Om stenografins historia i Sverige

Om för ungefär tio år sedan offentligen t. ex. av en tidning till dess prenumeranter framställts den frågan: Vad menas med stenografi och när användes denna konst, så hade svaren troligen blivit högst få. En och annan skulle möjligen ha kunnat hänvisa till riksdagarne och sagt oss, att vid riksdagsförhandlingarne stenografer måste vara sysselsatta för att uppteckna de parlamentariska debatterna, men något vidlyftigare svar torde näppeligen ha inkommit.

I dag åter kan man väl knappt läsa någon av våra dagliga tidningar utan att åtskilliga gånger i månaden få höra talas om stenografi, om stenografiska föreningar, stenografiska tidningar o. s. v.; till den grad har det Arends’ka systemets införande och den därav vållade systemstriden med en Gabelbergerska skolan gjort stenografin uppmärksammad i vårt land.

Men det finnes en annan fråga rörande stenografin i Sverige, som i dag skulle kunna göras, men som dock troligen ej av mången skall kunna besvaras, den nämligen, när stenografi först började användas i Sverige, från vilken tid vi ha våra första stenografer. Meningen med följande artikelserie vore just att söka lämna några bidrag till besvarandet av den frågan. Någon fullständig utredning kan emellertid detta svar ej bliva, och det av lätt förklarliga skäl: några egentliga förarbeten finnas nämligen ej på detta område, undantagandes några historiska data i företalen till åtskilliga äldre system; de uppgifter åter, som kunna hämtas ur våra riksdagars protokoll, ha ej heller förut varit föremål för behandling, och äro därför fullständigt oordnade. Någon synnerligen stor fullständighet erbjuda de oss dessutom icke; tillsättandet av stenografer vid riksdagarne har nämligen alltid behandlats som en privat affär för kamrarne, och de uppgifter som finnas i protokollen äro därför ytterst knapphändiga.

De bidrag, som här skola lämnas till stenografins historia i Sverige, måste alltså bliva mycket ofullständiga, för vilket författaren på förhand vill bedja sina läsare om tillgift, på samma gång han uttrycker den förhoppning, att en kommande forskare i samma ämne med rikare tillgång till materiel och med större tillfälle till självständig undersökning må kunna tränga allt djupare in i frågan.

I.

I Uppsala universitetsbibliotek förvaras under märket ”R 28” i f. d. Stjerneldska samlingen en större volym, inbunden i pergamentsband och på ryggen försedd med titeln ”Tachygraphia”, vilket enligt uppgift är av professoren och bibliotekarien J. H. Schröders hand. Denna volym innehåller Sveriges äldsta hittills kända system ¹⁾. Boken omfattar omkring 350 sidor, av vilka dock en del äro bortskurna. Första sidan bär följande titel: ”Thessaurus memorialis, in quo Varia scitu atque notatu signissima continentur, quorum seriem pagina sequens exhibet. Anno MDCCXXXI ipsis Calendis Januarii. Christianus Gråbergh Stockholmensis,” vilket torde kunna återgivas med: ”Skattkammare för minnet, i vilket inneslutes åtskilligt till innehåll och uppteckning anmärkningsvärt, varpå följande sida meddelar förteckning. År 1731 den första Januari. Kristin Gråbergh, stockholmare.”

I Uppland fanns ungefär vid denna tid en gammal prästsläkt ”Gråberg”. En av dess medlemmar, kontraktsprosten och kyrkoherden i Biskopskulla i Uppsala län Göran Gråberg, hade en son Kristian, som torde vara densamme, som vår nyssnämnde ”Christianus Gråbergh, Stockholmensis”. Om dennes levnadsöden veta vi endast, att han var född 1718 i Alsike nära Uppsala, att han 15/6 1725 inskrevs som student i Stockholms nation, att han lämnade Uppsala 1737 och inskrevs i kungl. hovrätten i Stockholm, att han 1743 genom kunglig fullmakt utnämndes till auditör vid artilleriregementet, att han 1768 blev lagman på Gotland och 1770 tog avsked från denna sin befattning, samt slutligen att han avled på Gotland den 3/6 1795, alltså i den höga åldern av 77 år.

Något egendomligt kan visserligen synas, att denne Gråberg redan 1731, alltså vid 12 års ålder skulle ha börjat använda sitt stenografiska system, vare sig han nu själv utarbetat detsamma eller fått det från annat håll ²⁾; men alldeles otänkbart är det dock icke, och dessutom kan ju en feldatering ha ägt rum på titelbladet. För ”Tachygrafens” och Gotlandslagmannens identitet synes oss den senares höga ålder tala; anteckningarne, vilka, efter vad man av innehållet kan döma, synas ha börjat före medlet av 1700-talet, ha nämligen bevisligen fortsatts långt in i detta århundrades senaste decennier, i det att boken långt före sitt slut innehåller avskrifter ur en tidning från 1781.

Vad nu bokens innehåll i allmänhet angår, så gives icke någon förteckning däröver ³⁾; en översikt giver emellertid vid handen, att den varit avsedd för upptecknande av vad dess ägare i allmänhet funnit anmärkningsvärt. Synnerligen starkt är det poetiska området i boken representerat genom t. ex. gravskrifter, parodier, epigram, förmälningsskrifter, politiska visor o. s. v.; men prosastycken saknas ej heller såsom Gustav I:s avskedstal, ”Kinesiska statsmaximer”, professor Eulers föreläsningar, anteckningar om den kristna religionen.

