Den i vårt senaste nummer för 1882 uttalade förmodan, nämligen att hr Borgenström innevarande år skall utgiva en tidning i den gabelsbergska stenografins intresse, har besannats, i det svenska pressen vetat omtala, att nämnde herr Borgenström skall från tryckeri i Göteborg utgiva en stenogr. tidning med namnet ”Stenografen”. Vi hänvisa till vår typografiska text, där vi även nämnt denna tidning. Vi hoppas bli i tillfälle att en annan gång meddela något mer om densamma.

I slutet av förra året kom oss tillhanda nummer 10–11 av den i Helsingfors utgivna gabelsbergska ”Tidning för stenografi”. Redaktionen har funnit sig föranlåten att med anledning av våra ”reflexioner” i Hermes förra året intaga ett genmäle i nummer 11 och 12 av nämnda ”Tidning för stenografi”. I detta genmäle bemötas åtskilliga av våra anm. mot gab. system, under det att redaktionens anm. mot det arendska systemet yttermera skärpas eller försvaras. Då den värde författaren till detta genmäle, nämligen redatören herr Fabritius, önskar att vi skulle låta våra läsare få del av hans vidare försvar för de förut mot Arends' system gjorda anm. skola vi gärna tillmötesgå denna hans önskan, om vi också måste befara att de flesta som känner hans första granskning icke kunna finna något egentligen nytt i denna senare. Vi skola i nästa nummer giva våra läsare en resumé av berörda genmäle.

Just som manuskriptet till detta nummer var färdigt att avlämnas till tryckeriet hade vi glädjen att från vänlig hand i Berlin erhålla

Kalender för arendska stenografer år 1883.

Ur denna kalender, som bland sitt rikhaltiga innehåll inrymmer en dryg del statistik beträffande den arendska skolan, vilja vi i följande nummer göra några utdrag till deras tjänst som önska veta något om vår stenografis utsikter i dess fosterland.

***

Provnummer av Hermes sändes med nöje till alla, som härom göra anhållan hos redaktionen. – Nästa nummer utgives i medium av februari, då slutet av läroboksavdelningen följer.

Sedan utgivarna av den i förra numret omnämnda Kalender för arendska stenografer anfört de till dem inkomna uppgifterna över hur många personer under ovannämnda tid mottagit undervisning i den arendska stenografin yttra de som följer: ”Enligt ovanstående ha under 1881 ¹/₇ – 1882 ¹/₇ 1018 personer erhållit undervisning i stenografi efter Arends’ system. Men det har tyvärr icke varit möjligt att utröna, hur många läroböcker försålts. Att likväl de ovan angivna antalet av nyvunna anhängare icke är korrekt, det kan man förstå därav, att 11:e upplagan av Arends’ Leitfaden, som utgavs i början av 1881 i 2000 ex., vore slutsåld i slutet av förra året (det vill säga 1881, kalendern utkom 1882) och 12:e upplagan har även redan strängt anlitats, så att 13:e upplagan är att förvänta i början av 1883. Därför torde det icke böra anses för högt tilltaget, att beräkna de under året försålda läroböckerna till 2000. Då vidare kan antagas att mången inhämtat systemet utan att själv köpa läroboken, sålunda har den arendska stenografin även under ovannämnda tid gjort goda framsteg.”

Den arendska skolan har 61 föreningar med tillsamman 1050 medlemmar (medräknade även 41 enskilda, som tillhör det arendska förbundet) mot 54 föreningar med tillsamman 937 medlemmar förra året. Den arendska skolan har redan överstigit den gammal-stolzska.

I flera land börjar stenografins betydelse för krigare, enkannerligen för officerare att beaktas. Länge har t. ex. i Tyskland mången krigare övat sig i stenografi och för kort tid sedan sågo vi i en tidning uppgivet, att man i Ryssland begynt införa stenografin som undervisningsämne i krigsskolor. Exempel på till krigarståndet hörande personer, vilka varmt nitälska för stenografins konst, saknas ej heller i Sverige. Så har volontären herr Lehman å Karlsborg undervisat många av sina kamrater i Arends’ stenografi. I slutet av förra året genomgicks en kurs med 10 stycken, och en ny kurs skulle öppnas i början av detta år. Denna framgång för Arends’ stenografi är så mycket anmärkningsvärdare vad Karlsborg angår och vittnar så mycket mer om herr Lehmans nit för denna konst och förmåga att intressera folk för densamma som därstädes också ivrigt agiterats för det gabelsbergska systemet, vilket dock icke lär ha vunnit några lärjungar på denna plats. Vi hoppas, att herr Lehman snart gläder oss med vidare underrättelser.

Under rubriken ”Efterföljansvärt” läses i Veckoblad för folkundervisning nummer 7 den 14 februari följande, som först stod intaget i Gefleposten, men sedan cirkulerat eller inflytit i flera tidningar: ”Föreståndaren för högre folkskolan i Bollnäs, herr L. J. Björklund, har sedan några år tillbaka undervisat sina lärjungar i stenografi och så lyckats intressera dem för denna skrivkonst, att nästan alla varje termin bevistat de extra lektioner, som givits på aftnarna. Lärjungarna ha också insett denna skrifts stora fördelar framför det vanliga skrivsättet. Det är ej så länge sedan Salza och Gabelsberger i Tyskland uppträdde med sina stenografiska system och till en del lyckats frambringa ett skrivsätt, som kunde sätta snabbskrivaren i stånd att på papperet återgiva ett muntligt föredrag. Men först sedan Arends uppträtt med sin racionella stenografi kunde denna konst komma till någon större användning och har för några år sedan även blivit bekant i Sverige. Herr Björklund söker bringa Arends’ konst till allmän kännedom. Flera av hr Bj. lärjungar ha redan kommit till den färdigheten att de med lätthet stenografera ett muntligt föredrag. För att alltjämt underhålla inresset för stenografin utsänder han till sina förra lärjungar tid efter annan cirkulär, innehållande ett visst ämne för skriftlig diskussion, vilket cirkulär, sedan var och en med stenografisk skrift tecknat sin mening om saken i fråga, återsändes till läraren. Vi ha själva varit i tillfälle, säger Gefleposten, att övertyga oss om de stora fördelar, som vinnas genom den tidsbesparande stenografin, och det vore önskvärt, om man allmänt i skolorna ville uppoffra en timme i veckan på denna sköna konst, som ganska snart nog kommer att uttränga den vanliga skriften.” Så länge efter Veckobladet (eller Gefleposten, om man så vill). Mycket kunde vara att säga med anledning av denna artikel. Utrymmet nekar oss dock att uppehålla oss därvid. Må man likväl icke undgå att av densamma lära, vad det kan bli, då så väl lärare som lärjungar med gemensamt intresse gripa sig an med stenografins studium. Då vi få några flera sådana lärare som herr Bj. skall den tid icke vara långt borta, då den steografiska skriften användes av ett flertal av dem, vilka i våra skolor hämtat de första begynnelserna till sin bildning. Envar göre vad han kan till detta måls vinnande!

