyrs ej så sällan blödande trampytorna på djurets bakre extremiteter, det ofta nog ömkliga hullet och det onaturliga i att förhindra björnen från att njuta sin vintersömn, – allt vittnar tydligt, att man här har exempel på ett djurplågeri, varav endast den lidelsefulla nyfikenheten, okynnet eller råheten kan ha sin ögonfägnad... Det kan icke annat än väcka förvåning hos litet var, som med eftertanke ger akt på detta förhållande, hur det är möjligt, att sådant opåtalt får passera. Skulle icke myndigheterna kunna förbjuda detta alltför länge rådande ofog? Lika väl som det finns en jaktstadga för djurens fredande under viss tid eller för alltid: skulle det icke och i detta fall kunna stadgas ett vite för en sådan som här förvärrande behandlingen av björnar och för övrigt alla djur, med vilka det är en djurförare tillsatt att fara fram såsom här blivit antytt? Önskligheten härav hyser säkert mer än mången, och den har nu med några få ord blivit uttryckt av en djurvän, som hoppas, att det ej skall dröja allför länge, innan vederbörande behjärta denna sak och se till, att den får sin nöjaktiga lösning.

L. J. B.

Uppsala. För närvarande erhåller 6 personer undervisning i Arends stenografi. I början av mars öppnas nya kurser, särskilt på Högre allmänna läroverket och Folkhögskolan. All utsikt finnes till att dessa kurser blir talrikt besökta.

Bollnäs. Till en av rektorn J. Björklund anordnad kurs hade i början av denna månad 14 personer anmält sig och flera anmälningar motsågs.

Rogsta. Herr Leman meddelar, att han för närvarande ger undervisning i stenografi åt 4 personer och väntar att erhålla flera lärjungar.

Göteborg. Den arendska stenografin har här en varm vän i studeranden herr Rabius, från vilken vi i ett följande nummer hoppas kunna meddela något mera.

Den härvarande stenografiska föreningen (Gabelsbergers system) firade den 11/2 sin årsfest och avsände därvid till Uppsalaföreningen (Arends system) ett så lydande telegram: Stenografiska föreningen, Uppsala! För den livliga samverkan på skilda vägar tackar och hälsar vi eder på högtidsdagen... Stenografiska föreningen... Genom Uppsalaföreningens styrelse avsändes härpå följande svar: Stenografiska föreningen, Göteborg! Hjärtlig tack för hälsningen och den broderliga uppfattningen av vårt samarbete för det ädla målet. St. f.

Helsingfors (Finland). Härvarande stenografiska förening (Gab. system) har erhållit ett statsanslag av 1000 mark att årligen uppbäras från och med 1882.

Herr kand. J. Olsson stenograferade den 11/2 prof. Svedelius avskedstal till studenterna. Se Stockholms Dagblad den 13/2.

För dem av våra ärade läsare, som är mäktiga det tyska språket och vill ta närmare kännedom om den arendska stenografins utbredning och det livliga intresse varmed detta system mångenstädes omfattas, rekommenderar vi: Kalender für arends’sche Stenografen auf das Jahr 1882, som utom ett rikt innehåll även ger ett prydligt porträtt av Arends. Vi fäster tillika uppmärksamheten på de med Arends stenografi autograferade tidskrifterna ”Stenographische Blätter” (Berlin), ”Stenographischer Kurir” (Brigg i Schlesien) och ”Der Stenograph” (Aachen), vilka alla kan erhållas även genom Sveriges postanstalter för ett pris av 3,60 utom porto.

På grund av ett förbiseende har vi under rubriken Stenografisk rundresa här ovan råkat utelämna den ganska intressanta underrättelsen, att bland herr Lemans elever i stenografi även befinner sig en person, som är döv.

Med anledning av den granskning av Arends system, som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Sedan redaktören herr Fabritius gett sina läsare del av det arendska systemets alfabet, fogar han därtill den anmärkningen, att en mängd bokstäver allför mycket liknar varandra och styrker detta påstående särskilt genom att sammanställa följande tecken: o.s.v. I första rummet måste vi härvid beklaga, att den värde granskaren skrivit tecknen mycket illa, så att hans ärade tidningsläsare verkligen inte gärna kan undgå den föreställningen, att det arendska alfabetet är ett ganska kuriöst alfabet. Bokstäverna av första storleken är alltför höga, så att skillnaden emellan första och andra gradens tecken är alltför obetydlig. Ingen ska för övrigt neka till, att flera tecken i Arends alfabet mycket liknar varandra, och denna likhet är ju i många fall eftersträvad på grund av ljudens likhet. Men varigenom skiljs de då ifrån varandra? Jo, genom olikheten i höjd och djup i förhållande till skrivlinjen. Är inte denna olikhet tillräcklig? För vår del har vi alltid tyckt det, och vi får bekänna, att oaktat vi hört flera anmärkningar mot systemet uttalas av personer, som lärt och övat detsamma, så har vi dock aldrig förnummit någon klagan över att bokstäverna förväxlas. Säkert är inte heller någon fara för handen i detta avseende. Då i systemet blott 2 olika grader förekommer i avseende på ljudtecknens höjd över linjen och blott 1 grad under linjen, så förstår vi inte vad det är, som ger vår värde granskare anledning till farhågor. Från det vi nu sagt behöver vi undanta endast och Då det lilla brukas blott inuti ord och mest efter uppstreck (t. ex. kedja tälja), då behövs endast för namn, och då slutligen gj, hj, ljuder lika, så vet vi sannerligen inte när dessa bokstäver ska föranleda tvetydighet. Jämför vidare följande ex. ur Gabelsbergers stenografi med de klandrade arendska tecknen: även: . I följd så väl av konsonanternas beskaffenhet som sättet att uttrycka vokalerna uppkommer i det gabelbergska systemet ibland bilder, vilka för varje opartisk betraktare i sanning måste synas ofantligt mycket svårare att noggrant utföra än någonsin det svåraste i Arends. Eller vad säger våra värda läsare om följande ex. ur Gabelsbergers stenografi:
[= k kr ko kro kö krö; = tu tru bru vu vru u au]. Maken till varandra liknande bilder ska man dock förgäves söka efter i det arendska systemet. – Men summan av vår granskares anmärkning mot alfabetet i Arends system kan uttryckas så: ”Det gives blott en fullkomlig stenografi, och Gabelsberger är dess profet”. Vi svarar på den medömkan som skänkes oss: Gråten inte över oss, utan över eder själva.

På sammanträdet i mars månad hölls, till erinran om föreningens stiftande den 18 mars 1881, av ordföranden ett föredrag över herr Leopold Arends, grundläggaren av det efter honom nämnda stenografiska systemet. Men ledning av detta föredrag ska vi längre fram vid tillfälle ge våra värda läsare en kort teckning av den i flera avseenden berömde mannens person och verksamhet. – Efter detta föredrag upplästes från flera föreningar och enskilda personer i Tyskland till Uppsalaföreningen ingångna lyckönskningsskrivelser.

Som i förra numret tillkännagavs ha under mars månad och i början av april nya kurser öppnats, så att närmare 40 personer för närvarande erhåller undervisning i Arends stenografi.

Herr Leman i Rogsta har som frånvarande medlem ingått i stenografiska föreningen.

Med anledning av den granskning av Arends system, som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Herr Fabritius ger vidare sina läsare del av den arendska vokalbeteckningen inuti och i slutet av ord. Han erkänner, att densamma intresserat honom, men sedan han framställt ett mycket uselt schema av nämnda vokalbeteckning, anser han sig äga skäl nog att uttala sig på följande sätt.

Man ska vara i besittning av en säker hand och ett vid grafiska former vant öga för att så hantera denna vokalbeteckning, att de utomordentligt fina nyanserna tydligt framträder, särskilt diftongbeteckningen. För vår del har vi trots alla försök och all övning funnit det verkligen mycket svårt att rätt komma underfund med den riktiga skrivningen av dessa vokalbeteckningar. Men vi är gärna benägna att medge att kanske gabelsbergska fördomar härvid även haft sitt finger med i spelet. – Alltså här samma klagovisa som sjöngs om konsonanttecknen. I sanning kan varken konsonanter eller vokaler tydligt skrivas i Arends stenografi, då är bäst att ta sin Mats ur den skolan. Men vilken stenografi skulle man då välja? Enligt det vittnesbörd, som Tidning för stenografi avlägger, vore det naturligen tryggast att svära den gabelsbergska fanan trohet. Ty i Gabelsbergers kortskrift löper man inte fara att förväxla varken olika konsonanter eller vokaler med varandra. Där fordras ingen säker hand eller ett vid grafiska former vant öga, ty den skriften, ärade läsare, har inte några sådana stötestenar, som heter utomordentligt fina nyanser. Därom må envar själv övertyga sig med ledning av följande jämförelse mellan Arends och Gabelsbergers vokalbeteckning inuti ord:

[Arends: M mar mår mor mur mer mir mär mör myr. Mejer möjer mojer mauer majer.
Gab.: (se ovan)]
Det skulle intresserat oss att av herr Fabritius få veta vilka särskilda bilder så lätt kunna förväxlas med varandra. Han har dock inte sagt detta, men vi antar, att han inte kan mena andra än uttrycken för a å o u. Men varför är de svårare än Gab.: ”” = m mo mö; eller: = me mä ma (t.ex i: = mat) mej maj moj möj. Vad tänker våra läsare om saken? För uttryckande av vokalerna i Gab. system har man att göra nedstrecken grova för a, att höja bokstaven för i, att sänka den för u, och vidare har man att iakttaga de olika avstånden för ä, e, ej, aj o.s.v. Men härvid får vidare inte förgätas, att om man lärt sig skriva vokalerna efter m, så har man därmed inte lärt sig, hur de tecknas efter andra konsonanter, utan man får lära sig detta nästan för varje särskilt konsonanttecken. Jämför t. ex. med ovanstående även följande: = k ko kö; = g h go (gå) gö ho (hå) hö; = r ro (rå) rö ru; = sp spo spö. = d du; = di v vi; = t j ti it fi iv to tö fo fö. Då man sedan åratal är van att iaktta sådana saker må den värde granskaren inte förtänka oss, att vi finner det bra underligt, att han ska återge det arendska vokalsystemet på följande kuriösa sätt: [ma må mon mun me mi mä mö my] o.s.v. Det skulle väcka alltför mycket löje hos våra läsare, om vi även återgive granskarens exempel på hur diftongerna och vokalerna efter en med r sammansatt konsonant skrivs. Då vi är övertygade därom, att herr Fabritius är en i Gab. system skicklig och erfaren man vill vi inte genom flera exempel på hans slarviga sätt att återge det arendska systemet väcka våra värda läsares tvivel om hans kompetens att uppträda som granskare av andra system.