Större delen av dessa anteckningar äro skrivna med stenografisk skrift. Undantag från denna regel göres endast för anteckningar på utländska språk samt för alla överskrifter, vilket senare i betydlig mån underlättat tolkningen av systemet. Att Kristian Gråbergs skrivsätt varit avsett att utgöra en stenografisk skrift och icke endast en chifferskrift framgår av åtskilliga omständigheter. Först må därvid nämnas dess obestridliga likhet med åtskilliga äldre engelska stenografiska system, särskilt med ett, som är utgivet av Hopkins; vidare får man därvid även taga i betraktande hans sätt att skriva alla överskrifter och alla svårare ord med vanlig bokstavsskrift, vilket vid chifferskrift naturligtvis icke skulle ha förekommit, hans sätt att beteckna vokalerna symboliskt eller att alldeles utesluta dem.

Om han försökt sig som referent med sin stenografi, är obekant, men synes just ej ha mycken sannolikhet för sig. Visserligen är hans system i mycket kortare än den vanliga bokstavsskriften, men för referering synes det dock vara alldeles för primitivt, då t. ex. bokstäverna i allmänhet ej sammanskrivas med varandra.

Närmare detaljer om hans stenografiska system och dess tecken lämnas i en särskild stenografisk bilaga till detta nummer, där även exempel på han ordbildningar givas.

I övrigt har den Gråbergska stenografin för oss endast historiskt intresse såsom det första kända försöket att i vårt land använda stenografi såsom ersättning för vanlig skrift. Anmärkningsvärt är härvid, att det till sina huvuddrag synes vara hämtat från England, samma land som några tiotal år efter Kristian Gråbergs död åter skulle komma att förse oss med stenografiska system.

Anm. av Red.

II.

Ju mera, i följd av det konstitutionella statsskick, som grundlades genom statsvälvningen 1809, riksdagarnes betydelse såsom verkliga representationer för folkets tankar och åsikter började uppmärksammas, dess mer framträdde naturligtvis för de politiskt intresserade behovet att få så goda referat som möjligt från ständernas överläggningar. Protokollsföringen i de olika stånden började därför allt mer bli föremål för omtanke. 1809 hade man dock ej hunnit ifrån den gamla ståndpunkten, att nämligen sekreteraren i allmänhet gjorde en kort sammanfattning av de olika talarnes framställning, vilken sammanfattning sedan fick tjäna som referat, såframt icke talarne själva ville till protokollet skriftligen ingiva sina anföranden. Att ett dylikt tillvägagående emellertid skulle vålla stor tidsspillan, ligger i sakens natur; också förekommo vid dessa riksdagar oupphörliga klagomål över protokollens ofullständighet; ja, det var på det hela taget ganska vanligt, att dessas tryckning ej var till alla delar fullbordad ens vid nästkommande riksdags sammanträde. Fem år och därutöver kunde och plägade alltså förflyta, innan riksdagarnes förhandlingar blevo för allmänheten tillgängliga. Oaktat de ständiga klagomålen tyckes man dock vid tillsättande av ståndens sekreterare icke ha fäst något avseende på någon färdighet i snabbskrift; relationer och rekommendationer voro därvidlag tillfyllestgörande, såsom t. ex. då vid 1809 års riksdag prästeståndet till sin sekreterare antog en person bland annat på den grund, att ståndet genom hans person ”fick anledning till en liflig hågkomst av hans framlidne fader.”

På riksdagen 1823 inträffade emellertid en förändring, som gav uppslaget till stenografers användande vid protokollsföring inom riksdagarne. Den 18 Juni väckte nämligen på riddarhuset hr Mikael von Hohenhausen förslag om att ”ridderskapet och adeln täcktes utfästa ett premium för den adelsman, som till nästa riksdag förskaffade sig kunskap och färdighet i snällskrivning, så att han då kunde bli antagen som extra ordinarie kanslist vid riddarhuset.” Redan när denna motion väcktes, vållade den stort uppseende och uppkallade till och med en annan medlem av ståndet, hr Israel av Ekenstam, till ett anförande till motionens försvar. Dock ville han även framhålla det olämpliga däri, att man från möjligheten att erhålla pris utestängde ofrälse, isynnerhet som han själv kände ofrälse personer, som ”utomlands studerat principerna för snabbskrifveriet och därefter gjort sig mycket möda att inpassa och sammanföra de egenheter, hvarigenom svenska språket, ej mindre än något annat, påkallar en särskild systematisk behandling i detta hänseende.” Efter denna lilla remissdebatt, anmärkningsvärd särskilt genom hr Ekenstams upplysningar om svenska stenografer, remitterades motionen, såsom naturligt var, till riddarhusutskottet att av detsamma behandlas.

Den 25 Augusti återkom memorialet ifrån detta utskott, som förordade motionen. Det sade sig nämligen ”inse den fördel,” som genom stenografin skulle ”beredas så väl i avseende på protokollens hastiga uppsättning, justering och utgifvande av trycket, som ock i afseende på den noggrannhet, varmed den talandes anförande till ord och mening skulle bli uppfattad.” Man skulle ock, såsom hr v. Hohenhausen framhållit, därigenom kunna beredas en möjlighet att få protokollen färdiga till justering från ett plenum till ett annat, och vidare skulle den fördelen vinnas, ”att det hittills brukliga sätt, att före justering kringsända till påseende till de ledamöter, hvilka möjligen utlåtit sig, deras yttranden, då mera icke skulle behöfvas”. Vidare hoppades utskottet, att det belopp, som såsom premium skulle utsättas ”borde var så rundligen tilltaget, att detsamma icke allenast godtgjorde kostnaderna för införskaffande från England, där snällskrifveriet varit länge öfvat och bragdt till fullkomlighet (!), av nödiga läroböcker i denna konst, utan äfven lemnade ett öfverskott såsom belöning för nedlagd flit och möda”. Såsom extra ordinarie kanslist borde pristagaren i varje fall få befattning, och man borde även ge honom förhoppning att i en framtid varda antagen såsom ordinarie tjänsteman. Att utsträcka rättigheten att tävla även till en ofrälse vore icke tjänligt, dels emedan riddarhusdirektionens instruktioner lade hinder i vägen därför, dels emedan genom en dylik tjänstgöring ”i märklig mån befordras tjenstemannens utbildning till en framdeles blifvande upplyst och gagnelig riksdagsman.”