Redaktionen kan icke underlåta att nämna, det flera skrivelser, vittnande om intresset för Arends’ sköna konst, kommit oss tillhanda från skilda delar av landet. Vi tacka hjärtligast för alla dessa uppmuntringar och drista oss även bedja, det våra vänner då och då må glädja oss med några rader. Det är icke så länge sedan en av den gabelsbergska stenografins målsmän skrev till oss, att det bästa vi kunde göra vore att upphöra med arbetet för den arendska stenografins utbredning. Väl ha vi alltid varit förvissade därom att denna konst, Arends’ skrift, hade en framtid för sig i Norden och vi ha därför ingalunda tänkt att med misströstan draga oss tillbaka; men att den skulle redan vara så vitt känd och övad och älskad hade vi icke kunnat hoppas förrän vi genom de många breven från när och fjärran blivit övetygade därom. Nåväl! Den är också värd att beakta ännu mer varför vi önska den en vidare framgång.

rektorn vid högre folkskolan i Bollnäs L. J. Björklund

i sin bästa mannaålder, eller icke fullt 31 år. Genom detta mycket oväntade dödsfall har den arendska stenografin i vårt land gjort en stor förlust: den har förlorat en av sina varmaste vänner, en av sina dugligaste och mest nitiska befrämjare. Men han skall saknas icke blott av den jämförelsevis lilla krets, som ivrade för stenografins utbredning bland det unga släktet; ännu flera äro de, vilka i honom ha förlorat en sällsport skicklig lärare, eller en trofast vän eller en levnadsfrisk och hurtig border i arbetet. – Vi hoppas att en annan gång kunna gifva våra ärade läsare en kort teckning av rektor Björklunds liv och verksamhet.

Frid över hans minne !

Av de för svenska språket utgivna stenografiska tidningarna för främjande av gabelsbergers kortskift har ”Tidning för stenografi”, som utgives i Finland, utsänt nummer 1 och 3, och ”Referenten” (Göteborg) 1 och 2. Då vi denna gång icke ha mycket utrymme måste vi underlåta att specificera dessa ärade tidningars innehåll, men rekommenderar dem på det livligaste åt alla, som vilja studera även gabelsbergers stenografi. Vad särskilt angår Referenten, så innehåller den i vanlig trycktext mycket intressant och läsvärt, som icke berör stenografiska frågor, och den stenografiska texten är t.o.m. det minsta i tidningen. Vi begagnar tillfället att rätta en i Hermes nummer 1 förekommande oriktig uppgift om denna tidnings storlek: varje nummer är nämligen 2 ark i stället för 1, som vi uppgåvo.

Den i Hermes n. 1 omnämnda tidningen Stenografen kommer däremot troligen att indragas till följd av att dess redaktör herr Borgenström råkat ut för en olycka, som för längre tid torde göra honom oförmögen till arbete. Då han är i mycket torftiga omständigheter, och behöver hjälp av medlidsamma människor, hemställa vi om icke någon av våra ärade läsare skulle vilja översända till oss någon liten penning att sedan tillställas herr Borgenström. För allt skall i denna tidning samvetsgrant redovisas.

är en nyttig nyhet för envar, som behöver ha reda på vad gagn han kan göra sig av postbefordring. Posttaxan innehåller en mängd för korrespondens o.s.v. goda upplysningar och kan fås genom varje bokhandel för det billiga priset 10 öre.

som vi omnämnt även i nummer 12 förra året, finns nu inne hos denna tidnings redaktion och kan erhållas per omgående mot insändande av 1 krona 42 öre för styck. Det kan fås antingen försett med ring, att bäras som berlock, eller ock försett med nål. Många vänner till den arendska stenografin ha redan skaffat sig denna symbol.

1. N:o 1 av Hermes f. år 1883 är utgånget. I händelse några av våra läsare hava dubletter av detta nr, vore vi tacksamma, om de ville till oss översända det ena ex. så framt det är oskadat.

2. Enl. meddelande från förläggaren, hr C. A. V. Lundholm, Sthlm, är också läroboken (Leopold Arends’ rationela stenografi l. kortskrift) i det närmaste slutsåld. De som önska erhålla denna bok, böra därför insända sin reqvisitioner direkt till förläggaren.

Professor J. A. Lundell, Uppsala, höll vid andra nordiska filologmötet i Kristiania den 11 augusti 1881 ett föredrag över ämnet: Om dialektstudier med särskild hänsyn till de nordiska språken, i vilket föredrag han bland annat framhöll svårigheten av att göra iakttagelser angående folkmålens syntax eller satsbyggnad. Han säger: ... ”Här går det icke med någon frågometod, det finns, tror jag, ingen annan utväg än att under en längre tids umgänge med folket göra anteckningar – och det har man icke tid till. Om stenografi vore allmännare känd och övad – och det vore ur många andra synpunkter önskligt – så skulle man däri ha ett ypperligt medel för vinnande av pålitligt syntaktiskt material. Ville man göra detta användbart som språkprov även för andra ändamål, så kunde man sedan överarbeta det sats för sats och införa exakt ljudbeteckning. Jag hoppas, att stenografin skall komma att göra dialektforskning väsentliga tjänster.”

Vi ha icke kunnat underlåta att fästa våra stenografers synnerliga uppmärksamhet på denna användning av stenografins konst och foga härtill en innerlig uppmaning till alla, som äro så hemmastadda med kortskriften, att de kunna något så när uppteckna en annans ord, att de måtte försöka skaffa sig tillfälle att pröva det arendska systemets användbarhet för det påpekade ändamålet. För en och annan torde det vara en lätt sak, att på den ort där han bor ställa sig så väl med någon, att man får dem att omtala ett och annat, sagor med mera, vilka då under berättandet upptecknas så ordagrant som möjligt. Naturligen bör man härvid utse sådana personer, som tala ett för orten typiskt språk. Vi antaga att t. ex. våra herrar skollärare med flera kunde skaffa sig många tillfällen att på detta sätt samla skatter, vilka gömmas i folkmålen och vilka hotas att förgås med dessa ursprungliga folkmåls bortdöende. Vi vore synnerligen tacksamma om någon ville göra sina försök och låta oss höra något om resultatet. Vi skulle en annan gång taga denna sak i närmare skärskådande och undersöka om och vilka förändringar i det arendska systemet kunna vara nödiga och möjliga, på det denna stenografi måtte kunna ”göra dialektforskingen väsentliga tjänster”. Vi bedja slutligen ännu en gång att envar måtte tänka något på saken och glädja oss med några prov. Vi taga oss friheten att ur den av professor J. A. Lundell utgivna tidskriften: De svenska landsmålen härnedan avskriva en saga på folkmål från Emådalen, dels för att, i den mån vi sålunda kunna det rekommendera den goda tidskriften, dels även för att visa det man med stenografisk skrift verkligen kan utan vidare omgestaltning av systemet troget återgiva ifrågavarande språk. Sagan lyder:

Bonden som gick åt kyrkan.