Som var och en sett, är människan en verksam och medveten varelse. Dit hör ock, att hon städse behöver något att intressera sig för. Får hon icke detta, så blir hon likgiltig, men likgiltigheten betyder icke annat än att intresset för allt, som är av värde, saknas hos henne. Hon har hos sig ett oavvisligt behov av verksamhet, ty livet kan aldrig stå alldeles stilla. I detta likgiltiga tillstånd finnes sålunda alltid ett offervilligt sökande efter något, som kan tillvinna sig hennes intresse. Då hon nu icke kan finna detta inom det nyttiga och goda, så återstår för henne att kasta sig på det sinnliga. När är nu den största frestelsen till likgiltighet för handen? Härpå svaras: naturligen då, när det är stor fattigdom på något nytt, varpå hon kan rikta sin uppmrksamhet och sin verksamhet; men icke nog härmed, utan även då, när de nya idéer, som möjligen äro å bane, ha föga eller ingen utsikt att bli realiserade. När en hur mycket som helst sann tanke på allt sätt motarbetas, då svalnar lätt intresset, likgiltighetstillståndet inträder, och därmed är människan åter med sin verksamhet riktad på det sinnliga. Ty med slentrian kan människan ej i längden nöja sig, eftersom hon är levande och liv är ständig fortgång på ett eller annat sätt. Undanryckas henne då de idéer, som röra hennes närmaste utveckling, hämmas hon i sitt förnuftiga lopp, så gör hon som strömmen, hon går på sned och fortskrider i den sinnliga, forskrider förfärligt; ty det sinnliga gör henne yr och besinningslös. Ett sådant hämmande är konservatismen. Dess art är att petrificera eller förstena; konservatismen är den egentlige fienden till utvecklingens lag. När strömmen löper ut på sank mark, bildar han där träsk och åstadkommer förruttnelse, såvida utloppet blir intet eller obetydligt. Om tidsutvecklingen får betyda denna ström, så är vardaglighet den sanka marken och konservatismen träsket; där uppstår då den förskämdhet och förruttnelse, som kallas det överhandentagande sedefördärvet. Vilja vi få bort denna förruttnelse, skaffom oss något att tänka på och handla efter! Skaffom oss med ett ord sysselsättning för vår själ, men en annan än den slentrianmässiga! Men för att detta må ske, låtom oss på ett förnuftsenligt sätt undanröja hindren för utvecklingen, nämligen de skrankor, som här och var beröva oss hoppet om förverkligandet av de idéer, som vi möjligtvis äga! En sådan skranka är religionstvånget. Väntom aldrig någon väsentlig förbättring i sedligt avseende förrän detta tvång är avskaffat. Skaffom bort allt, som kan hindra oss att vara handlings- och livskraftiga! Intressant och oavbruten sysselsättning – se där ett grundligt botemedel mot allt sedefördärv!

O. E. L.

Jag hade tillbragt en rad av somrar på Vaxholm. För mig, vars hela barndom och ungdom blott företer en enda mörk och dyster tavla, på vilken jag endast med beklämdhet och vämjelse kan blicka tillbaka, voro dessa sommarvistelser idel poesi och vällust. Varje yngling med pretention skulle föga skattat dem; jag däremot fann varje dag, som förflöt från den stunden jag såg första ångbåten om våren lägga i land vid Riddarholmen nedanför Stocholm gymnasium, som en evighet. Och den dag, jag hade mitt lilla pick och pack och framför allt mig själv väl ombord på ”Tennö” eller ”Vaxholm” för att resa ut på min sommarkondition till byggmästar X:s familj, den dagen var på samma gång en jubel- och fastedag: vem kan äta, när man är riktigt glad? I de ögonblicken kände jag, att leva kan vara utomordentligt härligt. Minnena från dessa sommarkonditioner kunna också fröjda mig än i dag, fastän tider av ojämförligt djupare och rikare lycka ligga emellan. Jag, som vid denna tid befann mig i den gryende mannåldern, upplevde i själva verket just då min barndoms- och ynglingstid: livet spratt i varje bit av mitt väsen, och pojken tittade fram i snart sagt allt vad jag gjorde. Man talar om ett barndomsideal: ett sådant var vid denna tid vistelsen vid Vaxholm för mig, trots jag var stora karlen.

Våren 1874 i maj hade äntligen den tid kommit, då skolbänken jämte alla med den förknippade mödor och förödmjukelser var ett förflutet, och jag var student. Man hade nu fått den vita mössan: o welch süsse Freude! Min glädje var barnslig och omåttlig. Jag var väl tämligen lugn till mina åtbörder; men varje nyktert förståndig människa, som sett mitt inre, skulle säkert tillägna mig långt mindre fördelaktigt epitet. Jämnmåttet bör hos den förståndige felas lika litet i glädjen som i sorgen; den som yrar i den förra och tappar modet i den senare, visar just därigenom alltför tydligt, att hos honom hjärtat har herraväldet över huvudet; och då är det även illa beställt med hans mannavärde. Men betänk blott: det så länge under umbärande och mödor eftersträvade målet var vunnet: jag var student – student – det var oerhört! Det måste man sova på, innan man kunde tro, att det var riktigt sant. Och si, det var verkligen sant! – Det var den stora fröjden.

Nu först kunde sommaren bli i fullaste mått poetisk – fullaste mått? – det berodde dock verkligen på ännu en omständighet. En händelse, varom jag ännu icke hade någon aning.

(Fortsättning)

Med anledning av den granskning av Arends system, som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Herr Fabritius refererar av det arendska systemet vidare endast dess v-regel och l-regel samt anför de olika former av streck-s vilka brukas i början av ord för samtidigt uttryck av vokal. Det ena så väl som det andra förefaller den värde granskaren inte blott högst egendomligt utan ock mycket misslyckat. Om l-regeln uttalar han sig på följande sätt: Denna regel anser vi inte uppnå sitt ändamål, emedan 1:o) små höjdskillnader vid hastig skrivning inte, åtminstone inte utan mycket stor påpasslighet, kan tillräckligt tydligt markeras, i synnerhet då l är en så ytterst ofta förekommande bokstav, så att det nog låter tänka sig, att understundom varje ord på en hel rad eller åtminstone flera på varandra följande ord måste höjas, varigenom raden mer eller mindre går förlorad, i synnerhet om man proklamerar obehövligheten av en liniatur, och 2:o) emedan vi inte kan finna det vara fördelaktigt att för en enda bokstavs skull höja en del av ett ord och frånskilja den från ordets övriga delar. Herr Fabritius medger, att man utan någon särskild regel ofta kan utesluta en enskild bokstav, såsom då man i Gabelsbergers system skriver: mod, bod, jod o.s.v. för mord, bord, jord, fastän han anser det är olämpligt på detta sätt utesluta l, därför att det har en så stark klang.

Då granskaren sålunda anser det kunna gå för sig att t.o.m. utan en viss regel lämna en bokstav i ett ord oskriven, och då han vidare även erkänner, att skrivning över linjen förekommer i ganska stor utsträckning även hos Gabelsberger, så vet man knappt vad man ska svara på hans anmärkningar mot samma förhållanden i Arends system. Hans anm. har karaktären av att vara mycket sökta och tillkomna mer ”ex officium” än av personlig övertygelse. Så påstår han t. ex., att höjdskillnaden över linjen är större hos Gab. än hos Arends. Men, bäste herr Fabritius, vad i all världen är det, som hindrar en arendsianare att höja sina ord om det även vore dubbelt så högt som en gabelsbergare plägar göra!? Skriver man vid egentlig snabbskrift mycket tätt, så kan det ju ibland vara svårt att se, om ett ord ska stå på eller över raden. Men för att undvika detta har vi förordat olinjerat papper, inte linjerat, såsom herr Fabritius, emedan man på det förra slaget alltid kan göra behörigt avstånd mellan linjerna och där rör sig med större frihet och trygghet. Det att l förekommer så ofta synes oss just vara ett skäl att för den bokstaven ge en regel, så att den inte behöver skrivas, men ändock kan anges, så att man inte är nödsakad att gissa sig till den, som gab. så ofta får göra med sitt r, och även en mängd andra bokstäver, som de utan särskild regel utelämnar.

Härefter kommer granskaren till sitt slutord om det arendska systemet. Ehuru våra värda läsare nog kan tämligen väl gissa sig till innehållet därav, ska vi dock i nästa nummer anföra något därur och därmed avslutas dessa våra reflexioner.

Allt sedan denna tidning begynts har vi varit betänkta på att göra våra läsare bekanta med åtskilliga i stenografins historia framstående män och har då naturligtvis haft för avsikt att i första rummet meddela något om den man, som grundlagt det system, för vilket denna lilla tidning vill efter bästa förmåga verka. Det har ock varit mycket glädjande för oss, att från åtskilliga av våra värda läsare få mottaga skrivelser, som uttalat en önskan i alldeles samma riktning. Vi gör därför här början med en kort biografi över den av alla vänner till den arendska stenografin i Sverige högt aktade

Leopold A. F. Arends.

Leopold Alexander Friedrich Arends föddes den 1:a december 1817 i Wilna [Vilnius] i Polen och var det yngsta bland 6 syskon. Hans fader, Philip Arends, härstammade från Braunschweig och var överallt, dit han kom, allmänt aktad som en synnerligt duglig trädgårdsmästare. Efter att ha vistats på olika orter i Tyskland kallades han till trädgårdsförvaltare hos en grevlig släkt von Platen i Wilna, och här var det den unge Leopold framlevde sina första barnaår. Beklagligen dog hans fader redan 1821. Modern och änkan gifte sig dock åter och med sin styvfader kom Arends till Riga, där han i domkyrkoskolan och gymnasiet erhöll sin första undervisning. Sedan han genomgått dessa undervisningsanstalter erbjöds honom tillfälle att under ledning av skickliga lärare studera naturvetenskaperna, i synnerhet kemi och med beslutet att särskilt ägna sig åt dessa kom han, en 21-årig yngling, till högskolan i Dorpat 1838.

Här finner vi honom snart öva en mångsidig verksamhet. Jämte sitt fackstudium, naturvetenskaperna, sysselsatte han sig ock med studiet av världshistoria, de bildande konsternas historia, Kants filosofi samt språk, litteratur och musik. Sina naturvetenskapliga kunskaper sökte han snart använda för utforskande av språkets väsen och natur, och nästan var och en av de ovannämnda vetenskapsgrenarna, åt vilka Arends ägnade sig, har riktats med av honom från trycket utgivna arbeten.

Sedan han vid universitetet i Dorpat avlagt examen i åtskilliga av sagda vetenskapsgrenar, stod honom vägen öppen till en ämbetsställning, som kunde betrygga hans framtida existens. Så blev han t. ex. kallad till lärare vid gymnasium i Krakow; men han föredrog en mer obunden ställning och antog plats som huslärare i en adlig familj i Livland, vilken plats han dock lämnade efter 2 år. Med ett litet hopsparat kapital övergick han till Tyskland, sina fäders hemland, vilket länge varit målet för han önskningar, för att i Berlin söka grunda sin lycka. Men redan de första dagarna av hans vistelse i Berlin lät honom göra bekantskap med oväntade motgångar och bekymmer, vilka dock inte kunde förmå honom att avvika från strävandet efter det mål han föresatt sig.