Riddarhusutskottet ville därför föreslå, att ett pris av 500 riksdaler banko måtte utsättas för en person av adlig börd, som vid nästa riksdag visade sig ega fullkomlig färdighet i snällskrivning, att pristagaren vidare borde bliva extra ordinarie tjänsteman, och om han därvid visade utmärkt flit och skicklighet, samt kunde förete erforderliga akademiska betyg, få hopp att kunna avancera till ordinarie tjänsteman, att detta skulle intagas i allmänna tidningarne, och att riddarhusdirektionen vid nästa riksdag borde med de sökande anställa prov.

Den 1 September godkände ridderskapet och adeln detta riddarhusutskottets förslag.

Vi ha varit något utförliga i redogörelsen för debatten i fråga om ”snällskrifningskonsten” vid 1823 års riksdag. Vi anse nämligen, att denna debatt lämnar en god inblick i sättet för protokollsföring vid riksdagen innan stenografin där började användas, på samma gång som den ju visar, vad vederbörande väntade sig av stenografin, varjämte den nu är förtjänt av vår uppmärksamhet såsom det första officiella uttalandet om stenografi i Sverige, som från detta århundrade har kunnat uppspåras. Vi skola i ett följande nummer lämna närmare upplysningar om den ganska livliga verksamhet under de närmaste åren, vartill denna debatt gav impulsen.

Bidrag till stenografins historia i Sverige.

III.

Den officiella behandling, som frågan om ”Snällskrifningskonsten” undergick vid 1823 års riksdag, och det pris, som ridderskapet och adeln med anledning härav utsatte, väckte som naturligt var, ett ganska livligt intresse för stenografin i Sverige. Under den närmaste tiden visar sig ock en ganska stor verksamhet på detta område, en verksamhet, som särskilt yttrar sig genom införlivande av utländska system med vårt fosterlands språk.

Första steget på denna bana möter oss 1826. Det var då journalisten Georg Scheutz, som först tog till orda i detta ämne. Det skedde i andra häftet av hans Journal för manufakturer och hushållning genom en av honom själv författad uppsats om snabbskrivningskonsten. Han räknar nämligen såsom han själv säger, denna konst till en mycket viktig gren av hushållningen, till hushållningen med tiden, och anser den därför försvara en plats i hans tidskrift.

I uppsatsens början söker naturligtvis Scheutz framlägga stenografins många goda sidor och gör också detta på ett mycket förtjänstfullt sätt. Han följer därvid till större delen den tyske stenograf, vars system han lagt till grund för sitt eget, nämligen badiske arkivrådet Julius Leichtlen, och visar med denne, huru ”en var, som till följd av sitt yrke eller sin böjelse ofta har pennan i handen, i denna skrifmetod skall finna ett medel att med hvarje dag arbeta lättare och skyndsammare”.

Efter denna inledning övergår Scheutz till själva systemet och redogör för detsamma. Huvudsakligen följer han även därvid Leichtlens, på engelsmannen Mavors’ grundade principer, vilket system han efter noggrant studium säger sig ha funnit bäst. Emellertid är Scheutz’ system ingalunda blott en överflyttning av Leichtlens. Han säger själv, ”att snabbskrifningstecknen, ehuru till sina grunddrag desamma i nästan alla system, likväl måste få olika betydelse i alla språk, så att de tecken, som äro lättast att skrifva, väljas för de oftast förekommande bokstäfverna och stafvelserna”. För att kunna uppställa ett system måste man alltså känna språkets grunddelar och deras frekvens, och Scheutz synes verkligen därvidlag ha använt tabellariska uppgifter om språkljudens förekomst. Han har också vidtagit åtskilliga ändringar i tecknens betydelse efter Leichtlen samt även i andra fall ganska noga sökt följa svenska språkets egenheter, och vunnit en mängd förbättringar på grund av ljudsammanställningarnes större enkelhet i svenska än i tyska språket.

Vad vidare själva systemet angår, så komma vi framdeles att i en särskild autografisk bilaga meddela såväl detta som åtskilliga andra system från denna tid. Vi vilja här endast nämna, att i allmänhet sammanskrivningen av bokstäverna är sådan, att varje ord betecknas utan att pennan lyftes från papperet. Att systemet eger en mängd förkortningsregler är naturligt, då dess uppgift endast var att giva en snabb skrift, så att för detta ändamål alla andra måste åsidosättas. Någon rationell skrivmetod, sådan som Arends’, var den alltså aldrig ämnad att vara. Dess viktigaste förkortningsregel, vilken återfinnes i de flesta system från denna tid, är den, att ensamma vokaler, som befinna sig inuti ett ord, uteslutas.

Sedan Scheutz på detta sätt genomgått systemet och dess regler, giver han en framställning av sättet, huru det skall inläras, och visar sig därvid ganska hemmastadd i sitt ämne. Till följd av sina förkortningsregler måste han, naturligt nog, skarpt framhålla nödvändigheten av att stenogram renskrivas så fort som möjligt, emedan annars de knappt kunna läsas, och han erkänner också, att läsningen av system, sådana som hans, är någonting vida svårare än själva skrivandet.

I slutet av sin uppsats lämnar Scheutz en ganska god redogörelse för de viktigaste huvuddragen av stenografins historia till hans tid och för de olika principer, som vid uppställandet av stenografiska system gjort sig gällande. Betecknande för hans tid är han yttrande, när han säger, att man numera vore ”öfvertygad, att den som önskar bringa snabbskrifningen till någon betydligare grad av skyndsamhet alldeles måste utesluta de vokaler, som förekomma inuti orden”, och framhåller detta såsom en epokgörande upptäckt på det stenografiska området.