Dä va en gång för långe sena en bonne, som månge ä la dä; men si den här dä va en redi allvarstadi och dugeli bonne, sa en vete; så dä va ingin sönda, som han va fresk å för å hade no vurn te komme sta, som han inte va åt tjörka å hörde på guss or. En sönda, som han satt i sin bänk å lyddes på presten som allre andäktiast å rässom presten hölls mä å läsa upp vanjelmet, så kom bonnen te å slo ner öjna; å vem feck han då si sitta inunner predikstolen, om inte själverste knös! Å bonnen han bledde fali illa ve, kan en väl begripe, å undrade inte lite, va han fuller sulle där å göre. Å hur han då öjneledd, så feck han si, han satt å hade ett kalvskinn framför sä på knäna å skrev å rätt på mä en penne. Å där skrev han opp alle dom, som satt å jore kap å hyss i tjörka. Dä va fulhet dä där tyckte bonnen å bynte å titte å koje sä ikring i tjörka; å där va då än den ene än den andre, som satt å jore va di inte hade lov te. Somme viskede å flinede sej emella, somme hade spejle framme å blänkte mä, somme satt å nopte å sov; å dä ä inte gott och vete allt va di to sä te. Bonnen han tyckte allt, att dä va ille för dom. Men så tänkte han, di va inge önskvarde, nor di va så syndie. ”Men mej sa du inte lure, du lede frestere,” ment han på tro.

Men hur dä va, så bar dä inte bättre te, än han satt å rakt stirrbliade på den ilake hele tin å glömde rakt bort bå präst å gusstjänst.

Å den andre han höllt på å skrev; å te sist så hade han hele kalvskinnet mä namn. Då sulle han ihop mä å töje ut för te å få rum mä fler namn; men dä räde han inte mä, hur han slet å dro, så te sist så feck han love hugg i mä tännera å dra så hart han orkade.

Men då sprack skinnet, så knävle dro baklänges å slå horna i, så dä skrall... Dä där tyckte bonnen va lustit, kan en vete, så dä grinte han åt.

Men då skrev faen opp honom mä.

har under detta år haft blott några få timmar för övning i snabbskrift. Detta beror först och främst därpå, att de som förut deltagit i dessa övningar nu kommit så vida, att de icke ansett det behövligt att sent på aftonen lämna den lugna kammaren för att ila till en stenografisk lektionstimme: de kunna nu dagligen bruka stenografin och öva sig i densamma dels under kollegier och föreläsningar, dels vid egna skriftliga arbeten. De föreningsmedlmmar som ännu icke kommit så långt att de kunna praktiskt använda konsten ha dock denna termin varit hindrade att i övningarna deltaga, varför dessa tills vidare inställts. Emellertid arbetas och stenograferas flitiga i Uppsala för närvarande både av unga och gamla och många skörda nu frukterna av en föregående sådd.

***

”Skulle man döma vår värld efter gravskrifterna på densamma, så vore hon den bästa av alla världar.”

Hudiksvall. Herr Jonas Jonsson har härstädes öppnat en kurs i Arends’ stenografi med 16 lärjungar från allmänna läroverket.
Alfta. Härstädes har skolläraren herr Jonsson börjat undervisning i stenografi med 10 deltagare. Från flera håll ha underrättelser ingått att 2 à 3 personer erhålla lektioner i kortskrift efter Arends’ system. Glädjande är ock att av de många skrivelserna från enskilda finna vi det envar kan utan hjälp av lärare på egen hand efter boken inhämta systemet.
Berlin. Det av oss förut bekantgjorda igenkänningstecknet för arendska stenografer har tillkommit genom stenografiska föreningens ”Apollon-Bund” i Berlin försorg. Denna förening har nu belutat, att den behållning, som kan uppstå genom försäljande av dessa igenkänningstecken, skall läggas till en fond för åstadkommande av en minnesvård åt den avlidne mästaren L. Arends. Samma förening har i de tyska stenografiska tidningarna låtit inflyta ett upprop till alla den arendska skolans vänner, att de alla var i sin mån måtte bidraga genom frivilliga gåvor till erhållande av en värdig minnesstod åt den store och älskade grundläggaren av det arendska systemet. Bidrag från dem i vårt land, vilka känna sig hugade att deltaga med en om ock ringa skärv i denna goda strävan mottagas och redovisas tacksamt av denna tidnings redaktion.
Breslau. Stenografiska föreningen härstädes (Arends’ system) firade sin 2-årsfest den 3 mars, vilken fest bevistades av cirka 400 personer.
Attingen. Disponent herr Schmidt har föranstaltat om tillfälle till undervisning i Arends’ stenografi för hela tjänstepersonalen vid åtskilliga verkstäder i Attingen.
Göteborg. I den här utgivna stenografiska tidning Referenten annonseras om undervisning i stenografi efter Gabelsbergers system.

1. Referenten. Av denna omsorgsfullt redigerade tidning för Gabelsbergers stenografi ha hittills 4 nummer utkommit. Tidningen utmärker sig fortfarande genom ett intressant och läsvärt innehåll så väl meddels vanlig typografisk skrift som meddels stenografisk stil. I senaste numret avslutas den av redaktören utarbetade läroboksavdelningen för inhämtande av Gab. stenografi och skulle i följande nummer läsövningar inflyta.

Det kunde visserligen vara frestande att något litet stanna och skärskåda denna bearbetning av Gab. system, som genom Referenten offentliggjorts, men då den i huvudsak överensstämmer med en av herr J. E. Svan i Finland utgivna och sålunda icke precis innehåller något sakligt nytt, kunna vi också lämna denna herr Hanssons bearbetning utan något särskilt vare sig tadel eller beröm. Vi förmoda, att de få förändringar författaren tillåtit sig, bli prövade på praktisk väg före deras publicerande – vad åter angår den metod som Referenten följt kunna vi icke neka till att den synes oss ganska egendomlig och vi undrar om icke ett grundligt genomgående och tillägnande av systemet mer hindrar än främjar genom att på detta sätt giva lärjungen allt som i en munsbit. Det är väl dock, förmoda vi, mycket säkrare att komma med litet i sänder och genom valda exempel inskärpa detta, innan man går till något nytt. Vi betvivlar icke, att där allvarlig flit och lust finnes, där skall man kunna hjälpligt reda sig med Referentens lärobok och som ett slags kompendium i Gab. system torde den fylla ett behov för alla som vilja ägna sig åt denna kortskrift, men det synes oss icke möjligt att någon genom detta kaos av kringkastade regler utan ordning och inre sammanhang, skulle kunna arbeta sig fram till säkerhet i ordens skrivande eller få lust för saken. Emellertid äro vi mycket villiga att häri låta rätta oss, om erfarenheten vederlägger oss och av fullaste hjärta rekommendera vi den ärade tidningen, som i många avseenden är mycket förtjänstfull.

2. Rede des Herrn Pred. Hübler, gehalten bei den Gedächtnissfeier für L. Arends, am 26. Febr. 1883 in den Aula des Friedrich-Wilhelm-gymnasium – Berlin.
Ett synnerligen intressant och innehållsrikt tal, som utgivits i bokform och finnes till ett pris av 0,25 ex. Skulle ett större antal av våra läsare anmäla sig villiga erhålla denna bok, ombesörja vi för det ovannämnda priset rekvisitioner och översändande under korsband till varje subskribent.
10 ex., som benäget sänts oss, äro för länge sedan slut.

Den om den gabelsbergska stenografin så högt förtjänte Johan Edvard Svan, lektor och hovråd i Fredrikshamn, har plötsligt avlidit i en ålder av icke fullt 46 år.