Vi finner honom i Berlin först och främst sysselsatt med historiska studier, på vilkas botten han avslutade 2 redan förut begynta dramatiska arbeten, som först skulle göra hans namn bekant för en större allmänhet.

Det första av dessa arbeten var Libussas Wahl oder der würdigste Mann och behandlar den böhmiska sagan om upprinnelsen av regenthuset Przemysliden. Arends hade manuskriptet färdigt med sig till Berlin och offentliggjorde det 1844 på eget förlag. (Fortsättning följer.)

Student var jag väl nu, och det var väl en hel rikedom. Men, tyvärr, fattigdomen var icke försvunnen för det. Även denna sommar måste jag konditionera, det var klart som solskenet självt. Men varest? Ty där jag konditionerat förut, behövdes jag icke längre. Min discipel, i vilken jag förgäves sökt inplanta vett vare sig med mun eller rotting, hade gjort som så många andra vildbasare, han hade begivit sig till sjös. Och därmed hade ock en dryg insats försvunnit av vad jag eljes föreställt mig som denna sommars behag. Men vad gjorde det på det hela? Studentmössan var ju något ojämförligt mer och i alla fall skulle jag väl på ett eller annat sätt komma ut på landet. Landet – landet – det var och förblev under sommaren en gång för alla för mig hart när ett oeftergivligt villkor för att jag skulle kunna leva. Också dröjde det icke länge, innan jag blev erbjuden en plats. Det var hos herrskapet ”M” på en herrgård, som med någon omkastning av bokstäverna blir Roma och det till på köpet i Södermanland. Men för mig var detta intet glatt budskap. Herrskapet M var beryktat för att vara både prosaiskt och penningdrygt, och innan jag börjat att studera hade jag som en fattig pojke mer än en gång blivit ”duad” av både herrn och frun, ja t.o.m. av deras piga. Jag förstod därför alltför väl att jag liksom oftast av detta herrskap på ett direkt eller indirekt sätt skulle bli erinrad om vad jag varit. Och ehuru jag på intet sätt blygdes eller ännu i dag blygs över detta, så förstår dock en var, som har ett känsligt naturell, att sådana erinringar ingalunda ljuda angenäma, helst då de komma från en grov mun. Också fick jag sedermera höra, att frun i huset rådfört sig med guvernanten, huruvida hon skulle kalla mig herr eller rätt och slätt nämna mig vid mitt dopnamn.

Men detta var ingalunda det värsta. Vid Vaxholm hade jag varje sommar roat mig med segling och sjön hade blivit mig så kär, att ett lantställe utan sjö för mig var detsamma ungefär som ett stycke genomtråkig prosa i bunden form. Man berättade mig, att stället ifråga icke hade någon sjö att bjuda på, och rörande mina frågor om dess naturbeskaffenhet svarade man mig dels knapphändigt, dels så att det för mig blev likbetydande med det mest prosaiska ställe i kristenheten. Men jag hade ännu ett hopp, själva prosan förvandlas i idel poesi och leende nejder, blott där finnes ungdom. Av sådan hade funnits övernog på Vaxholm och sådan åtminstone ägde väl den plats dit jag skulle. Men se, det var just vad den sades icke äga. Nu blev det verkligen svart för min blick, ja själva studentmössan blev för några ögonblick svart. Det berodde på – tänk dig så barnsligt – jag stora karlen fick något som liknade vatten i ögat. Så dum kan man verkligen vara. Men fastän där verkligen, skam till sägandes, kom vatten ur mina ögon – någon sjö kunde jag icke därmed skaffa mig på herrskapet ”M:s” ägor, där var och förblev lika torrt för det. Och om möjligt ännu mindre kunde jag därmed skaffa mig någon ungdom – sådant förstås av sig självt.

Alltnog: jag skulle ut till ”X” – så kunna vi ju kalla stället – och X var i min fantasi odrägligt tråkigt. Vad jag sålunda under denna sommar skulle få njuta av poesi i det yttre, det var och förblev endast – min studentmössa. Med den och dystra tankar samt beklämdhet, nu en våning längre ned – jag menar i hjärtat – drog jag alltså åstad, mitt sommaröde måtte bli vad som helst.

Det var dock till Södermanlands björkkullar tåget nu rullade av; men jag visste icke då ännu vad Södermanland i framtiden skulle komma att betyda för mig.

Jag hade redan hunnit gå av vid J. järnvägsstation, då en man, liten som jag, men betydligt omfångsrikare kom mig till mötes, och det första ord jag talade vid J:s station, måste jag skrika ut; ty av den lille mannens åtbörder förnamn jag, att han hörde något illa. Det var ”Jonatan R”, titulerad bokhållare på X, sedermera min vän och fiende om vartannat – men det hör icke till det närvarande, ty ännu voro vi ingenting för varandra, utom att han var min tillfällige droskkusk – jag den blivande informatorn.

(Fortsättning följer)

Vi har blivit ombedda att fästa våra läsares uppmärksamhet på en av stenografiska föreningen Phalanx i Berlin vid firandet av sin stiftelse detta år utgiven tidning eller egentligen ett festblad: Stenografischer Ulk und Festblatt zum 4 Stiftungsfeste. Vi gör detta med största nöje, då detta festblad liksom många andra dylika är ett kraftigt bevis på vilket allmänt intresse den stenografiska konsten har att påräkna i Tyskland, där litteraturen i denna bransch tillväxer varje dag. Innehållet i bladet är trevligt och omväxlande. Priset 50 öre. Redaktionen av Hermes mottager rekvisitioner.

Enär denna tidnings redaktör och autograf under sommaren bott på var sitt håll på landet långt ifrån varandra, har utgivandet av föreliggande n:r betydligt fördröjts. N:o 8 utkommer i början av Sept. och följande n:r i behörig ordning.

Red.

Med anledning av den granskning av Arends system, som förekommit i Tidning för stenografi under förlidet år.

Sedan herr Fabritius än en gång fäst uppmärksamheten på de många liknande tecken i Arends system (se Hermes numro 3!) och påpekat farorna av en stenografi, som mer eller mindre iakttager den vanliga rättskrivningen, säger han: På grund av dessa våra tidigare gjorda anmärkningar och då vi anse ett stenografiskt systems praktiska användbarhet vara huvudsak, kan vi inte tillerkänna det arendska systemet något synnerligt värde och tror inte att det kan bli någon farlig rival till det gabelsbergska. Vidare säger han: Vi ha ansett det vara vår skyldighet att söka förskaffa oss upplysning om huruvida den arendska stenografin bestått eldprovet, det vill säga visat sig vara begagnat vid debatter, men har härtills inte fått några tillförlitliga sådana. Men vi ha dock ganska allmänt hört uppgivas att dess begagnande såsom debattskrift just inte mycket ifrågakommer och att de arendska stenograferna i allmänhet varit underlägsna de enligt andra system skrivande, liksom de exempelvis ännu inte torde ha erhållit plats vid någon riksförsamling. Här har vi nu herr Fabritii slutomdöme över det arendska systemet. Han kan inte tillerkänna det något synnerligt värde, och att han är ganska glad över, att han kommit till detta resultat, tycks framgå av det liksom förhoppningsfulla uttalandet: det kan inte bli någon farlig rival till det gabelsbergska. Till yttermera visso har han sökt skaffa sig upplysning om vartill det duger, och det är, som våra läsare finna, inte mycket. Vi förmoda att några tyska gabelsbergska tidningar har lämnat dessa ”upplysningar”. Men då den värde granskaren naturligt visste, vilken antipati som råder i das große Vaterland mellan de olika stenografiska systemens användare, så var det även bra gjort av herr Fabritius, att anse dessa upplysningar som inte tillförlitliga. Även vi tro, att de varit mindre tillförlitliga. Istället ska vi, när helst det begärs, kunna betjäna envar med underrättelser om arendska stenografers arbeten både i vårt och andra land, underrättelser som är tillförlitliga.

Herr Fabritius anmärker som ett synnerligt stort fel, att den arendska stenografin, sådan den förefinns i en lärobok för vårt språk, sluter sig till den vanliga skriftens stavsätt eller ortografi. Först erinra vi dock därom, att vi aldrig påstått, att en stenografi måste vara ortografisk. I den påpekade läroboken säges ju tvärtom, att stenografen själv må efter behag använda det eller det stavsättet. Men för det andra tro även vi, att en god stenografi också är i egentligaste mening en fonetisk skrift eller en ljudskrift. Då nu i det arendska systemet olika tecken har givits för samma ljud, så är inte avsikten den, att man ska bryta mot den fonetiska principen, lika litet som en gab. anser den fonetiska principen överträdas, då han än skriver st eller annan bokstav uppifrån och än nedifrån . Med t. ex. tecknen j, dj, hj, är därför meningen att det ena tecknet kan vara en lika god fonetisk bild som det andra, men de särskilda modifikationerna av tecknen underlättar för nybörjaren övergången från den vanliga till den stenografiska skriften. Detta har undertecknad så mycket mer ansett behövligt, som han ofta erfarit, att skolynglingar, som lärt sig Gab. stenografi, blivit förvillade i avseende på rättskrivning, så de använt den vanliga skriften, och detta just därför att denna stenografis alfabet saknar all övergång mellan den vanliga och stenografiska skriften. Men vad ont ligger däri att Arends system söker undanröja denna stötesten och ge vad som behövs till underlättande av kortskriftens användande? För övrigt iakttager ju även den gabelsbergska stenografen stundom ett ortografiskt skrivsätt, eller vad det ska kallas att han gör skillnad på likljudande ord, t. ex. = hvar och = var.

Att vi sålunda inte varit i alla delar nöjda med den recension, som kommit Arends system till del i Tidning för stenografi, det ska väl ingen förtänka oss, minst den ärade granskaren själv. Klart är ock, att vi å vår sida inte misstycker, att andra uttalar sina tankar om vårt system. Diskussion i stenografiska frågor bör ju också kunna bli till gagn för den berörda saken, om än inte så stort, som somliga kanske menar.

Till sist säger herr Fabritius: Vi ska även framdeles med intresse följa företeelserna på den arendska stenografins gebit och överlämna åt framdeles vunnen erfarenhet att fälla det sista utslaget. Vi å vår sida förklarar oss också redan nu nöjda med den dom över Arends system, som på grund av en rikare erfarenhet kan komma att fällas över detta system vid jämförelse med det gabelsbergska.

Er. B.

Hans andra dramatiska arbete utgavs 4 år därefter. Om de båda anförda verken säger en tysk vetenskapsman, att de förråder djupa poetiska anlag och en genom historiska studier klarsynt vorden blick. Dikterna fick stort erkännande hos den tyska pressen och särskilt uppskattades den sistnämnda dikten, som bar titeln Demostenes, av en mycket framstående vetenskapsman vid namn Bök. Inget av dessa arbeten blev dock brukat för scenen. Efter denna tid finner vi ock vår Arends sysselsatt med endast allmännyttiga och rent vetenskapliga arbeten.

Vid denna tid utbröt den Sleswig-Holsteinska rörelsen, under vilken även preussiska trupper avsändes till dessa provinser. Arends lämnade nu för en tid sina studier och verkade för bildandet av en frikår bland Berlins studenter och då den var färdig följde Arends densamma till krigsskådeplatsen.