Någon ofelbarhet vill Scheutz emellertid icke tillskriva sitt system. Han erkänner själv i slutorden, att hans metod kunde och måste utbildas och förändras på mångahanda sätt och han avslutar också sin uppsats med att ”med största uppriktighet” upprepa den gamla horatianska inbjudningen:

si quid novisti rectius istis
Candidus imperti; si non, his utere mecum ¹⁾.

S. C.

Bidrag till stenografins historia i Sverige.

IV.

1829 var ett märkligt år i den svenska stenografins historia. Då skulle det pris utfalla, som ridderskapet och adeln 1823 utfäst ”för fullkomlig färdighet i snällskrifning” ¹⁾; då antog samma stånd 2 personer till extra ordinarie kanslister och beslöt dessutom att hädanefter vid tillsättande av dylika platser giva företräde åt sökande med stenografisk färdighet, d. v. s. med andra ord: från denna tid användes stenografin som referentskrift vid förhandlingarne i åtminstone ett av våra riksstånd.

Men redan innan dessa frågor förevarit på riddarhuset, har en stenografisk lärobok utkommit i vårt land. Ifrågavarande lilla häfte, tryckt i Jönköping 1829 har till titel: ”Stenografi, eller konsten att skrifva så fort som man talar, samlad ur de bästa utländska författares arbeten och lempad för svenska språket”. Vem författaren varit, är obekant: möjligen någon av ”de ofrälse personer, som” – enligt hr Ekenstams utsago 1823 – ”utomlands studerat snabbskrifningskonsten”. Hans arbete är synnerligen anspråkslöst, särskilt vad omfånget beträffar; det omfattar endast 16 sidor liten oktav samt en plansch. Att han varit ganska hemmastadd i sin konst, synes därav, att han från flere håll hopsamlat och bearbetat de stenografiska tecken han använder. Hans stenografi är därför icke någon översättning eller överflyttning till det svenska språket av något utländskt system, utan torde med skäl böra få anses som fullt självständigt.

Efter en kort inledning, där han framställer såsom grundprincip för stenografin att den har särskilda tecken eller bokstäver för varje särskilt ljud och icke väljer sådana för meningar, ord eller stavelser, övergår han till några allmänna regler: såsom sådana framställer och försvarar han följande: 1) Endast sådana tecken begagnas, som på en gång äro de enklaste och tillika så ställda att de omedelbart kunna med varandra förenas, på det varken streck eller pennans upplyftande må förorsaka något uppehåll. 2) Ej mer än ett och samma tecken begagnas för varje ljud. 3) Vokalerna uteslutas. Förf. yttrar därvid: ”Möjligheten av en skrift utan vokaler lär sättas i fråga av många, för hvilka vanan gjort bekvämligheten av dessa slags bokstäfver till en nödvändighet. Flere språk ha likväl länge undvarit denna bekvämlighet och läsas ännu dem förutan. Att äfven svenskan genom uteslutande av vokalerna icke blir oläslig, därom skall erfarenheten snart öfvertyga var och en, som icke af förut fattad fördom hindras att rådfråga den.” – För vissa fall rekommenderar han dock användningen även av vokaler, särskilt där tvetydighet eljes skulle uppkomma, och då något stenograferas för att först efter längre tid läsas. 4) Vid konsonanternas beteckning skriver man fonetiskt.

De stenografiska tecknens utseende och skrivning samt deras rätta bruk framställer författaren vidare dels i den tryckta texten, dels i en vidfogad plansch, samt giver i slutet av sin bok några enkla råd om bästa sättet att lära sig stenografin. Åt hans system skola vi i en följande stenografisk bilaga ägna någon närmare utredning; det förtjänar en sådan genom sin egenskap att vara det första självständiga svenska stenografiska system, som hittills är oss bekant. Anmärkningsvärt är även, att denne okände författare är den förste, som, oss veterligt, i Sverige framställt en snabbskrivningskonst under det numera allmänt vordna namnet ”Stenografi”. Om hans system vunnit någon spridning och verkligen använts vid referering, sakna vi ännu varje upplysning.

Den 26 Maj samma år, 1829, avlät riddarhusutskottet till ridderskapet och adeln sitt sedvanliga memorial i anledning av riddarhusdirektionens berättelse angående riddarhusärendena och deras förvaltning sedan föregående riksdag. I § 17 av detta memorial redogjordes för de åtgärder, som vidtagits med anledning av den beslutade tävlingen i snällskrivning. Utskottet föreslog däri, att tävlingstiden borde utsträckas vidare, men att dessförinnan dock ryttmästaren i generalstaben F. O. Silfverstolpe och notarien i bergskollegium L. J. Hjerta ²⁾, som redan anmält sig till denna tävling, borde om de så åstundade få inför ståndet avgiva prov i snällskrivningsmetoden, varpå ståndet finge bedöma om premieutdelningen.

Den 30 juni förevar frågan till avgörande på riddarhuset. Av den förda diskussionen framgick, att riddarhusdirektionen före riksdagens början anställt ett förberedande prov, samt att sökandena redan voro vid ståndets kansli anställda och vid protokollsföringen fördelaktigt utmärkt sig genom sina stenografiska uppteckningar. Man ansåg emellertid olämpligt att företaga någon premieutdelning, innan fullständigt prov blivit avlagt och beslöt därför att anordna ett sådant inför riddarhusutskottet, ehuru man beklagade att utskottet ”ej hade kvar något ämne, hvaröfver någon särdeles kinkig diskussion kunde uppstå”.