Uppsala stenografiska förening firade i slutet av förra månaden en anspråkslös fest till erinran om sin 2-åriga tillvaro. För denna termin äro nu arbetena avslutade.
Hamburg. Sekreteraren i härvarande arendska förening har haft vänligheten meddela oss att en ny kurs i Arends’ stenografi öppnat den 27 april med 14 lärjungar. I början av juli firar föreningen sin årsfest till minne av sin stiftelse den 1 juli 1878.

En "nybörjare i Arends’ stenografi" har till oss översänt 2 kronor att överlämnas till herr Karl Borgenström i Göteborg. –

Vi bedja våra ärade läsare vänligast överse att även detta nummer kommer så sent ut. Till stor del är det vår egen skuld, då vi icke nog långt i förtid hunnit med det, till någon del även tryckeriet, där det icke gått för sig få bilagan med tryckstil så fort i ordning.

Berlin, Maj 1883.

Ärade vänner till Arends’ stenografi!

Över 5 månader ha förflutit, sedan det bittra slaget drabbade oss, att vår högt ärade mästare bortryckts av döden. Djupt bedrövad står den arendska skolan vid den nyss fyllda graven, som gömmer de jordiska kvarlevorna av en man, vars hela diktan och traktan gick ut på att gagna mänskligheten; det var det ideala, vilket han som mål eftersträvade. Och vi veta alla, hur fruktbärande hans forskningar varit. Hans namn nämns redan med vördnad vitt och brett i världen, men det överväldigande i hans verksamhet skall först i en kommande tid uppenbaras. Vi anse det därför obestridligt att det anstår alla den arendska stenografins anhängare att, jämte en kraftig verksamhet för systemets utbredning, även söka att genom åstadkommande av en minnesvård på den avlidne mästarens grav i någon mån avbörda sig den tacksamhetsskuld, vari de stå till den hädangångne.

Men minnesstenen måste i någon mån svara mot den avlidnes förtjänster och måste i yttre avseende känneteckna hans grav en framstående mans. Därför kommer den ock att betinga ett högt pris. De erforderliga medlen kunna naturligtvis icke erhållas på en gång, och därför tillåta vi oss föreslå, att frivilliga gåvor upptagas vid de regelmässiga sammankomsterna, såsom skedde vid samlandet till en skänk å Arends på hans 60 födelsedag.

Då något upprop i och för denna angelägenhet ännu icke gjorts från annat håll, så vända vi oss härmed till alla den arendska stenografins gynnare och vänner i in- och utlandet med en ivrig bön om bidrag för åstadkommande av en, den store mästaren värdig minnesvård. Redaktionen av denna tidskrift skall med nöje mottaga, kvittera och till vederbörande ort avsända de möjligen inflytande bidragen. De kunna dock även insändas till herr Matschenz direkt, Berlin S.W., Mörkenstrasse 104 A. – Ärade vänner! Det är den arendska skolan ovärdigt att uppskjuta denna angelägenhet till en obestämd framtid. Behovet kräver skyndsamhet, därför raskt och villigt till tanken! [– avsåg troligen att skriva ’till handling’ – ö a]

Men broderliga och vänskapsfulla hälsningar
Arends’-stenografiska föreningen Apollobund i Berlin.
Herman Matschenz.

Nummer 5 av "Referenten" har för ett par veckor sedan utkommit och innehåller: Viljans makt (poem), Upprop till prenumeranterna, Lektor Svans begravning, Elihu Burritt, Spridda drag ur Heidens liv, Gladstones definition på en sann hjälte, Tidningar och referenter (fortsättning), Osvikliga medel att samla penningar, Drottning Kristinas första natt i Rom (poem), Följetong, Stenografiska läsövningar, samt Anmälningar och annonser. Innehållet är således även i detta nummer synnerligen rikt och omväxlande.

"Tidning för stenografi" har utsänt sitt 6 nummer för detta år. Detta innehåller redogörelse för Stenografiska föreningens sammanträde, Början av en granskning av Referentens läroboksavdelning, Förkortningsövningar, Notiser.

Vid Evangeliska fosterlandsstiftelsens årsmöte den 5–7 juli stenograferade denna tidnings redaktör samt herr V. Andersson i Uppsala mötesförhandlingarna, som komma att från trycket utgivas. Till referenter vid Svenska missionsförbundets årsmöte den 27, 28 juni äro likaledes arendska stenografer antagna. För det Allmänna svenska folkskolläraremötet i Uppsala instundande 8–10 augusti äro även arendska stenografer redan påtingade till notarier.

Vi tacka mycket för brev, som vi från åtskilliga håll haft nöjet mottaga med underrättelser om undervisning i Arends’ stenografi. Till följd därav att redaktionen under en resa måste skriva detta nummer, ha vi icke behöriga skrivelser för handen, varför det ena och andra först i nästa nummer kan inflyta.

I nummer 5 av tidningen Referenten förekommer en mycket beaktansvärd uppsats under denna rubrik. Då vi i allt huvudsakligt gilla de tankar författaren där uttalar och då vi även vilja på det sätt vi kunna rekommendera den stenografiska tidningen, nämligen Referenten, ur vilken vi hämta artikeln, hoppas vi den ärade redaktionen icke har något emot vår annektering. Uppsatsen lyder:

Många råd såväl i tal som skrift äro givna för uppnående av en större hastighet i stenografi. Det har nog sin riktighet att full förtrogenhet med tecken och en god övning höra till nödvändigheterna för upppnående av detta mål. På denna grund är det ingen svår sak att giva nybörjaren goda råd. Kortskrivningssystemets elementer ha blivit mästrade, en lärare vill göra sig så litet besvär som möjligt (?) med att understödja en lärjunge i dennes bemödande att uppnå en viss grad av skrivahastighet. Men när man kommit till den punkt, att man äntligen uppnått denna hastighetsgrad, lämpad efter de nödvändigheter, som beständigt uppstå på yrkesreferenternas bana, så inställer sig, nästan av sig själv, en ny svårighet att övervinna; och just i denna punkt stanna de unga stenograferna i en sorts villrådighet. De mena vanligen, att bristen på en större hastighet ligger i själva skrivstilen och börja därför att gå till överdrift i antagande av övermåttan korta ordtecken och uttrycksprinciper. Men vi ha aldrig känt någon stenograf, som med denna metod lyckats förkovra sin hastighet, utan har istället resultatet vanligen blivit en mycket hastig försämring med avseende å läsligheten. Väl kan en stenograf med lång erfarenhet vinna förmåga att gradvis öka sitt ordteckenförråd, utan någon synnerlig olägenhet beträffande hastigheten, ehuru det väl kan sättas i fråga, huruvida några ordtecken utöver en viss betränsad lista av ofta förekommande eller svårskrivna ord icke i varje fall är till förfång.

Det kan uppställas som en allmän regel, att den verkliga svårigheten icke ligger i bristen på korthet vid användning av någon av de rådande systemen. Icke heller uppkommer svårighet genom handens oförmåga att teckna bokstäverna med tillräcklig hastighet, utan det verkliga hindret är att söka i det faktum, att konturerna av det sagda icke redigt nog framstå för tanken. Bästa medlet att komma till övertygelse om, huruvida det så förhåller sig eller icke är att göra försök med att i tanken följa en munvig talare. Det lär då icke bli fråga om handens hastighet. Om det då skulle upptäckas, att konturerna icke hinna övertänkas med tillräckligt snabbhet, kan man säkert påstå, att felet liggar i tankeförmågan. Enda botemedlet är att finna i en ihållande praktik, och ju mer man övar sig i denna praktik dess förr skall man finna, att minnet icke behöver belastas med en hop godtyckliga sammandragningar. Att lägga nya bördor på minnet i form av godtyckliga ord och frastecken samt förkortningsprinciper utom en viss gräns tjänar blott till att öka svårigheten.