Efter hans lyckliga återkomst från fälttåget begynte för honom en ny, på arbete och möda synnerligen rik tid, i synnerhet som hans ekonomi lidit mycket avbräck genom det nämnda deltagandet i kriget. Redan nu började han, då han inte var nödsakad att arbeta för sin existens, att sysselsätta sig med tanke på ett skriftideal eller en sådan skrift, som i egentligaste mening motsvarar språket. En dylik skrift måste ock tydligt vara en stenografi eller kortskrift för att kunna följa språket i dess flykt. Hos Arends var det sålunda inte i första rummet fråga om att utfinna en stenografi utan en skrift, som vore en så trogen bild som möjligt av språket – något som antingen alls inte eller åtminstone blott i sista hand tagits i betraktande av hans föregångare.

Sen Arends utarbetat sitt system överlämnade han det till Alexander von Humboldts prövning. Författaren hade glädje att av denne store vetenskapsman finna sitt arbete väl bedömt.

Hans första lärjungar i stenografi var egendomligt nog två svenskar, vilka dock inte är vidare kända. En bokhandlare uppmanade Arends att utgiva sitt system och så utkom hans stenografi 1850 på 6 särskilda blad. Litograferingen hade emellertid uppdragits åt en litograf, som inte kunde systemet och därför blev den stenografiska texten så illa utförd, att Arends måste förklara alltsammans för obrukbart. Först 1860 utkom en lärobok eller ”Leitfaden” i Arends stenografi. Men även sedan denna Leitfaden utkommit fanns det personer som på grund av de förut utgivna tabellerna sökte bevisa systemets oduglighet. (Fortsättning följer.)

Jag skall aldrig glömma de egendomliga känslor, som i olika skiftning genomlupo mitt inre, då jag åkte från J:s järnvägsstation till X:s gård. Först och främst var jag student – det var alltid det bästa – vidare fick jag åka värdigt en studentinformator i ett slags ekipage. Och nu, nu kom överraskningen: ju mer jag närmar mig X, dess mer pittoresk blir trakten, en äkta sörmländsk natur kuperad och frodig. Björkkullar och täcka dälder, omväxlande med mörkgröna sädesfält. Och genom det hela flyter i korta bukter en å, vars stränder beskuggas av hängbjörkar, rönnbärs- och vilda snöbollsplommor. Det är icke allenast vacker, utan utomordentligt vackert. Mitt humör, för ett par timmar sedan i det miserablaste skick, är redan icke blott gott, utan briljant. Nu hade studentmössan blivit bländande vit igen, och jag kände mig hugad att i mamma naturs sköte svärja, att jag aldrig mer skulle till den grad nedsätta min manlighet att det någonsin skulle bli blött väder på mitt ögas himmel.

Nu kör vagnen upp på gården; informatorn stiger ur och in samt presenterar sig för en kort och omfångsrik matrona. Det är frun själv i ära, vidare för tvenne bänglar – mina blivande discipler – tvenne små töser och en – guvernant; eoch detta var alls icke tråkigt. Och dessutom kallade frunmig för herr, så att även i den delen var jag nöjd.

Guvernanten ja – det var icke den minst intressanta av framdeles insedda skäl. Det var en fröken på 25 år. Hon hade således trampat ur barnskoran och t.o.m. på flickskoran voro nog sulorna något nötta; hon var icke längre till åren precis flickan, men i fullaste mening den unga kvinnan, munter och sprittande glad. Dock hade man något emot henne: hon sades vara hemligt förlovad, och det tycker man aldrig om hos unga damer, det är ett graverande fel, tycker varje glad yngling. Och jag var verkligen en sådan från hjässan till fotabjället.

Jag kan så gott först som sist tala om det: jag såg nu för första gången den, som skulle bli mitt hjärtas vän genom livet. Jag hade icke många dagar varit på min kondition, förrän det var eld och lågor i hjärtana, jag menar mitt och guvernantens. Första dagen språkade vi om allt möjligt, andra dagen kastade vi boll och bundo stråkransar till min döve körsvens förtrytelse, tredje dagens afton gingo vi och spatserade i månskenet och den fjärde dagen – jag då voro vi så gott som halvt fästfolk. Allt kött är hö, säger en av profterna, och vore det långt ifrån mig att förneka dessa siarens ord; jag vill blott beträffande mig tillägga, att det måtte vara illa bärgat, ty det tar eld på levande rappet; och den enda olikheten mellan detta hö och det vanliga synes mig vara, att det förra brinner väl så gott som något annat, men brinner aldrig upp; ty människan är icke något vanligt kofoder.

Vad som var säkert var, att vi voro kära långt upp över öronen och djupt ner i hjärtat. Men fröken V. var ju hemligt förlovad, det var så sant. Ja, si därmed höll det sig så, att i hennes föräldrahus hade alltifrån den tid hon gick i korta kjortlar vistades en gammal informator, som ”mit alles Gewalt” ville åt hennes hjärta, men som hon jämt flydde och skydde som för trollen. Folk som icke rätt kände till förhållandet, påstod emellertid, att han skulle bli måg i huset; därav talet om den hemliga förlovningen. Och Gud ske lov, att det verkligen var ställt på detta vis, ty så kär som jag var hade jag eljes med Moses till auktoritet bjudit att på skivan giva gubben skiljobrev.

Alltnog, vår kärlek var den mest varma och innerliga. Hela vårt samliv denna sommar var i fullaste mening en idyll, men som vida övergick alla approbaturspoeters beskrivningar. Väldigt ha minnena från densamma inträngt i min själ, ja så, att denna plats för mig är en helig vallfartsort, där varje björkkrona är ett tempelvalv och varje stenhäll ett altare, där jag ville offra åt kärlekens gud en innerlig tacksamhetsgärd för alla de stunder av oförgätlig lycka, som han där låtit mig njuta. Naturen ser där ut för mig på ett helt annat sätt än annorstädes: vinden fläktar svalare, björkarnas stammar äro vitare, deras kronors grönska finare, fågelsången ljuder livligare och älskligare, strömmen brusar friskare; ingenstädes är furornas melankoliska sus stämningsfullare. Kärleken finner liv i själva graniten.   [forts]

(Fortsättning)

Den första upprinningen till en allvarlig förening oss emellan är en i sig ganska obetydlig händelse. Jag gjorde en morgon en promenad tillsammans med inspektorn till en öppen plats, tämligen glest beväxt med lövträd på utkanterna, men dess rikligare försedd med stubbar efter avhuggna träd, placerade mellan gräsrika tuvor. Här växte ymnigt en liten älsklig blomma, som jag ofta tagit på botaniska exkursioner, och vars namn jag väl kände till: det var maianthemum bifolium, känd för sina två hjärtlika blad och sin vita blompyramid samt sin fina lukt. Jag plockade genast en liten bukett av dessa blommor och band sirligt om ett litet grässtrå. Den skulle bli mitt hjärtas sändebud i vår blivande kärleksallians. Hemkommen smög jag in den i guvernantens rum, medan hon befann sig i nedre våningen, och låtsade naturligtvis alls ingenting om saken. Det var redan sena eftermiddagen. Lyckan gjorde att fröken V. icke gick upp på sitt rum, förrän supen var expedierad, och jag behövde sålunda icke bli röjd den dagen; det ville jag icke heller.

(Fortsättning.)

Till den arendska centralföreningens i Berlin sammanträde den 5 juli detta år medförde doktor Arends en 13-årig blindfödd gosse, som han sedan omkring ett år undervisat i sin stenografi. Vid tillfället avlade gossen överraskande prov på sin färdighet både att skriva och sedan att läsa sin skrift. Doktor Arends dikterade för honom en artikel av politiskt innehåll ur en av dagens tidningar, en beskrivning över Grekland o.s.v. – Alltsammans ganska snabbt för även övade stenografer. Sedan gossen skrivit detta så fort, som en övad skrivare förmår skriva, läste han alltsammans flytande, i det han lät fingrarna löpa framåt över de särskilda ordbilderna. Hans skrift var korrekt och han stenograferade ungefär 3 gånger så hastigt, som blinda pläga göra med den annars använda skriften. En lärare från en skola för blinda var närvarande vid detta sammanträde och meddelade det bevittnade resultatet på ett möte för lärare av denna kategori i slutet av juli.

Måhända skall den arendska stenografin i en icke avlägsen framtid varda av stor betydelse såsom en kortskrift för blinda, vartill den ägnar sig väl, då den icke lider av de förvillande och hinderliga penntryckningarna, som förefinnas i de flesta andra stenografiska system. Vi hoppas, att vederbörande även i vårt land skola taga denna sak i närmare övervägande. – Ovanstående notis är hämtad ur Stenographische Blätter, som i huvudsak endast citerar vad en korrespondent skriver till ett tyskt dagblad.

visar verkligen, att vårt lands arbetande befolkning nu hunnit så vida i utveckling att den förtjänar ha sitt ord med i laget i den församling, där rikets allmänna angelägenheter förhandlas. Man må förundra sig över den sakkunnigheten och den parlamentariska förmåga som många av dessa arbetare besatt. De visade ock, att de minst gick i ledband hos några egenkära demagoger, som på folkets axlar vill kliva upp för att göra sig bemärkta. Vi hoppas den dag snart ska randas, då vi får in upplysta och för landets allmänna väl intresserade arbetare i riksförsamlingen för att bilda en motvikt mot det ensidiga lantmannapartiet.

Redogörelse för diskussionen den 8 Juni 1882 hållen i sammanhang med Evang. Fosterlandsstiftelsen 26 års möte i Stockholm, enligt arendsk stenografisk anteckning. P. 0,50

Kvidam! Vill ni uppge er adress för redaktionen erhåller ni brev – tack!

Till vad vi i numro 6 yttrade angående det försenade utgivandet av tidningen, ber vi här få tillägga att vi även råkat ut för svårigheter, som av oss inte kunnat hjälpas. I följd nämligen av pågående flyttning och restauration å den litografiska anstalt, där vår lilla tidning trycks, måste manuskripten till 6 och 7 ligga orörda i flera veckor och därför utkommer dessa nummer senare än annars hade skett. Av samma orsak har ock arbetet med föreliggande nummer måst uppskjutas någon tid, tills allt å tryckeriet hunne bli i ordning. Vi hoppas för de följande numren kunna iakttaga större punktlighet och ber om våra värda läsares benägna överseende med dessa nummers sena utgivande.

Uppsala den 10 oktober 1882.

Redaktionen.

De nämnda tabellerna är väl orsaken därtill, att Arends system ofta dateras från 1850. Det gör hos oss författaren till Uppfinningarnas bok och även en greve Taube i sin lärobok Stenografi för svenska språket. Själv önskar dock Arends, att hans system ska dateras från 1860, då det offentliggjordes genom hans Leitfaden. Det är ju ock egentligen från det året systemet är fullt färdigt, om också skillnaden emellan hans stenografi år 1850 och den av 1860 inte var så stor. Först från 1860 börjar Arends system tävla med de äldre systemen och rekommenderar sig åt offentligheten.