Den 2 September verkställdes det beslutade provet, enligt utskottets eget memorial, ”på så sätt, att sedan åtskilliga anföranden uti ett i sådant afseende uppgifvet ämne, äro vordne under loppet av oafbrutet en timmas tid utaf dels några bland utskottets ledamöter dels riddarhussekreteraren avgifne och af sökandena med s. k. snällskrifning uppfattade, så ha de omedelbart därpå var för sig fått inför talarne jämte utskottets öfriga ledamöter uppläsa deras förda protokoll, därvid utskottet funnit, att de med högst omärkliga afvikelser ordagrant och fullständigt antecknat allt vad som blifvit andraget”. Det synes alltså ha varit ett ganska noggrant prov, som ”snällskrifvarne” fått underkasta sig; den enda anmärkning mot detsamma som möjligen kan göras, är att det synes ha ägt rum efter endast muntliga anförande, varför ock den ordagranna kontrollen väl ej kan tillmätas så stor betydelse. Det vackra resultat, som provet lämnat, föranledde utskottet att föreslå, det beröra premium skulle emellan de tävlande delas och att dessa vidare borde få förhoppning att vid ledighet bliva såsom ordinarie ämbetsmän vid riddarhuset anställda, ett förslag, som den 17 Sept. blev ståndets beslut.

S. C.

Om de system, som Sveriges förste riksdagsstenografer använt, får man närmare kännedom genom ett, såsom det synes, samma år utgivet häfte med titel: ”Utkast till snabbskrifningsmethoder för svenska språket, begagnade vid anteckningar under ridderskapets och adelns öfverläggningar af F. O. Silfverstolpe och L. J. Hjerta” ¹⁾.

Silfverstolpe, vars metod är en överflyttning till svenska språket av engelsmannen Taylors stenografi, utkommen 1786 och av Bertin överflyttad till franska språket 1792, uppställer följande huvudgrunder: Vokalernas uteslutande, konsonanttecknens förenkling, alla ändelsers utmärkande genom ett tecken, särskilda förkortningars användning för de allmännaste ord, sammanbindningen av alla bokstäver i samma ord, så att pennan ej lyftes förrän ordet är färdigt, samt antagandet av ordens ljud som grund för stavningssättet. För vissa fall bibehåller han de vanliga bokstavstecknen. Hans system blir naturligtvis mycket svårläst genom hans vokaluteslutning, varigenom t.ex. en enkel konsonant kommer att betyda en hel massa ord; han råder ock läsaren att för tolkningen utskriva orden med vanlig skrift och ”sedan tänka sig ett e emellan hvarje konsonant”.

L. J. Hjertas metod är åter enligt hans egen utsago hämtad ur två franska skrifter, tryckta år 1823, den ena av M. Aimé-Paris, den andra av M. Conen de Prepean, varjämte även något blivit hämtat ur en tysk författares, Julius Leichtlens, arbete i samma väg. Conen de Prepean utgav sin första upplaga 1813; Leichtlens system är grundat på engelsmannen Mavors, som först uppträdde 1789 och som själv skall vara en efterbildare av Taylor. Ehuru Hjerta synes ha nedlagt ganska mycket möda på sitt system, vilket är mycket noggrannare utarbetat och reglerat än Silfverstolpes och även icke obetingat förordar vokalernas uteslutning, synes det dock vara mindre lämpligt särskilt genom sin stora massa liknande tecken, som endast skiljas genom olika storlek. Närmare prov på de båda systemen skall framdeles i en stenografisk bilaga meddelas.

Den stenografiska konsten, som under början av 1828-30 års riksdag hos ridderskapet och adeln varit föremål för intresse och understöd, kom även att vid slutet av densamma bli föremål för ståndets överläggningar med anledning av en motion, som den 26 Februari väcktes av greve Anton Gabriel Gyllenstolpe. Han hänvisade däri till den förutgångna tävlingsskrivningen och till de teoretiska utkast, som pristagarne lämnat i allmänhetens händer, och uttalade vidare såsom sin åsikt, att adeln borde fortgå på den inslagna stråten och allt framgent visa sitt intresse för den nyttiga konstens utbredning. Då emellertid tillgångarne ej medgåvo utfästandet av nya premier, ville han föreslå att riddarhusdirektionen hädanefter vid antagande av kanslibetjäning för kommande riksdagar borde åläggas att fästa synnerligt avseende därpå, huruvida sökandena ägde färdighet i snabbskrivning och därvid giva företräde åt den skickligaste, ehuruväl icke en sådan skicklighet borde stadgas som ovillkorligen nödvändig, samt att man även borde i allmän tidning tillkännagiva detta beslut.

Den 1 Mars remitterades motionen till riddarhusutskottet. Den 11 återvände det till ståndet med dettas betänkande. Med erkännande av de flerfaldiga fördelar, vilka obestridligen vunnes genom snällskrivningskonsten vid anteckningen av de hos ridderskapet och adeln allt mer och mer utsträckta muntliga debatter, ansåg sig utskottet äga skäl att tillstyrka motionen. Då utskottet emellertid ansåge viktigt dels ”att vid protokollsföring med snällskrifningsalfabet enahanda, af flere känd, method måtte begagnas, dels äfven, att det på en gång säkraste och särskildt för dechiffreringen med minsta svårighet förenade systemet borde spridas, ville det föreslå det tillägget, att af de redan för svenska språket befintliga snällskrifningmethoder direktionen måtte efter anställd pröfning fastställa den method, hvilken den ansåge lämplig till användning, hvilken method sedermera jämte klaven därtill borde för allmänheten genom trycket göras tillgänglig. Det borde ock endast vara kännedomen af denna method, som vid tillsättandet af platser komme ifråga”. Den 13 Mars fattade ståndet sitt beslut i enlighet med detta memorial.