Vi tro icke att man hittills lagt tillräcklig vikt på tankens del i det stenografiska arbetet. Ju mindre friktion där finns i tankeapparaten, dess hastigare skall själsmaskineriet utföra sina funktioner. Det resultat, vartill man med tillhjälp av ett gott snabbskriftsystem i förening med tankearbete under flitigt upprepade försök att följa en talares föredrag kan komma, är i sanning förvånande. Om någon följer en talare som talar så flytande, att han framkallar ansträngning hos stenografen, så, om han i en viss grad skall kunna hålla jämna steg med honom, måste tankeprocessen försiggå med en beundrandsvärd kvick efterföljd. Antag nu att en talare för att göra oratorisk effekt eller av annan orsak ökar hastigheten och för några ögonblick överlämnar sig åt dessa hastighetsutbrott, som erfarna stenografer ofta stött på. Utom sin egentliga befattning påläggs han nu en tyngre börda som icke allenast består däri att han får lov att tänka hastigare och skriva fortare, utan nödvändigheten att därutöver i sin ordning ihågkomma det ingalunda oansenliga antal ord, som talaren yttrat i förväg. Förmågan att fatta och komma ihåg en eller två meningar av ett påskyndat tal under det man på samma gång nedskriver de förut yttrade orden är övermåttan viktig och icke så lätt att förvärva. Men utan en hög grad av denna sorts förmåga är det ej möjligt att bli en lyckad offentlig stenograf. I sådana fall inses lätt att ju mindre minnet är belastat med godtyckliga tecken och undantagsmedel samt deviser, dess lättare skall det arbete man har för händer kunna utföras. Sådana erfarenheter räknas hos yrkesstenogarfer till de mest vanliga..., tro således, att stenografisk hastighet i väsentlig grad är beroende av en snabb och säker tankegång och att ju mindre antal onödiga ordtecken finnas, och ju enklare systemet är, dess lättare skall, då tillbörligt avseende fästs vid särskilda svåra utlinier och långa former för ofta förekommande ord, stenografisk hastighet vinnas.

***

Så långt enligt Referenten. Att förmågan att flitigt uppteckna det hörda ordet i högsta grad beror på förmågan att för sin inre åskådning framkalla de stenografiska ordbilderna, det ha även vi flera gånger påpekat. Att just så är, det kan man se bland annat även därav, att samme person ingalunda är alltid lika disponerad att stenografera. Ibland går det synnerligen lätt, ibland åter förefaller pennan mycket omedgörlig, och man måste så att säga tvinga sin själ till verksamhet.

Den 26 juli stenograferade denna tidnings redaktion förhandlingarna vid Svenska järnvägsmannasällskapets möte i Stockholm å hotell V.6. Referatet införs i sällskapets tidning.

Herr Berglund i Rogsta hade för längre tid sedan godheten meddela oss, att han i Hudiksvall öppnat en kurs i Arends’ stenografi, men 8 lärjungar. På samma gång vi meddela detta kunna vi icke underlåta att uttala ett hjärtligt tack till alla den arendska stenografins vänner i Norrland, vilka särskilt visat intresse för nämnda stenografi. Det är visserligen glädjande att veta, det Arends’ kortskrift har vänner överallt i vårt land, men vi tro dock att deras antal är större i Norrland än annorstädes och att där särskilt arbetas för konstens utbredning. Vi hoppas och bedja, att våra vänner icke måtte tröttna i sitt arbete och att de då och då låta höra av sig med några ord.

Vi måste än en gång något litet beröra frågan om Hermes' utgivningstid. Det är högst sorgligt att tidningen vanligen skall vara en månad efter sin tid, men tyvärr har det icke varit möjligt att hittills kunna få detta förhållande ändrat. Orsakerna härtill äro flera. Vi bedja emellertid vänligast om våra läsares benägna överseende med bristerna och särskilt den så ofta försenade ”utkomsten”. Haven blott tålamod, ärade vänner. Varje nummer skall nog utkomma och om det blir oss möjligt skola vi söka få utgivningstiden framflyttad, ehuru vi icke för den närmaste tiden våga giva några löften. När man nu en gång kommit på efterkälken torde det också betyda mindre, då det i alla händelser icke är mer än en månad emellan varje nummer.

I händelse förslaget skulle vinna sympatier ha vi för avsikt att nästa år låta Hermes utkomma två gånger i månaden, d.v.s. var 14 dag. Den skulle då utgivas i samma storlek som detta nummer och till samma pris som i år. Vi äro tacksamma för skrivelser i denna angelägenhet.

I förra numret införde vi i vår tidning ett från den arendska föreningen Apollobund i Berlin utgånget upprop till insamlande av bidrag, som skulle vara avsedda för erhållande av en värdig minnesvård åt Arends. Sedan dess ha vi blivit underrättade om, att en kommitté utsetts, vilkan skall taga denna angelägenhet om hand och denna kommitté har nu också utsänt ett upprop i samma syfte som kort förut föreningen Apollobund. Vi skulle naturligtvis gärna intaga detta upprop i sin helhet, men då det icke i sak innehåller något egentligt nytt, jämfört med det förra, anse vi oss icka böra upptaga tidningens knappa utrymme med ett fullständigt återgivande därav, utan nämna endast, att vi insända de bidrag, som för ändamålet till oss influtit, direkt till den bildade kommittén istället för till föreningen Apollobund. – Den nämnda kommittén består av följande herrar:

Karl Grunert
Doktor Bertholt
Herman Matschenz
Paul Kreich
Edmund Gaillard
Karl Ohage
Robert Breitschuh
Emil Just
Adolf Plöger

Bidrag kunna insändas direkt till Robert Breitschuh Berlin S.O. MelchiorStrasse 20 eller ock till Hermes redaktion, som redovisar för alla till densamma inflytande medel.

Vi behöva ju icke säga, att vi livligt intresserar oss för denna sak och utan alla anspråk men visserligen icke utan förhoppningar bedja vi få lägga denna angelägenhet på allas deras hjärtan, som äro vänner till den arendska stenografin i Sverige och därför även vilja i sin mån bidraga till bevarandet av grundläggarens minne och till beaktande av hans verk, hos dem, som förut icke känna detsamma.

Redaktionen.

H. J. Säter! 5 kronor ha mottagits för herr Borgenströms räkning och säga vi Er härmed ett hjärtligt tack. Vill Ni icke sända oss ett brev, med några underrättelser om de stenografiska förhållandena i Er stad?

Vi bedja härmed vänligast, att om några av våra ärade läsare insänt rekvisitioner på igenkänningstecken, men icke ännu fått sig dessa tillskickade, att de godhetsfullt ville meddela oss det. Under sommarens många resor och göromål ha vissa till oss ingångna skrivelser i brådskan icke blivit försedda med anteckning om huruvida de besvarats eller icke, och då vi äro ovissa i några fall hur härmed förhåller sig ha vi vågat framställa nämnda begäran.