I en inledning till sitt system avhandlar Arends de principer, som ligger till grund för språkets egentligaste skriftliga motsvarigheter. Vi kan här inte inlåta oss på dessa, men åt var och en, som vill närmare känna de resonemang, ur vilka Arends erhåller sin skrift, rekommenderar vi hans Leitfaden och anmärker tillika, att den nämnda avhandlingen säkert ska läsas med största intresse av var och en, som önskar djupare intränga i grunderna för Arends sköna skrift.

Att Arends stenografi måste i Tyskland ha vunnit ganska stor utbredning framgår bland annat därav, att hans Leitfaden redan utgått i cirka 18 tusen ex. Läggs härtill, att även variationer av denna Leitfaden utkommit, nämligen en militärstenografi och vidare ett utförligare arbete avsett för självstudium, så visar sig ett ännu större resultat av den verksamhet, som övats i denna skrifts intresse. Mången har säkert dessutom erhållit undervisning av lärare utan att skaffa sig någon bok, såsom så ofta fallet är hos oss.

Emellertid har naturligtvis Gabelsbergers stenografi av 1834 och Stolzes av 1841 redan vunnit mycken spridning, innan Arends system såg dagen. Dessa tvenne förstnämnda system var farliga medtävlare och den energi, som städse utvecklats från gabelsbergianernas och stolzeaners sida för vidmakthållande av deras systems anseende, förklarar nogsamt varför Arends system ännu har mindre antal lärjungar än de båda andra systemen. Tillika får man komma ihåg, att redan innan Arends system framträdde, hade föreningar bildats med särskild uppgift att utbilda dugliga stenografer för riksförsamlingar och konferenser. För stenografer efter Arends system fanns ingen offentlig anställning att erhålla, och om en man ville ägna sig åt stenografins studium för att sedan få plats som praktisk stenograf, så var han tvungen att lära det system, som de föreningar antagit, vilka hade till uppgift att utbilda stenografer till behov. Att under sådana förhållanden söka vinna uppmärksamhet för ett nytt system, var tydligen en vansklig uppgift, då de äldre systemens anhängare inte blott underläto att tala väl för den nya utan ock blev dess bittraste motståndare.

Det har dock, såsom vi ovan sett, inte fattats personer, som med öppen blick för det arendska systemets företräden omfattat detsamma. Inte heller har det saknats dess kännare tillfällen att praktiskt visa, att detta system inte är sämre än Gab. eller Stolzes. Det har vunnit utbredning i alla de stater först och främst där tyska språket talas och har även bearbetats för ungerska, franska, spanska, svenska, engelska och ryssiska språken. Vi tror därför, att den ärade grundläggaren, L. Arends, ska i sitt livs afton känna sig glad och tillfredsställd, då han blickar tillbaka på vad han gjort för den stenografiska konstens utveckling och utbredning. (Fortsättning.)

(Fortsättning)

Följande dagen var en söndag. Man hade beslutat sig för att göra en utfärd utsockenbys till T. kyrka, där en framstående prästman skulle predika. Man skulle åka efter tu par hästar, men många ville med, varför man fick tränga ihop sig som packade sillar. Bland sällskapet befunno sig 3 herrar, Jonatan R och David S., båda titulerade bokhållare på Mora, vilka jag helst önskade så långt som pepparn växer eller också att de aldrig hade sett på eller talt med fröken V., ty si detta var just deras fel, ett fel, som var svårt i mina ögon. Dock drabbade min ogunst mindre den förre än den senare.

De voro mycket olika dessa herrar: Jonatan R. saknade ingalunda begåvning å förståndets vägnar, var av ett koleriskt temperament, kunde både älska och hata, men gjorde båda med besked: var trofast som vän, men hätsk och t.o.m. lömsk som fiende. Han var passionerad, men passionen låg aldrig eller åtminstone sällan på ytan. Ordet hade han föga i sin makt, därför var han just icke intressant i sällskap, vilket senare även tilläventyrs härrörde därav, att han hörde illa. För övrigt hade han ett gott utseende och manlig hållning. David S. var i många fall motsatsen. Av förstånd hade han tilläventyrs fått till husbehov, men där var det också stopp. Hans temperament utgjorde en underlig blandning av melankoli och sangviniskhet. Långa tider kunde han gå dyster och sluten: grubblade han? Nej, ty därtill fordras ett litet överskott av förstånd; det var blott känsloförstämdhet. Dessemellan var han sprittande glad och yster, och då kunde han t.o.m. vara fyndig i detta ords måttliga bemärkesle – ett övertag, som naturen ibland av ren barmhärtighet givit de ytliga själarna vis-a-vis (det är ”mitt emot”) människor med djup och innehåll, – samt därjämte upptågsfull och leklysten. Såsom sällskapsmedlem var han därför icke oäven; han kunde intressera, då man icke hade för höga pretentioner; och det fick man icke ha här på landet. På grund av dessa sina egenskaper syntes han mig, med den knappa kännedom jag då hade av människolivets hemligheter, farlig för mina planer, vida farligare än Jonatan R. Den jag sålunda först önskade i lådan, det var David S.

Emellertid stodo vagnarna redan färdiga på gården, och kamparna kråmade sig och stampade så gott en bondpatrons ök kunna det. Fruntimren, såsom ofta plägar ske, läto vänta på sig. Jag åtog mig icke alls ogärna uppdraget att påskynda fröken V. och mötte henne just, då hon steg ut genom dörren till sitt rum. Jag kom nogsamt ihåg maianthemum-buketten och var nyfiken att få veta, hur min lilla kupidoniska budbärare uträttat sin sak. Men vid alla Amors skälmstycken! Där var icke en enda liten min av förundran eller nyfikenhet; det var som det skulle så vara, och med det mest flegmatiska småleende i världen berättade hon mig liksom i förbigående att hon fått en liten nätt blombukett, av vem visste hon icke. Och då jag naturligtvis om möjligt ännu mera likgiltigt upplyste om, att jag icke hade med saken att göra, så var den plan, varpå jag byggt så mycket ganska simpelt expedierad, och vi begåvo oss ned till vagnarna. Den väglängd vi därvid tillryggalade var visserligen icke stor – en trappa ned och så ett par steg till – men jag hade därunder dock tillräcklig tid att inse min grundliga omogenhet i älskogsaffärer och framför allt min rudimentära kännedom av kvinnohjärtat. Jag förbannade den sangviniska förhoppning jag fäst vid maianthemum-buketten och stod framför mig själv som en ganska slät figur.

Det var nu för mig nödvändigt i fall mitt sätt att vara något så när skulle kunna bibehålla jämvikten, att spela av alla krafter; men tyvärr kom jag snart nog underfund även därmed, att jag ingalunda blivit född till aktör i världen. Min förmåga i detta hänseende sattes genast på prov. Det blev nämligen nu frågan om, i vilken vagn fröken V. skulle åka, i den vagn, där herrskapet själva och David S. sutto eller i den vagn, där jag och Jonatan R. befunno oss. Jag befann mig själv i den stämning, att jag ville åka, där fröken V. åkte och att jag icke ville; min kärlek bjöd det förra, min stolthet och förargelse det senare. Det är just det infernaliska i själens förtret att både ovillkorligt vilja och ovillkorligt icke vilja. Jag förblev emellertid mol tyst och lät de andra klyva näbb, och så drillade melankolikern-sangvinikern det så, att fröken V. åkte i hans vagn sida vid sida med honom, under det mitt sällskap blev Jonatan R. och mina discipler. Min harm var omätlig. Att jag i detta ögonblick ingalunda var blitt stämd mot David S. förstås av sig självt. En liten saga av Hauff rann upp, jag vet icke hur, i mitt minne; den handlade om fikon, som en elak kung fick av en dvärg, och vilka på kungen hade den verkan, att hans öron och näsa togo ansenliga dimensioner. Ack, vad hade jag icke velat giva, om jag haft sådanan fikon att förära David S.! Så elak var jag naturligen icke, att jag velat önska honom en sådan prydnad för hela livet, men för denna dag unnade jag honom den gärna. Nu hade jag tyvärr inga förhäxande fikon och hade därför intet annat att göra än svälja ned min förtret, så gott sig göra lät. Helst hade jag naturligen stannat hemma, om jag icke därmed äventyrat att för mycket blottställa både min böjelse för fröken V. och mitt miserabla lynne. Jag hade tagit in i båten, nu måste jag ock ro honom i land. Men som var man vet är det ingalunda det lättaste.

Medan jag så där filosoferade, smällde kusken med piskan och Jonatan R. också, ty han var vår körsven, och kamparna började trava. Vädret var härligt och de trakter genom vilka vi färdade, buro prägeln av den ovanliga sörmländska naturen med dess kuperade mark, dälder och björkkullar, vilka jag under vanliga förhållanden aldrig kan skåda mig mätt på. Men denna dag voro för mig alla trakter lika. Om jag skulle uttrycka mig poetiskt, så skulle jag säga, att i detta ögonblick naturens hjärta för mig var tillslutet, emedan jag hade för mycket att göra med mitt eget.

Allt det oaktat var jag tvungen att söka hålla god min. Jag slog mig därför i samspråk med Jonatan R., med vilken jag i dag kände mig på visst sätt sympatisera. En gemensam fara gör ofta de hätskaste fiender till vänner. Nu voro vi mycket måttliga fiender, och därför gick det så mycket lättare att bli vänner. Vi voro hunden och katten på isstycket, men kommo vi väl i land igen, så är det ingen säkerhet för att vi icke ånyo ryka tillsamman.

(Fortsättning.)

Det var en gång en prelat, som på sitt yttersta kunde berömma sig av att aldrig ha trott ett jota utöver vad dogmerna lära och som även obrottsligt levat därefter. Nu hände sig, att bispen dog och vart begraven; men själen hans begav sig med säkra steg till himlens port och bad att få bli insläppt. Och som han tröstade mycket på vad han varit i livet, framställde han tillika till Gud fader den ingalunda anspråkslösa begäran att få bli dörrvaktare i himmelriket. Detta beviljades honom också med det villkor, att samma ögonblick han insläppte en ovärdig eller uteslöt en värdig, skulle han till straff åter nödgas stiga ned till jorden och leva om livet där nere. Detta gick prelaten beredvilligt in på, ty han trodde sig mycket säker på sin sak.

Det dröjde heller icke länge innan hans duglighet sattes på prov; ty på himlens port säges det klappa varje ögonblick. Vår bisp måste därför genast börja sitt examinerande.

”Har du kunnat dogmerna som Fader vår under ditt jordeliv?” frågade bispen den förste som klappade.

”Ja”, svarade denne. ”Jag har varken någonsin så kunnat dem, ej heller har jag trott på dem, medan jag aldrig förstått dem, men man har sagt mig, att i himmelriket görs intet anseende till person, utan att var och en, som med allvar söker sanningen, den blir insläppt.”

”Sanningen är allena i dogmerna”, svarade vår prelat och slog igen himlens port, så att det klang i de gyllene gemaken.