Stenografin hade alltså under denna riksdag tagit ett stort steg framåt. Den hade blivit föremål för noggrann prövning i det förnämsta av riksstånden; dess idkare hade fått tillfälle att vid samma stånds överläggningar använda sin konst, och resultaten därav hade visat sig gynnsamma, så att man ganska snart fastställde stenografi såsom väsentligt villkor för ernående av kanslibefattningar vid detta stånd. Ja, man gick till och med så långt, att man beslöt att giva ett enda system detta företräde framför alla andra.

S. C.

Bidrag till stenografins historia i Sverige.

VII. Stenografiska rådsprotokoll från 1600-talet

Bland svenska riksarkivets samlingar av konceptprotokoll från rådets sammanträden under senare delen av 1600-talet förekomma bl. a. tre buntar signerade ”Rådsprotokoll” respektive ”1671-1683, 1684-1685 och 1686-168 . i snabbskrift av Svanhielm”.*⁾ I den första av dessa buntar finnas tre särskilda konvolut, nämligen dels protokoll från ”1671 ff.”, dels även dylika från åren 1682 och 1685, och den tredje från 1682-1688 ävensom en del protokoll, vilkas årtal ännu icke kunnat bestämmas. Protokollen bära nämligen oftast endast datum, och man kan sålunda först genom en jämförelse mellan innehållet i dem och renskrivna protokoll eller andra handlingar från samma tid avgöra, under vilka år de äro förda.

Protokollen från ”1671 ff.” – bland vilka åren 1671, 73, 74, 75, 76 och 78 finnas representerade – äro uteslutande stenografiska. I alla de övriga är däremot stenografin mycket uppblandad med vanlig skrift. Dels förekomma nämligen bland dem konceptprotokoll, som uteslutande äro skrivna med vanlig skrift, dels förete även en mycket stor del blandning av stenografi och kurentskrift. Sammanlagt kan stenografin anses upptaga omkring 1375 foliosidor, vilka på vanlig skrift skulle motsvaras av minst 4000.

Stenografen har varit protokollsekreteraren Johan Svan, 1673 adlad Svanhielm.**⁾ Hans födelseår är okänt; från år 1658 äga vi den första upplysningen om honom. Då befann han sig nämligen såsom sekreterare på svenska beskickningen till riksdagen i Frankfurt am Main samma år. Efter en andra beskickning till England 1661 blev han vid hemkomsten anställd i Kungl. Maj:ts kansli. Under senare delen av 1600-talet användes han likaledes ofta i diplomatiska värv, samt tjänstgjorde under sin hemmavaro såsom protokollsförande sekreterare i rådet. När detta tagit sin början är f. n. ej bekant; en samtida anteckning, som uppgiver året 1674 synes på flere skäl felaktig. Svanhielms dödsår är likaledes okänt; med tämlig visshet kan man dock antaga att det varit något av åren 1689 eller 1690.

Det var på sin nyss nämnda beskickning till England 1661, som sekreteraren Svan lärde sig stenografi. Därom förvissas vi genom hans sköldebref, av den 28 april 1673, vilket efter omnämnande av denna beskickning fortsätter: ”Och såsom han på then orthen jämpte andre sina syslor fick godt tillfälle till att öfwa och informera sigh i then stenographiska Stilen och dhet mycket nyttiga maneret hastigt och kårteligen igenom Characterer att fatta och upsättia thet, som tahlas och discorreras, skaffade thet så wähl som the öfrige hans skickeligheet och välförhållande honom så mycket mehr benägenhet och Estime hoos hans förmähn, aff hvilcka han också widh sin hemkompst blef befalter samma korta skrifvesätt här till att införa och practisera och i medler tidh anbetrodder at renovera Riksens senatsprotokoller in till thess han åther på Abgesandtskapet åt Påhlen blef employeradt, och i medler tidh här hemma på Cantzliestaten oppfördt såsom Registrator, sedhan litet thereffter Proto Notario i Canzliet”.

England var såsom bekant det land, där nyare tidens stenografi först uppträdde. Det nyväckta politiska och religiösa livet födde begär att referera politiska eller religiösa föredrag; chifferskriften, som ofta var kortare än den vanliga, gav anvisning om medlet härtill. 1588 utkom, efter vad vi hittills känna i England nyare tidens första stenografiska system, lika mycket en stenografi som en chifferskrift. Den stenografiska konsten vann hastigt spridning: i ”British Museum” förvaras ännu stenografiska anteckningar från parlamentssessioner under drottning Elisabets tid; flere av Shakspeare’s dramer upptecknades stenografiskt under utförandet; Karl I använde stenografin såsom korrespondensskrift i brev, som ännu finnas i behåll; och för att visa, huru högt den stenografiska konsten då för tiden aktades, plägar man anföra general Monks yttrande till Karl II, då denne beklagade sig över en sin statssekreterare: ”Sir”, svarade generalen, ”jag förstår icke, hvilken för en statssekreterare nödvändig egenskap han saknar; han kan ju franska och är skicklig stenograf”.***⁾

I ett land der konsten sattes så högt gick den naturligtvis framåt. Systemuppfinnare följde på systemuppfinnare, lärobok på lärobok. Originella voro de visst icke; många utkommo – såsom i våra dagar – ”not för use, but for sale” d. v. s. icke för konstens skull, utan för affärens, för att citera den engelska stenografihistorikern Lewis. Omkring 1660 funnos redan åtminstone ett tjog system publicerade.

(forts.)

Bidrag till stenografins historia i Sverige.