I trycktext till nummer 5 och 6 ha flera förargliga tryckfel influtit. Vi läste korrektur å dessa nummer å främmande ort och sättaren behagade icke rätta alla anm. fel, t. ex. ”statsförkortning” för satsförkortning o.s.v. Våra läsare torde giva allt en god uttolkning. Därom bedja vi.

Från en svensk stenograf, som under sommaren uppehållit sig i Tyskland ha vi haft glädjen att då och då få mottaga brev eller brevkort och då vi äro övertygade därom, att våra ärade läsare med intresse skulle höra några av vår väns meddelanden, så införa vi här det mesta av herr M:s senaste skrivelse.

Bäste herr B.!

– – – Den 1 juli avreste jag från H. kl. 6 på morgonen med den vanliga postvagnen. Färden gällde först den lilla staden Oldenburg. Därifrån for jag på järnväg över städerna Eutin, Neumünster och Altona till Hamburg. Landet tedde sig mest som ett slättland utan synnerlig skönhet. Vid en station var det dock förtjusande vackert. Järnvägen gick i en djup dal och på ömse sidor voro vackra skogklädda höjder. Vid 3-tiden framkom jag till den stora staden Hamburg. Här var då en storartad fest för Tysklands krigare. Därför vimlade staden också av tusentals människor. Äreportar voro uppresta på flera ställen, husen hade prytts med blommor och lövgirlander, flaggor och vimplar voro upphängda överallt. Vart man kom lästes vanligen ett ”Välkommen”, som alltid gällde krigarna. Klockan 6 på morgonen hade det varit kanonad, kl. 10 festgudstjänst, kl. 12 ett ståtligt festtåg. Vid framkomsten såg jag några enskilda ryttare återvända från detta tåg; dessa voro klädda som kejserliga officerare från 30-åriga kriget.

Sedan jag i den av främlingar uppfyllda staden med knapp nöd lyckats erhålla ett litet rum där jag kunde logera under min vistelse härstädes gick jag att uppsöka herr Z. [kan också tolkas som C. – ö a], härvarande arendska föreningens förre ordförande och nuvarande hedersledamot. Jag blev på det vänligaste mottagen av den ädle mannen, som, ehuru hans hälsa är klen, ännu verkar med största intresse för Arends’ sköna konst. Han talade med intresse och livlighet i flera stenografiska frågor. Som bekant är herr Z. grundläggaren av den så kallade Arendsstiftelsen, vilken bildades redan under Arends’ livstid i ändamål att hopsamla frivilliga bidrag åt Arends och såmedels betrygga den store mästaren för existensbekymmer på hans ålderdom. Efter Arends’ död fortsätter nämnda stiftelse sin verksamhet till förmån för hans änka, fru Maria Arends. Om denna stiftelse talade herr Z. mycket och han uttryckte sin önskan att något större intresse måtte komma den till del från Sverige än vad hittills varit fallet. De minsta bidrag mottagas med tacksamhet.

Efter vårt samtal över stenografiska frågor blev jag av herr Z. bjuden på middag i hans familj. Sedan vi efter middagen drucko kaffe begåvo vi oss till platsen för krigarefesten. Denna plats utgjordes av ett stort inhägnat fält, i vars mitt en stor festbyggnad var uppförd. På vardera sidan därom fanns en paviljong för musikkårer. Dessutom funnos där ofantligt stora bierhallar, restaurationer och stånd, varest man sålde huvudsakligen militärlitteratur och minnen från krigarefesten. Två karuseller voro i ständig verksamhet. Det hela upplystes medels ett bländande elektriskt ljus. I den stora festbyggnaden höllos fosterländska tal och höjdes leve för kejsaren och för fäderneslandet, för Tysklands militär o.s.v. Dundrande applåder belönade vanligen talaren och hela folkmassan syntes hänförd av fosterlandskärlek. Öl och sång förhöjde den ännu mer. Festen slutade klockan 12 på natten.

En dag reste jag ut till en järnvägsstation i Wandsbek, varest det var kapplöpning med hästar. En sådan har jag aldrig sett förr, för det måste jag säga, att om det än är ett grymt nöje, så är det dock även ett storartat skådespel att se de ädla djuren springa frustande fram. Flera av hästarna stupade till följd av den häftiga farten, och häst och ryttare tumlade om varandra, men ingen blev dock allvarsamt skadad.

Hamburgs största märkvärdighet är zoologiska trädgården. Den är förtjusande vacker. På en hög kulle i trädgården ligger en liten konstgjord riddarborg. Om aftnarna är denna ofta upplyst av olika färgade bengaliska eldar, under det att en nedanför liggande liten insjö upplyses av kulörta lyktor. En mer praktfull anblick kan man näppeligen tänka sig. Otaliga djur ha i zoologiska trädgården ett trevligt hemvist från Norra ishavets isbjörn till Afrikas lejon och Ostindiens kungstiger och elefant.

Hamburg har två stora panorama. Det så kallade Kairopanoramat är mest berömt. I ett därför enkom uppbyggt hus inträder man genom en mörk gång, går uppför en trappa, och så tycker man sig stå på en kulle under bara himmelen, under det en på alla sidor runt omkring sig ser staden Kairo och i fjärran vida öknen. En karavan tågar i det samma in i staden och folket är församlat för att åse detta. Allt är så naturligt, att om icke alla människor vore orörliga, skulle en icke ett ögonblick tveka att anse det för verklighet.

En dag for jag i en droska omkring för att se gamla Hamburg, och något ruskigare än vad här visade sig kan man näppeligen föreställa sig. Smala, otrevliga gator, illaluktande kanaler, höga, smutsiga hus, på gatorna trasiga barnungar, överallt vittnesbörd om armod och fattigdom, – se där vad man får skåda i gamla Hamburg.

Men nya Hamburg är så olik gamla som natt och dag. Det ligger omkring Alstern, en gren av Elbe, liknande en insjö. Den förnämsta gatan är ”Jungfernstieg”, varest ligga stora präktiga hotell och utefter vilken största livlighet råder hela dygnet igenom. På denna gata finns ock en paviljong, från vilken man har den härligaste utsikt.

På Cirkus härstädes fick man bland andra märkvärdigheter även se hur hästar marscherade, dansade, hoppade o.s.v. allt efter musikens takt. En elefant spelade positiv och slog på trumma på samma gång.