Sådant hade nu Gud fader aldrig hört förr, och han lät därför genast fråga prelaten, vad för en stor syndare, som nu varit framme och klappat, efter en sådan moses-vrede kunnat komma över honom.

”Rättfärdige Gud”, svarade prelaten, ”den klappande var en hedning, som aldrig trott på dogmerna, emedan han aldrig förstått dem.”

”Det har aldrig jag heller”, svarade Gud fader. ”Kalla mannen inför mig, att jag måtte pröva, vilken som är värdigare, han eller du, för himmelens salighet.”

Därpå skickade han en ärkeängel att uppsöka den avvisade, ty det ansågs höra till ovanligheten att någon vågade sig till himmelriket utan att vara kapsäker i sin tro på dogmerna. Då mannen åter infunnit sig, frågade honom Gud fader: ”Vad har du uträttat i livet, eftersom du vågade göra anspråk på himmelens ovanskliga glädje?”

”Intet annat” svarade mannen, ”än att jag uppriktigt sökt sanningen under jordelivet och lärt mig av det lilla jag funnit av henne att älska henne.”

”Det är nog”, sade Gud fader, ”du har rätt förstått jordelivet: det är ett sökande, i himlen först sker det fulla finnandet, gå in i sanningens eviga glädje!” Men till prelaten sade han: ”Efter du under ditt jordeliv menat dig ha sanningen full sådan andra arbetat sig till den för dig, utan att du själv lagt tu strån i kors för att söka efter den, så skall du ännu en gång genomvandra jordelivet för att där lära, att det tillhör jordemänniskan att jämt leta efter sanningen, emedan hon där alltid blott endels äger henne.

hade sitt senaste ordinarie sammanträde den 4 oktober, varvid i synnerhet frågan om inskränkning i föreningsmedlemmarnas månadsavgifter diskuterades. Primitivt beslöts att de medlemmar, vilka denna termin deltaga i de tachygrafiska övningarna, skulle betala 50 öre i månaden, de övriga ingen avgift.

Vidare utbytte man tankar om den stenografiska beteckningen av åtskilliga ändelser, såsom skap, ling, lig, lighet, ig, ighet med flera. Det för dessa ändelser antagna beteckningsättet erkändes som god, utom det att några yrkade på en annan beteckning för ling , så att man måtte kunna sammanbinda den med stammen. Å andra sidan framhölls, att man utan fara för otydlighet kunde skriva: , o.s.v. istället för [samling], (förveckling). Vidare uttalades önskvärdheten av, att ighet måtte erhålla en förkortning i överensstämmelse med för lighet och bildat ur [lig]. Envar medgav dock, att det icke vore lätt få en bättre beteckning än den nu antagna, [ighet]; formerna och berördes. Den första är dock troligen icke lättare, t. ex. [helig] [helighet] [girig] [girighet] . Den senare formen, , kan användas endast i det fall, att man vänjer sig låta t bli obetecknad i neutrum, liksom man utan fara för läsandet av stenografin mycket väl kan skriva blott [lig] även för [ligt] såsom ofta sker i denna tidning. I sådant fall kunde då skrivas: för [helighet], för [dålighet] o.s.v. – Vi lämna denna sak nu oavgjord och behålla i tidningen Hermes tills vidare den vanliga beteckningen av dessa ändelser.
– Vid sammanträdet anmälde sig till inträde i föreningen en ny medlem.

Föreningens övningar äro tisdagar och fredagar klockan 8–9 e.m.
I en ny kurs för genomgående av Arends' stenografi i Uppsala deltaga 5 herrar studenter.

1. På förekommen anledning meddelas att upplysningar om den arendska skolans litteratur med nöje lämnas av undertecknad, då brevskrivaren låter porto till brev eller brevkort följa.

2. Om utom Uppsala boende önskar undervisning i stenografi, så kan detta gå för sig genom brev (i fall man icke anser sig ha nog av läroboken) mot särskild ersättning enligt överenskommelse. Vi ber, att våra läsare ville meddela detta åt dem bland deras vänner, som möjligen uttalat någon önskan att lära sig stenografi.

3. För att under ett följande år kunna på bästa sätt anordna ”Hermes” innehåll med mera, ska vi med mycken tacksamhet mottaga underrättelser från våra läsare om, huruvida de känna några personer, vilka önskar att tidningen skulle innehålla mer vanlig skrift bredvid stenografisk text, ja om det t.o.m. skulle för mången vara välkommet att i tidningen finna en enkel och kortfattad framställning av systemet.

4. Till vad ovan är sagt under 1) meddelar vi här särskilt, att en sångbok för arendska stenografer är under utgivning i Tyskland. Den utges i vanligt tryck, så att man behöver inte känna den tyska stenografin för att kunna läsa densamma. Priset 50 öre. Undertecknad mottager anmälningar, i fall någon av våra läsare önskar erhålla arbetet.

Er. Bergsten, Uppsala.

Från Tyskland ingår underrättelse därom, att Arends är ganska farligt sjuk. Vidare meddelanden motses. Hans inte så få lärjungar i Norden kan naturligen inte annat än på det livligaste förena sig med dem i hans fosterland i uttryckande av den önskan att de ännu länge må förunnas dem ha sin mästare kvar i livet.

Hermes utges även 1883 med ett nr i månaden. Priset måste dock höjas till 2 kronor med postarvode. Men vi hoppas, att våra vänner inte ska låta skrämma sig av denna prisstegring, då vi lovar att, i den mån det ”bär sig”, låta numren bli dubbelt så stora som under 1882, d.v.s. 16-sidiga i st. f. 8-sidiga. Därigenom kan vi då få rum för en kortfattad framtställning av själva systemet jämte större omväxling i läse- och skrivövningarna, det förra för dem, som ej inhämtat systemet. – Hjärtligt tackande alla, som hittills uppmuntrat den lilla tidningen, ber vi att även för det kommande året få påräkna deras understöd.

Prenumeration å posten, helst före 1:a Jan. 83. – Uppsala 11/12 82.

Red.

(Fortsättning och slut.)

Emellertid hade vi hunnit målet för vår utfärd och skulle nu frukostera i gröngräset. Jag höll mig så mycket som möjligt på utkanten av vår lilla karavan och låtsade med iver hängiva mig åt den oss omgivande naturen. Men jag var därvid såsom en den där såg utan att se, ty svartsjukans täckelse hängde över min själ, och jag trotsade vem som helst att kunna se något skönt genom detsamma.

Mot fröken V. var jag denna dag oförlåtligt oartig. Jag ägnade henne knappt en blick än mindre ett ord eller ett ögonblick samspråk. Hon måtte ock ha funnit mig högst besynnerlig, efter vad jag sedan förnam; och hon lönade mig även instinktmässigt med att visa David S. en påfallande gunst. David S. var därför redan i sjunde himlen och tycktes alldeles tvässäker på sin sak. Han var outröttlig i sin kavaljersplikt och gnuggade geniknölen ända till inflammation för att finna på infall och behaga. Den vise Salomon säger, att örat hör sig aldrig trött och ögat ser sig aldrig mätt; men med all respekt för den kunglige vise, måste jag dock i sanningens intresse erkänna, att mina ögon och öron denna dag voro ända till leda trötta vid sangvinikern-melankolikerns krystade roligheter. Jag minns ännu till vilka elaka tankar denna leda förledde mig. Bland annat önskar jag att vara en jätte och att han vore en liten liten dvärg. Jag hade då velat applicera ett pekfinger under han näsa samt på rak arm sålunda lyfta honom upp och ställa honom inför bådas vårt dyrkade föremål. Naturligvis ångrade jag sen djupt sådana fantasier, i synnerhet som jag efteråt kom att lära känna David S. såsom en god och älsklig människa, som t.o.m. kunde offra något, om det verkligen gällde. Denna praktiska karaktär behöver icke strida mot den teoretiska som jag förut framställt om honom.

Jag har förut nämnt, att jag envist höll mig på utkanten av vår sällskapkrets; jag kände det denna dag så, att om någon komme min lilla person för nära, jag ville ha liksom vida fältet att rädda mig undan på. Men det ögonblick skulle snart komma, då detta retireringsfält skulle varda mig berövat. Man kom nämligen fram mot eftermiddagen överens om att begiva sig upp i kyrktornet och se på utsikten. Även jag följde med, icke betänkande, hur ostrategiskt jag härvid handlade. Emellertid tog uppfärden sin början. Jag lagade så, att jag blev bland de första utan att erbjuda någon bland damerna det bistånd de väl kunde behöva uppför de smala och farliga trapporna, som till mesta delen utgjordes blott av stegar. David S. hjälpte naturligtvis fröken V. Vi hade redan stretat uppför stegarna så många, att det lilla tornrummet överst nära nog var fullt. Och se, nu insåg jag min förfärliga belägenhet i hela dess vidd. Jag hade nämligen av en händelse kommit sida vid sida med fröken V., och det gavs föga möjlighet att retirera. I det lilla tornrummet stodo vi hart när packade; runt omkring befinna sig de hiskliga kyrkmurarna, och att begiva sig ned utför dem hade varit detsamma som att på det mest briljanta sätt spela galning; jag kastade en räddningssökande blick till den branta trappstegen, som ledde omedelbart upp till tornrummet. Och det är än möjligt, att jag med en eller annan förevändning hade skyndat utför densamma, men si det var i detta ögonblick lika omöjligt som något annat, emedan matronan själv som bäst höll på att pusta sig upp och då trotsar jag vem som helst att ha kunnat praktisera sig förbi henne, först och främst av det skäl, att stegen var knapp nog för en, och för det andra kunde bemälda fru gott gälla för två personer av vanligt omfång. Få männiksor torde mindre berömma sin uppkomst i världen än jag min vid detta tillfälle, och få torde även mindre ha sörjt över en nedkomst än jag nu skulle ha gjort det. Alltnog: här stod jag och kunde ej annat. Nu hade fienden mig inom skotthåll. Jag kände alltför väl på vilkendera sidan övervikten låg, när vi så här stodo ansikte mot ansikte, ty min fiende var en kvinna, och så mycket förstod jag, trots min gränslösa svartsjuka, att jag för denna kvinna icke var utan intresse och att hennes beteende i dag blott var en rekognoscering, men en rekognoscering, som uppretat mig ända därhän att inom mig själv svärja på, att jag aldrig så mycket som skulle se åt henne på kärligt vis. Nu var jag med ens utsatt för fiendens eld, jag menar elden från hennes ögon, och jag kände mig själv alltför väl för att veta, hur jag där skulle bli till föga. Emellertid rustade jag mig till motvärn, beredd att hålla ut i det längsta. Du skall nu, gunstbenägne läsare, med ett par ord få höra förloppet. Fröken V. anbragte sitt artilleri väl. Hon pekade ut på en vacker plats i den omgivande nejden och riktade till mig följande ord, allt under det hennes blickar sköto blixt på blixt in i mitt upprörda inre: ”Ser ni den där lilla björkkullen”, började hon, ”med den där lilla rödmålade stugan och sädestegarna runtomkring, som gå i vågor för vinden? Det måste säkert vara i er smak: ni tycker ju så mycket om björkar och allt som stöter på rött”, och så sköt hon åter en blixt och log på ett sätt varav endast hon var mäktig. Det blev som jag sade: jag blev till föga. Jag hade beslutat mig att i allt vara som motvalls kärring, och se nu kunde jag icke annat än att tafatt jaka med som bonnen på riksdan. Har du råkat ut för en kvinnoblick, en kvinnoblick av det rätta slaget, fly då, käre läsare, fly på brinnande rappet! Eller giv dig genast fången och fången för livet! Det är en moral så god som någon annan.