Såsom banbrytande inom dåtidens stenografi kan det system betraktas, som 1602 publicerades av en rektor John Willis. Redan 1628 skall det ha uppnått 9 upplagor och har ända till senaste tid övat stort inflytande på den engelska stenografins utveckling. Stödd på dess principer, man på samma gång reformerande dem utgav 1618 en Edmond Willis ett eget system. I dessas fotspår följa sedan under en längre tid nästan alla ”systemuppfinnare” med system, vilkas avvikelser från de först nämnda ofta äro så gott som inga.

Av dessa blev det, som bär Thomas Shelton’s namn, av betydelse för stenografins utveckling i hela Europa. Om Sheltons personlighet ega vi nästan inga upplysningar: han var bosatt i London, synes ha burit titeln lärare i stenografi och har dött omkring 1659. På engelska språket publicerade han 2, till principer liknande men till bokstavsbeteckning olika system, av vilka det första kallat ”Tachygraphy”, först utgavs 1628 och upplevde 13 upplagor, det senare benämnt ”Zeiglographia”, under åren 1650-1687 utkom i 10 upplagor. Dessutom utgav Shelton även en bearbetning av takygrafien för latinska språket, vilken upplevde 2 upplagor.

Även på kontinenten vann Sheltons system spridning. En lärobok råkade i händerna på en matematisk professor i Würzburg Kasper Schott, som i ett 1664 publicerat arbete därom lämnade vidlyftiga upplysningar. C. A. Ramsay’s *⁾ stenografiska verksamhet bestod egentligen däri, att han på tyska, latin och franska under eget namn utgav Sheltons takygrafi. Svanhielms system är i själva verket likaledes en bearbetning på svenska av detsamma.

För systemets principer lämnas en närmare redogörelse i den stenografiska delen av detta nummer. Det torde visserligen till stor del redan förut vara bekant för en del av ”Hermes” läsare genom den reproduktion av Rålambs-Gråbergs stenografi, som vi 1887 meddelat. Men då Svanhielms koncepter ännu i dag torde ega historiskt värde, är en noggrann redogörelse av hans system – vilket här äger en mängd sigler och monogram, som den Rålambska stenografin ej omnämner – av nöden.

Ett stenografiskt system från ett så tidigt skede av den moderna stenografins utveckling kan naturligtvis ej stå så synnerligen högt. Några anmärkningar för bristande lättlärdhet kan man dock icke rikta mot Svanhielms stenografi: alfabetet påminner så mycket om den vanliga skriften, och dess alla principer för vokalisering o. d. äro så enkla, att de ej erbjuda någon svårighet att inlära. Likaså torde inhämtandet av de talrika siglerna rätt mycket underlättas genom deras nära anslutning till de ord, som de skola beteckna. Möjligheten att hastigt utföras äger däremot systemet icke i någon högre grad. Att det – såsom alla dåtida system – är byggt på den geometriska principen d. v. s. såsom bokstavstecken använder raka streck eller kurvor i olika riktningar, medverkar naturligtvis härtill. Då därtill vokaliseringsreglerna äro sådana, att pennan måste lyftas var gång en vokal förekommer, har det icke varit möjligt att med systemet ordagrant följa en talare. Protokollen äro icke heller ordagranna, utan endast refererande. Om systemet i detta avseende står betydligt efter nutidens stenografi, som hämtar sina avrundade och bekväma former från den vanliga skriften, så innebär det dock vid protokollsföring ett betydligt framsteg framför den vanliga skriften. Något mer än ½ så kort, om man ser på utrymmet, är det ännu mycket kortare, om man räknar penndragen. I själva verket finner man också vid en jämförelse mellan Svanhielms konceptprotokoll och hans renskrifter, att han mycket noggrannare följer konceptet, då detta varit stenografiskt, än då det förts med vanlig skrift, liksom också, att han uteslutande synes ha använt stenografin, då protokollen röra viktigare frågor.

I avseende på lättlästheten lämnar dock Svanhielms system mest övrigt att önska. I väsentlig mån bidrager därtill dess sigelmassa, men framför allt den omständigheten, att ofta två bokstäver, sammanskrivna, bilda en tredje. Dessutom är även att märka, att Svanhielm – liksom också enligt uppgift Shelton – alls icke tar någon hänsyn till ordens härledning utan ogenerat använder sigler inuti ord. Så kan han t. ex. använda monogrammet för ”der” i ”ständerna” o. s. v. **⁾. Att tolka Svanhielms system efter blotta alfabetet och vokalreglerna är därför omöjligt; man måste ha hela sigelmassan utredd och känna alla de modifikationer, han vid sammanskrivning ofta kan låta konsonanttecken undergå. Enda sättet att läsa systemet har därför varit att gå igenom en längre följd av text, jämförande den med renskrifter, och på så sätt så småningom upprätta ett lexikon ***⁾. Efter detta bör man sedan utan alltför stor svårighet kunna tolka konceptprotokollen.

Att en sådan tolkning verkställes, torde ej kunna vara likgiltigt för vår historiska forskning. Av de 1375 foliosidorna äro hittills omkring 1050 försedda med dato och årtal och jämförda med riksarkivets renskrivna rådsprotokoll. Därvid har befunnits, att renskrifter saknas till omkring 450 sidor eller till protokollen vid 164 rådssammanträden. Av dessa 164 sammanträden ha icke mindre än 96 hållits under riksdagarne 1678, 1682 och 1686, och protokollens tolkning bör därför icke sakna intresse för dessa viktiga riksdagars historia. Övriga icke renskrivna protokoll synas huvudsakligen avse utrikes ärenden.

Bidrag till stenografins historia i Sverige.