Slutligen kom lördagen den 7 juli, då härvarande stenografiska förening firade sin årsfest. Den skulle äga rum klockan 8 på aftonen. Jag hade infunnit mig i god tid, så att jag var den första på platsen. Men då tiden för sammankomsten var inne anlände snart den ene efter den andre. Slutligen var hela sällskapet samlat, inalles 21 personer. Bland de församlade voro 4 tämligen åldriga, de övriga voro unga. Föreningens ordförande hade i sista stund blivit hindrad att infinna sig, varför ordförandeskapet övertogs av vice ordföranden, herr Janetzki, på vars uppmaning vi nu inträdde i festlokalen. Vid inträdet överraskades vi av att få se en ”snögubbe” och en tavla ”Hur herr Puttfarken föreställer sig en samling äldre mästare”. Snögubben var förfärdigad av bomull och höll i ena handen Tysklands fana och i den andra en annan fana. En herr Hifer höll före måltiden ett tal över de 2 ”konstverken”, under vilket tal den gladaste stämning rådde. Han nämnde, att snögubben skulle föreställa barndomens genius. Efter talet satte vi oss till bords. Vice ordföranden öppnade festen med ett tal, i vilket han hälsade de närvarande välkomna och hade särskilt godheten att välkomna mig, såsom en gäst från systerlandet Sverige, om vilket också några goda ord yttrades. Vidare berörde han i sitt tal Arendsstiftelsen, framhållande det mål för vilken den strävade liksom ock de svårigheter den hade att bekämpa. Efter måltiden höllos sedan flera tal och mellan talen sjöngos särskilt för tillfället författade verser. En skicklig pianist i sällskapet roade oss med ett solostycke. Tvenne medlemmar höllo föredrag på landsmål. Klockan 1 utdelades pris för en tävlingsskrivning, som varit kort förut. Därefter skickades en sparbössa omkring för insamlande av bidrag åt Arendsstiftelsen. Sedan avslutades festen med en sång.

Från denna fest förvarar jag många minnen av förekommande vänlighet från de arendska stenografernas sida och denna vänlighet så väl vid detta som andra tillfällen bidrog icke litet till höjande av trevnaden i den stora staden.

R. M.

Att icke så få personer i vårt land tagit kännedom om den arendska stenografin anse vi oss ha skäl att antaga på den grund att läroboken, som tryckts i 1200 ex. nu slutsålts. Väl gingo ganska många ex ut till tidningsredaktioner och möjligen även till några enskilda, om vilka man icke vågar hoppas att de vidare intresserat sig för systemet och därför icke själva lärt det och vidare är det nog antagligt att mången endast köpt boken, men icke läst eller lärt densamma. Oaktat alla dessa subtraktioner, vilka man sålunda torde vara pliktig att göra, drista vi uppskatta kännarna av den arendska stenografin i Sverige till åtskilliga hundraden och det icke blott av ovannämnda skäl utan ock på grund av, att dels mången icke själv köpt sig bok utan lånat sådan av en bekant, dels vidare att ganska många under lärares ledning inhämtat systemet utan bok, vilket senare varit fallet i synnerhet i Uppsala. Slutligen ha icke så få lärt sig konsten efter denna tidnings läroboksavdelning.

Dock återstår visserligen ännu mycket att göra för alla, som nitälska för denna stenografis utbredning i vårt land och om ivern icke slappas skola också vägar öppna sig, på vilka man kan gå framåt allt mer. Vi vilja här söka giva ett litet uppslag till en diskussion över frågan om den arendska stenografins spridning inom speciellt Sveriges landamären och skola sedan med största nöje lämna ordet fritt och intaga i tidningen de bidrag till svar på frågan, vilka våra värda läsare möjligen behaga glädja oss med.

Det närmast tillhandaliggande svaret på frågan hur man skall kunna verka för stenografins utbredning är naturligtvis detta: Undervisa däri! Personer som kunde ha lust att lära konsten rygga dock ofta tillbaka för försöken att på egen hand efter en lärobok genomgå systemet. Då de se på en sida med stenografisk text, tycka de vanligen att alltsamman består av ett oändligt antal tecken, vilkas lärande skulle kräva en hel livstid. Men om då någon kan lova dem att på några få timmar lära dem alltsammans, då kan det ju hända att de uppmuntras att försöka, varvid de säkert först av allt lära sig, att det dock icke är omöjligt bli kunnig i saken. Undervisning i stenografi, det är därför vårt första svar på den framkastade frågan.

Men om man av brist på tid eller insikt i systemet icke själv kan undervisa däri, behöver man icke därför vara urståndsatt att verka därför. Rekommendera det åt din vän, åt din väninna, åt vem, som helst, som önskar någon upplysning därom. Giv de råd och anvisningar du kan, och som torde behövas vid självstudium. Undvik att avskräcka för detta studium. Om du själv tycker att du icke kan lära det, så betänk dock, att tusen andra ha lärt sig det och varför skulle icke din vän, din granne o.s.v. kunna lära det? Och med avseende på dig själv torde det ofta brukade ordet: ”Jag kan icke” mer sanningsenligt böra lyda: ”Jag vill icke”. Därför svara vi för det andra: Uppmuntra till studiet av stenografi och giv de råd och anvisningar du kan till underlättande av detta studium.

Å en utställning i Riga, vars karaktär och ändamål vi icke närmare känna, har även Arends’ stenografi blivit representerad, nämligen genom läroböcker, tidskrifter och originalarbeten. En herr Zimmerman, som i Riga verkar för denna stenografi, skriver till ”Stenographische Blätter” följande från nämnda utställning:

”Utställandet av undervisningsmaterial fortgår raskt. Det är ett verkligt nöje att se, hur många av besökarna ådagalägga sitt intresse för den arendska kortskriften och det icke blott herrar utan även damer. De senare stanna ofta och bedja om förklaring över de stenografiska bokstäverna samt ställa till mig djupgående systemfrågor, vilka jag naturligen på möjligast bästa sätt besvara. De fråga ock vanligen efter när det kommer att givas tillfälle till erhållande av undervisning i konsten och göra sig underrättade om priset för deltagande i en kurs.” Vidare talar herr Z. om anordningarna av det stenografiska materialet. Av de utställda föremålen nämner han ett slags skrin, som i vanlig och stenografisk skrift bär följande, i översättning återgivna inskription:

”Evad vi skriva grova eller fina streck, blir vår skrift alltid tydlig.” Detta föremål lär ådraga sig en särskild uppmärksamhet.

Ovanstående meddelande giver ett nytt svar på frågan om medlen och sättet för stenografins utbredning.

Anmärkningar.

Ovanstående originalstenogram äro tagna ur högen ur våra anteckningar från skollärarmötet i Uppsala, och ha vi på fleras begäran velat lämna dessa ex på hur stenografin tar sig ut, praktiskt använd. – – – valt bland stenogrammen av den synnerligen livliga diskussion var mötet skulle hållas och vem som skulle anordna det nästa gång. Ehuru vi tror, att det skall för vem som helst vara lätt att läsa även denna hastigt utförda, med fotografisk trohet återgivna stenografi, intaga vi dock samma ävenså nedanstående mera tydliga skrift:

...... Det 8 Allmänna svenska folkskollärarmötet hölls 3 år senare än det på mötet i Lund var bestämt att hållas. Några egentliga skäl varför det blev uppskjutet framlades icke. Detta möte höll ock på att bli inställt. Jag har aldrig kunnat få höra skälen varför det höll på att bli inställt och jag fruktar att de icke voro så talande. Emellertid har jag icke ur partisinnets synpunkt ....

Som synes äro i detta anförande endast orden ”Allmänna svenska skolmästarmötet” och ”bestämt” förkortade. Det förra ordet förekom i denna fråga tätt efter vartannat och då behövdes det icke att för varje gång utskriva det.