Vi hade begivit oss ned för de vingliga stegtrapporna och haft åtskilligt tråkigt – åtminstone vad beträffar det, som kom på min andel – den återstående delen av dagen. Vi hade åkte hem ungefär på samma intressanta sätt som vi åkt bort samt därtill sovit som goda barn en hel natt, allt utan att något märkvärdigt inträffat. Nu ringde emellertid frukostklockan. Men jag gjorde mig icke alls bråttom, ty jag ville komma in i matsalen, då alla satt sig till bords, på det jag måtte för alla synas i min fulla rätt, om jag icke bekymrade mig om något som helst annat än vad som på ordet var – en föresats som jag ock lovvärt fullföljde.

Jag hade nämligen föresatt mig att för framtiden underhålla mig mest med mig själv, ihågkommande Tomas à Kempis bekanta ord: ”Då jag kommit från människors sällskap, har jag vanligen varit mindre människa än då jag gick dit.” Men ingenting var vid denna tid flyktigare än mina föresatser, såvida de tillkommit såsom en opposition mot min kärliga böjelse – eljes ha mina föresatser kunnat vara såsom av stål – ty si vad händer? Det utgjorde ett favoritnöje för oss ungdom av båda könen att vara ute och fiska med nät i den närliggande ån. Detta plägade, såsom naturligt är, ske bittida på morgnarna. Nu hade det inträffat, att vi på lördagen till de äldres förvåning fått en väldig braxen, varöver vi voro icke litet stolta. Men den präktige fisken hade visst satt sig i sinnet på att sälja sitt liv så dyrt som möjligt och han hade därför insnärjt och söndrat nätet till den grad, och det icke var lönt att lägga ut på djupet vidare förrän nätet blivit vederbörligen botat. Detta föga avundsvärda arbete åter hade fröken V. och jag blivit tilldömda att utföra. Och det måste nu nödvändigt vara gjort före kvällen, ty då skulle näten ånyo utläggas. Jag kom nogsamt ihåg denna överenskommelse och fruktade därför, varje gång någon öppnade sin mun, att han skulle komma fram med den olycksaliga nätreparationen. Och hast du mir gesehen, det klack verkligen till i mig, då vår ekonomiska matrona, som icke ogärna såg en och annan rekrytering för middagarna ur den lilla ån, bräker ur sig en påminnelse om näten, liksom om hon fått en splitter ny idé. Och till min stora förtret måste jag foga mig i mitt öde. Då vi frukosterat föreslog jag torrt fröken V., att vi skulle begiva oss av. Vi hade hållit på med arbetet vid pass en halv timme och endast yttrat till varandra, vad som var av behovet påkallat, då fröken V. dristade sig börja konversationen och gav mig följande tillmäle, varvid hon låtsade sig se mycket uppbragt ut:

”Fy vad ni var besynnerlig mot alla människor igår.”
Jag: ”Nå än sen. Fröken V., ingen rår för sitt lynne, och ni kan väl icke neka, att lynnet är mitt, så att jag har rätt göra därmed vad jag behagar.”
Hon: ”Min mening var icke direkt att klandra er – sådant synes ni ej heller gärna fördraga – utan blott att få veta orsaken till ert missmod. Och vad den andra delen av ert svar beträffar, så trodde jag att ni som man varken skulle vilja eller kunna hysa en sådan åsikt, ännu mindre följa den. Kvinnan, vilken I män sätten så djupt under eder, skolen I förbehålla sådant, men ej låta komma det eder själva till last.”
Jag: ”Jaså fröken bjuder på moralkakor. Men förutsatt, att de förmaningar ni sist bjudit mig på, äro berättigade, med vad rätt fordrar ni att få veta orsaken till mitt missmod? Den har jag väl åtminstone rätt att behålla för mig själv, eller hur?”
Hon: ”Den rätten vill jag icke tillerkänna er av 2 skäl, först emedan jag är nyfiken och för det andra emedan det var mig er oartighet i första hand gällde, och ni måste nu giva mig upprättelse därför. Den plikt mot kvinnan en man sist får svika är sin ridderlighet. Alla andra synder hos männen förlåter kvinnan lätt, men för synd mot den plikten kräver hon hög bot.”
Jag: ”Nå väl! Den boten skall jag gälda tiodubbelt, när ni stått mig till svars för den gunst, som ni i går bevisade David S.”
Hon: ”Som jag bevisade David S.? Jag märker alltså, att det är allvar med er närsynthet. Jag tänkte eljes, att ni till äventyrs begagnade glasögon därför att ni är lärd.”
Jag: ”Min närsynthet sade ni? Sådant skulle vid mitt hela själv, en halvblind kunnat se t.o.m. i skumrasket.”
Hon: ”Det är mer än möjligt, ty i skumrasket göras de största misstagen. Men det hindrar icke, att ni i går såg fel mitt på ljusa dagen. Och dessutom antaget att jag bevisat David S. gunst, med vad rätt ställer ni mig till ansvar för det? Har jag månne mig ovetande på något sätt överstigit den kvinnliga blygsamhetens gräns, sådan I män med billighet utstaken den, så är jag villig till bot, vore det även de drygaste. Då jag nu emellertid måste känna mig fri i det hänseendet, återstår det för er att skaffa bot. Men gör det, innan vi slutat bota våra nät, ty vem vet när ni eljes blir botfärdig?”
Jag: ”Min bästa fröken”, utropade jag förtvivlad, ”ni måtte ha ett hjärta kallt som döden, eftersom ni så här kan leka med en man! Säg mig rent ut, hur menar ni det, ty i sanning ert sista yttrande begriper jag icke.”
Hon: ”I går såg ni felet på vad jag gjorde, i dag förstår ni icke vad jag säger, oaktat jag försökt framställa mina enkla kvinnliga tankar på så god svenska jag för min del förmår. Jag har intet mer att säga än jag sagt: Ni skall giva mig bot för ert oredliga uppförande mot mig i går på ett eller annat sätt och sedan skall jag vara nöjd; ty, som ni vet, ingen kan vara så nöjd och ingen heller så oförnöjd som kvinnan.”

Och så log hon och så sköto hennes ögon blixtar alldeles som uppe i tornet. Och jag, jag hade i ett nu blivit kvitt min svartsjuka och mitt missmod samt totalt glömt mina oomkullrunkeliga föresatser sedan gårdagen; jag hade intet mer i behåll av mitt medvetande än att jag älskade fröken V. – älskade henne ursinnigt. Vad jag därför nu sade och gjorde, det lönar sig icke mycket att upplysa läsaren om, vilken säkert förut har hört så mycket tokigt och roligt i kärleksväg, att detta icke skulle vara något nytt för honom. Men vad som är säkert det är pro primo att jag friade, som man säger, pro sekundo att det för ingen del i världen skedde efter konstens alla regler, pro tertio att jag ändå fick ja, så att efter den betan voro fröken V. och jag förlovade folk. Och det har jag aldrig ångrat.

Sedan Arends utgivit sin Leitfaden finner vi honom ock upptagen mest med arbete i sin stenografis intresse. Flera orter besöktes för meddelande av undervisning i stenografi. Arendska föreningar bildades. Det blev liv och rörelse även för den arendska skriftens utbredning. Dock hade Arends tid även med mycket annat. Vi ser honom som en 50-årig man i spetsen för en tidning och dessutom såsom medarbetare i flera tekniska tidskrifter. Ett arbete, Naturens underbara rike, utgavs i 3 rikt illustrerade band. Vidare märker vi hans verk: Über dem Sprachgesang der Vorgeit (Om det musikaliska i forntidens språk), i vilket han söker att med ledning av det hebreiska språket uppvisa den musik efter vilken de poetiska styckena av Gamla testamentet, särskilt psalmerna, sjöngos. Ett annat och så vitt vi vet det senaste av hans litterära verk är en diktsamling: Festgabe für Gemüt und Verstand, ett arbete som innehåller många älskliga stycken och som säkert ska läsas med nöje av envar som är mäktig det tyska språket. I den för svenska språket utgivna läroboken finnas ett par prov ur detta arbete, nämligen ”Pärlan” och ”Molnet”.

Ovanstående drag ur Arends liv är hämtade ur hans av doktor H. Große utgivna korta lefnadsteckning: Leopold A. F. Arends, till vilken vi slutligen hänvisar. Boken kan erhållas genom denna tidnings redaktion för ett pris av 50 öre.

För vännerna till den arendska stenografin i Sverige måste det vara av intresse att lära känna något om Arends liv och verksamhet inte blott emedan han grundlagt det ifrågavarande stenografiska systemet, utan ock emedan han under systemets bearbetning för svenska språket kraftigt understödde bearbetaren med sin rika erfarenhet på skriftkombinationens område. Utan denna grundläggarens medverkan skulle naturligtvis det arendska systemet i svensk dräkt aldrig ha blivit vad det nu är. Ingen förmår dock att som grundläggaren själv väl bedöma vad värde och lämplighet redan befintliga grafiska bilder har för det nya språk, på vilket skriften tillämpas, och ingen kan såsom han modifiera dessa bilder eller vid behov utfinna nya, särskilt då han såsom Arends är en språkligt vetenskapligt bildad man. Om också, såsom ju naturligt är, det praktiska bruket av Arends stenografi under tidernas lopp kommer att visa behovet av en och annan förändring i skriftens nuvarande svenska gestalt, tror vi dock, att den nu följda bearbetningen för vårt språk städse ska i huvudsak och i allmänhet befinnas vara den möjligaste bästa, – ett uttalande som undertecknad väl skulle kunna anse jävig att göra, men vars sanning han tror att kommande bearbetare, om eftervärlden får se sådana, ska betyga.

Med ledning av det samarbete med ty åtföljande korrespondens som undertecknad i och för systemets bearbetning haft med grundläggaren, kunde väl till det nu sagda åtskilligt tilläggas angående hans personlighet, men vi lämnar detta åtminstone denna gång. Blott det ber vi få nämna, att Arends för oss städse framstått såsom en bild på en gång av den älsklighet, som vinner hjärtan, som ock av den kraft, vilken håller sig uppe i motgångens dagar och besegrar hinder, samt den ihärdighet och det allvar i sökandet efter ett föresatt mål, som sporrar även den vid livets början stående att under den arbetsdag, som möjligen beskäres honom, söka uträtta något i världen, inte blott för sin egen utbildning utan också för andra.

Eller har inte de korta antydningar, vi här ovan kunnat framställa för läsaren, av Arends person låtit oss se ett ganska växlingsrikt liv, som stundom även varit rikt på bekymmer. Dock har Arends på senare tiden särskilt fått erfara även glädje. Vi erinra endast om, hur han förra året vid sitt silverbröllop fick från när och fjärran mottaga många bevis på högaktning, beundran och tillgivenhet. Vi ska också hoppas, att dess längre tiden lider, dess större och talrikare ska hans lärjungar och vänkrets bli även här i Norden, där vi ju redan begynt något ta vara på frukterna av han ymniga sådd.

Vi skulle nu också mycket gärna velat pryda vår tidning med Arends’ porträtt, men då vi tyvärr inte har tillfälle därtill, så erinra vi om vad även förut nämnts, att redaktionen av denna tidning alltid har fotografier av Arends på lager: kabinettsformat i ljustryck till ett pris av 50 öre, som kan insändas i frimärken.

E. B.

1. Har du mod att gå ut i livets strid och dig hålla där som en man?
   Har du mod att ställa dig framom din tid och dess viljor, om du det kan?
   Har du mod att offra ditt hjärteblod, din timliga lycka och fröjd
   för sanning och rätt? – Då, yngling god, träd in i vår krets förnöjd.

2. Har du mod att tro på din skönaste dröm trots det verkligas hånande röst?
   Har du mod att som droppen i djupaste ström söka väg genom klippors bröst?
   Då låtom oss svärja ett fostbrödralag! Och offra det ande och blod,
   och kraft som kamp få vi nog en dag, om vi äga detsamma mod.

   Julius Wiksell.

Härmed utsändes nu det sista numret av Hermes för år 1882. Redan förut har tidningen anmälts för det följande året, men vi erinra dock även nu därom, att den utgives en gång i månaden, att priset är 2 kr. med postarvode, och att 16 sid./n:r utgivas i den mån de inflytande prenumerationsavgifterna tillåta det.

För att göra tidningen användbar för ett större antal läsare ha vi ämnat att i de första numren för det kommande året giva en kort framställning av det i tidn. följda systemet, vadan våra vänner kunna rekommendera Hermes även åt sådana, som ännu ej kunna stenografi. – Särskild omsorg kommer att ägnas åt de stenogr. läs- och skrivövningarna. – Originalstenogram, som visa huru skriften tar sig ut praktiskt använd, skola stundom intagas. För övrigt omväxlande och intressant innehåll.

Se vidare anmälan i n:r 10 & 11!

Uppsala 17/12   Red.

Vidstående teckning visar oss i naturlig storlek bilden av ett i Tyskland vedertaget igenkänningstecken för arendske stenografer! Igenkänningstecken, som tydligen även kan brukas av de arendske stenograferna i Sverige, om ett sådant önskas.

Fältet i mitten utgörs av himmelsblå emalj med Arends' namn i guld. Den med utsträckta fingrar försedda pennan består, såsom också ramen omkring fältet, av förgylld brons. Alltefter var och ens önskan erhålles det försett med antingen en ring, så att det kan bäras såsom berlock eller medaljong, eller en nål, så att det kan fästas var som helst.

Meningen med detta igenkänningstecken är bland annat den, att stenografer, som bära detsamma, lättare komma i gemenskap med varandra t. ex. då de äro på resor. Ha de också icke förr sett varandra, så visar dock detta tecken genast att de ha något gemensamt intresse.

Vidare är meningen att det skall tjäna till väckande av propaganda för den arendska stenografin. Någon märker den vackra berlocken och frågar vad den betyder, och så får den tillfrågade genast osökt anledning att tala om den stenografiska konsten och speciellt förstås om den arendska stenografin. Så kan då och då en person, som kanske aldrig tänkt på denna sak förut, föranledas att inhämta stenografins teori och sen vidare utbilda sig.

Saken kan ju vara värd att tänka på även för de arendske stenograferna i Sverige. Vanligen är det dock så, att när flera enas kring samma intressen, så önska de ock något uttryck för den inre enigheten, och ett sådant uttryck vill nu det beskrivna igenkänningstecknet bland annat vara. Vi rekommendera det därför åt våra ärade läsare och nämna till sist, att det kan erhållas antingen genom denna tidnings redaktion eller också rekvireras direkt från herr H. Matschenz, Vorsitz. S. Arends'schen Stenogr. Ver. Apollo Bund Berlin S. W. Mörken-Strasse 104 a. Priset 1 krona 35 öre, inberäknat porto, översändes samtidigt med rekvisitionen.

I sammanhang härmed bedja vi att få nämna även följande: herr H. Matschenz har omtalt för oss, att han söker för en kommande stenografisk utställning samla bland annat även brevkort från skilda håll och skrivna med stenografi efter Arends' system. Därför har han bett oss att vänligen hemställa till den arendska stenografins vänner i Sverige, om de icke skulle vara villiga att till honom översända ett sådant brevkort. En var får naturligtvis skriva vad han helst vill, svenska eller tyska, men dock endast med stenografisk skrift. Om vad som helst kan man också skriva, fastän det är tydligt, att underrättelser om den stenografiska konsten på den ort där man bor helst emottagas. Då ett brevkort till Tyskland kostar endast 10 öre (man kan antingen köpa ett 10-öres brevkort eller också ett 6-öres och så sätta på det senare ett 4-öres frimärke), så är det ju en lätt sak och roligt för en var att göra vår tyske konstkamrat detta nöje. Hur roligt för honom att från Sverige få emottaga några hundra brevkort, skrivna med stenografisk stil! Likväl måste vi även omtala, att han icke kan lova att sända svar till var och en, dels emedan han icke kan uttrycka sig på svenska, dels emedan han kanske finge för mycket arbete. – Herr Matschenz' adress syns här ovan.

Från Göteborgs stenografiska förenings ordförande ha vi fått oss tillsända provnummer på en ny stenografisk tidning, kallad ”Referenten”, vilken skall utgivas dels med vanlig trycktext, dels med stenografisk skrift efter Gabelsbergers system. Ur dess anmälan anföra vi följande:

”Minst en årgång av blandat och läsvärt innehåll samt läroboksavdelning kommer att utgivas. En viktigt anledning till denna tidnings utgivning är ock den, att för det närvarande, såvitt oss är bekant, ingen lämplig lärobok enligt det gabelsberska systemet finns i bokhandeln... Den stenografiska avdelningen kommer att innehålla mindre läsövningar, dels lämpade för nybörjare, dels för mer försigkomna... Den andra avdelningen kommer att innehålla meddelande om stenografins framgång här och i utlandet; värdefulla föredrag... samt omväxlande ämnen av läsvärt innehåll... Tidningen utkommer så fort ett betryggande antal subskribenter hunnit teckna sig. Tidningens text komer att tryckas med till hälften stenografisk och till hälften typisk stil, 8 sidor av vardera. Pris 3 kronor utan postarvode.” Formatet är stor kvart.

Således har ock den gab. stenografin utsikt att från och med nästa år erhålla sin tidning. Vi äro vissa därom, att den man, herr B. Hanson, som står i spetsen för detta företag, skall kunna göra tidningen intressant och nyttig för alla som vilja ägna sig något åt den gabelsb. stenografin. Tidningen framträder i ett synnerligen prydligt skick.

Man har även aningar därom att den gabelsbergska stenografins främsta man i vårt land, herr K. Borgenström, förbereder ett tidningsföretag av ungefär samma beskaffenhet som det ovan nämnda. ”Det vill alltså blive någet av” under det kommande året. Vi hoppas dock att våra gamla vänner icke svika oss utan istället göra vad de kunna, att vi måtte få även några nya läsare, så att detta organ för den arendska stenografin också kan äga bestånd. Lycka till för alla!

För de flesta av denna tidnings läsare torde den namnkunnige professor Jäger i Stuttgart vara bekant åtminstone till namnet. Den av honom uppfunna ylleregimen utlovar stora fördelar för hälsan och de, som börjat uteslutande kläda sig i ylle ha blivit lika många vittnen, som på grund av erfarenhet kunna betyga ”jägerianismens” både gagn och trevnad. Emellertid äro de ännu jämförelsevis få till antalet och det gäller därför att göra saken känd för att den må omfattas med ett allmänintresse varav den är förtjänt. Några små skrifter om helyllebeklädnaden ha utgivits på svenska också, vilket här må omnämnas för dem, som önska taga närmare kännedom därom. Här endast några korta antydningar om teorin. – Yllet är en dålig värmeledare: det avgiver icke med samma lätthet som bomull och linne kroppens värme till den yttre kalla luften. Halvylletyger äro ej lika bra i detta avseende som helylle, icke heller en beklädnadspersedel av linne eller bomull och en av ull lika bra som alla av ylle. Erfarenheten visar ock att kläder av linne och bomull torkar fortare, då de blivit våta, än vad yllekläder göra. Detta rön är av största vikt. Då vatten övergår från flytande form till gasform, binds en ganska stor mängd värme. Ju hastigare denna övergång sker, dess större kvantum värme åtgår på en viss tid än vad fallet skulle vara, om övergången skedde långsamt. Den värme som åtgår, då de våta eller fuktiga kläder man har på sig torka, den tages från kroppen, vilken då kan avkylas så hastigt, att förkylning uppstår. Med en beklädnad av endast ylle är man nu vida mindre utsatt för faran att förkyla sig, då yllet torkar långsammare än linne eller bomull. Men härtill fäster Jäger vidare uppmärksamhet därpå att ylle har benägenhet att upptaga och behålla välluktande gaser, under det bomull och linne upptaga och behålla välluktande gaser, som äro skadliga både för hälsan och lynnet. Dessutom framställer Jäger en annan sats, som med skäl må kallas själva grundartikeln i hans hälsolära, nämligen att sjukdom är stank. Stank uppkommer då illaluktande gaser samlas i stor mängd och förtätas. Denna förtätning hindras genom yllekläderna, vadan de måste vara vida mer gagneliga för hälsan än vilken annan beklädnad som helst. Jäger yrkar ock på, att man icke blott skall ha gångkläder, rock och byxor utanpå ylleskjortan och kalsongerna – väst och överrock äro överfödiga – av ylle: även sängkläderna skola förfärdigas av enahanda ämne. Möbler och golv böra vara polerade eller förnissade, så att de ej upptaga och kvarhålla i sig illaluktande gaser, vilka kunna bli frön till sjukdomar. För att rena luften i bostäderna lägger han mycken vikt vid att fönstren hållas öppna, ävenså att det blir korsdrag för att dammet må utdrivas fullständigt. För att förstöra illaluktande gaser i rummen har man nu fått en så kallad platinalampa, vilken, efter vad erfarenheten redan givit vid handen, är så förträfflig, att den icke borde saknas i något hem eller rum, där människor under någon större del av dagen uppehåller sig. – Att fullständigt genomföra Jägers teori blir nog till en början något kostsamt, men i längden torde det bli billigare, och så har man hälsan på köpet, och det lär väl ej vara att förakta.

Med dessa rader ha vi endast velat hänvisa till utförligare framställningar om detta utmärkta beklädnadssystem.

En jägerian.