Vi beklagar storligen att det föregående numret av denna tidning blivit så suddigt att skriften är mycket svår att läsa på åtskilliga ställen och dock omskrevs detta nummer 2 särskilda gånger. I allmänhet ha vi dock icke haft skäl att klaga över dylikt och vi skola göra vad vi kunna för att det icke framdeles må förekomma, men det är ganska svårt giva några löften, ty om skriften autograferas aldrig så väl av redaktören, kan alltsamman bli bortskämt av tryckaren. När då tiden är knapp kan det hända att ett nummer måste utsändas oaktat det icke är så vackert.

Vi anhålla vänligast, att de av våra läsare, som inhämtat den arendska stenografin låta oss veta, om något i systemet föreföll särskilt svårt att förstå.

I december månad detta år utkommer en stenografisk läs- och övningsbok, om vilkens beskaffenhet och ändamål framdeles skall närmare tillkännagivas.

I slutet av detta år kommer likaledes en prisskrivning att av oss anordnas, om vilken redan i nästa nummer ytterligare skall meddelas.

Det var en gång en gosse vid namn Starke-Mats. Han var yngst och dummast bland syskonen. När han ej hemma dugde till något sändes han ut i världen och kom till en smedja. Smeden ställde honom vid blåsbälgen och sade: Pusta nu duktigt! Mats vek upp ärmarna, grep i stången och vid första taget sprack blåsbälgen som en såpbubbla, medan kolen virvlade upp som ett eldregn i ässjan. Duger ej, sade smeden. Tag släggan och håll bara takten. Mats slog några försiktiga slag. Smeden sade då: Slå bättre! Mats lyfte släggan mot taket och dammade till och körde med ett enda slag städet och stabben ned i jorden... Smeden tyckte att hans nya dräng var för hårdhänt och gav honom respass. Mats tog tjänst som dräng på en herrgård och skickades ut att köra hem ved från skogen. När han lassat på, var det för tungt för hästen. Mats spände hästen ur redet, lade hästen på lasset och drog det själv. Släden brast. Mats gjorde en starkare släde och drog hem lasset. Då rymde släden ej in genom porten. Mats drog, portstolparna brusto som stickor och fram kom lasset.

Nu blevo de andra drängarna rädda för Mats och beslöto förgöra honom. Mats skulle gräva en brunn och grävde så djupt, att han syntes som en mask där nere på brunnsbotten. Där låg en kvarnsten på gården, den fällde drängarna ned i brunnen. Kvarnstenen råkade falla som ett halsband kring Mats, så att hans huvud stod upp genom hålet i stenen. Nej, sade Mats, var i all världen ha de hittat mor mins gamla spinnrockshjul? Mats fortsatte grävningen. Drängarna hämtade storklockan från kyrktornet och fällde henne i brunnen. Mats tog lyra, betraktade klockan och sade: Var i all världen ha de hittat far mins gamla kyrkhatt?

Mats grävde brunnen färdig och ingen vågade mer ofreda honom. Det blev krig, fienden ryckte med en stor krigshär in i landet. Mats skickades ut i kriget. Där blev ett stort fältslag, men Mats var hungrig och satte sig först att äta. Medan han bredde sin smörgås märkte han svarta korn, som flögo i hans smörask. Se på dem, som kasta blåbär i smöret, menade han om kulorna. Detta förargade honom. Han ryckte upp en fura med rötterna, gick mot fienden och slog så hurtigt omkring sig, att av fiendens hela här blev ingenting kvar än pjäxremmarna. – Så var det, och nog lär det vara sant. (Saga från Österbotten. Efter Z. Topelius.)

”Tidning för stenografi”, Gabelsb. system, Helsingfors, har utsänt nummer 7 och 8 för innevarande år, och innehåller detta dubbelnummer dels en granskning av ”Referentens” läroboksavdelning, dels vår artikel i nummer 5 och 6 ”Systemstriden”. Vi bedja att härmed få till redaktionen av Tidning för stenografi uttala ett hjärtligt tack för denna liberalitet att i tidningsspalter lämna plats för ett fullständigt införande av denna artikel om systemstriden. Referentens framställning av det gabelsbergska systemet granskas rätt allvarsamt, såväl vad angår själva metoden som åtskilliga skrivsätt.

Då vi ha talat icke så litet om Gab. system för våra läsare, torde det nära nog få anses som vår plikt att lämna ett längre skrivprov av denna stenografi, vilket vi här göra med samtidig förklaring medels Arends bredvid.

Den som vill göra sig besvär med att
räkna de i Svans lärobok
förekommande originalsiglerna skall helt säkert
icke komma till mycket över 100 om man
nämligen såsom sig bör räknar min din
sin såsom ett sigel bildade som de äro
efter samma princip o.s.v.
  (ur Tidning för stenografi 7 och 8)

Referenten har också utsänt nummer 7, vilket såsom alla föregående är omsorgsfullt redigerat. Vad angår den stenografiska textens autografering kan dock icke göteborgstidningen ännu mäta sig med den i Helsingfors utgivna, som är med övad mästarhand skriven. Det behövs också stor flit och mycken övning för att med det förargliga autografbläcket kunna skriva den stenografiska texten hyggligt och vi betvivla ingalunda att Referentens redaktör skall framdeles kunna mäta sig med den nämnda kollegan.

Referenten har förut plägat anmäla även denna tidning. Men nu synes den vilja upphöra därmed. Det senaste den nämnde om Hermes var att numro 5 hade utkommit, men redaktionen beklagade att den icke kunde läsa den stenografiska skriften och därför icke heller vore i stånd att angiva tidningens innehåll. Den kunde väl dock läsa det med vanlig trycktext lämnade bihanget, som innehöll första artikeln om Systemstriden. Men då Referenten aldrig låtsat om att det finns mer än ett stenografiskt system i Sverige, hoc est Gabelsbergers, så finns naturligtvis icke heller någon ”Systemstrid” till för denna tidning utan den lever som i djupaste fred och skriver om allt möjligt nära nog utom – stenografi. Det är en egen politik, men den kan vara att respektera även den, ehuru vi icke kunna anse att ett utbyte av tankar över stenografiska frågor borde betraktas som något så förskräckligt i ett land som vårt, där ett större intresse för konsten dock är jämförelsevis nytt, och det ju därför icke heller kan anses så underligt, om åsikterna ännu icke fullt stadgat sig.

Att Referenten för övrigt har sina svårigheter att bekämpa, liksom övriga dylika tidningar i Norden, det antaga vi på grund därav att numren utkommer så sent. I mitten av september har icke nummer 8 utkommit, vilket vi visserligen icke anföra till vårt beröm utan fast hellre till vår ursäkt, då våra läsare kunna finna att andra icke ha något företräde framför oss i det nämnda avseendet. Dock andras fel göra ingen lag. Vi hoppas ock att hädanefter kunna utgiva vår tidning åtminstone under den månad den gäller.

Skara. Från denna stad skriver herr Törner till oss, att han meddelar undervisning i Arends’ stenografi åt 25 elever, av vilka flera kvinnliga. Herr Törner hoppas t.o.m. att en stenografisk förening skall komma att bildas i Skara.

Motala. Herr Celander har meddelat oss, att en talareklubb, som är under bildning i Motala, har för avsikt att särskilt ägna sig åt den arendska stenografin. Vi hälsa denna begynnelse till stenografins studium i föreningar med mycken glädje och hoppas att exemplet skall snart efterföljas av flera.