VIII. Stenografins användning hos ridderskapet och adeln 1828-1865 *⁾.

Huru den stenografiska konsten först blivit känd i vårt land, och huru dess utveckling sedan fortgått under uppträdande av olika system, har vid flera tillfällen varit föremål för behandling i denna tidning. Däremot har frågan om dess praktiska användning särskilt under det senaste seklet i allmänhet icke varit berörd. En fullständig redogörelse därför torde emellertid av lätt insedda skäl knappast någonsin kunna åstadkommas. Stenografin är nämligen liksom den vanliga skriften endast ett medel för kultursträvandena, icke deras mål; historien åter har i sina tideböcker vanligen endast rum för de vunna resultaten. Det kan därför lätt hända, att stenografin medverkat vid mycket av det, som vi anse värt att bevara i minnet, utan att vi nu veta något därom, och det är faktiskt, att den i det dagliga livet såsom tidsbesparande medel betydelsefullt ingripit i den enskildes verksamhet – och därigenom i samhällets utveckling – utan att vi någonsin skola kunna mäta eller väga följderna därav.

En gren av stenografins praktiska användning är dock något mera åtkomlig för forskaren, nämligen dess användning vid våra riksdagar, och är redan därför värd vår uppmärksamhet. Kommer så därtill, att riksdagsstenografin under en lång tid varit, åtminstone efter vad vi hittills veta, nästan vår enda tillämpade stenografi, så ökas därigenom betydelsen av en undersökning om dess utveckling icke så obetydligt. Ty denna undersökning skall visa oss, dels huru konsten alltmer vinner erkännande såsom nödvändigt villkor för en noggrannare protokollsföring, dels hur det bättre, mera utvecklade systemet träder i stället för det sämre, primitivare, och vidare skola därvid uppgifterna om, att den eller den personen inhämtat och använt stenografin, möjligen kunna lämna anknytningspunkter för vidare forskningar rörande stenografins användning även utom riksdagarne.

Denna undersökning kan dock även ur en annan synpunkt vara av intresse. Ju mera riksdagens betydelse vuxit, dess större uppmärksamhet måste den historiska forskningen ägna åt riksdagarnes arbeten. Men det är i föreliggande fall ej blott resultatet av det skriftliga arbetet d. v. s. protokollen, som äro av betydelse för den historiska forskningen, utan även medlen, sättet för uppteckningen. Ty här inverkar detta högst betydligt på resultatens värde. Äro dessa blott memorerande protokoll, där talaren införes i tredje person, saknas nödig fullständighet, ty intet garanterar, att icke mycket viktiga uttalanden blivit uteslutna; och är protokollet ordagrant, men uppgjort efter debatten av en protokollförare eller talaren med ledning av föregående anteckningar, så är det mycket ofta en bild väl av vad talaren tänkte, men ofta därför icke av vad han under debatten verkligen sade, vad som där framkallat repliker, instämmanden, inkast o. s. v. Endast ett stenografiskt protokoll kan här giva fullgott material; och frågan, när stenografin infördes i riksdagen och huru den där användes, är därför på så sätt betraktad även en rent historisk fråga.

* * *

Det var såsom bekant år 1828, som stenografin vann inträde i svenska riddarhusets kansli. Förloppet därvid är i korthet följande. Den 1 september 1823 hade ridderskapet och adeln på grund av en motion av dåvarande kaptenen, sedermera landshövdingen Mikael von Hohenhausen beslutit att till nästkommande riksdag utsätta ett pris av 500 riksdaler banko för den person av adlig börd, som visade sig äga fullkomlig färdighet i snällskrivning, samt bestämt, att pristagaren skulle antagas såsom extra ordinarie tjänsteman i ståndets kansli. Tillika fick riddarhusdirektionen, till vars åliggande bland annat hörde tillsättningen av ståndets tjänstemän, i uppdrag att gå i författning om de åtgärder, som kunde bli nödvändiga för beslutens verkställande.

Vid nästkommande riksdag 1828-30 hade såsom tävlande endast anmält sig tvenne sökande, nämligen andre riddarhuskanslisten, ryttmästaren vid generalstaben F. O. Silfverstolpe och notarien i bergskollegium L. J. Hjerta. Direktionen lät verkställa ett förberedande prov, och med anledning av dess utgång fingo de båda sökandena börja stenografisk tjänstgöring i kansliet. Den 2 september 1829 fingo de därefter enligt ståndets eget beslut inför riddarhusutskottet avlägga ett ytterligare prov, och den 17 i samma månad beslöt ståndet att mellan dem fördela det utsatta priset. Därmed hade stenografin vunnit inträde i Sveriges första riksstånd.

Men skulle den där bliva bofast, behövdes något ännu mera. Dess tillvaro i kansliet var nu bunden vid Silfverstolpes och Hjertas egenskap av tjänstemän därstädes; avgingo de, så hade ock stenografin varit borta. Det behövdes därför en bestämmelse om, att t. ex. stenografin såsom sådan framdeles borde användas vid protokollsföring, och en dylik låter icke heller länge vänta på sig. Silverstolpe och Hjerta hade under riksdagen utmärkt sig genom sina stenografiska uppteckningar och sålunda förskaffat konsten förtroende, och den 13 mars 1830 beslöt därför ridd. och ad. på motion av greve Anton Gabriel Gyldenstolpe, att hädanefter vid antagande av kanslibetjäning för ståndet fästa synnerligt avseende vid färdighet i snabbskrivning. En stenograf borde alltså äga företräde för en icke stenograf, och därmed var sålunda stenografins framtid åtminstone i riddarhusets kansli betryggad **⁾.

(Forts.)

Bidrag till stenografins historia i Sverige.

Det beslut av den 13 mars 1830, genom vilket stenografisk färdighet upptogs bland kompetensvillkoren för inträde i riddarhusets kansli, innehåll även en annan punkt, som för systemfrågans utveckling i vårt land kunnat bliva av genomgripande betydelse. Riddarhusutskottet hade nämligen jämte sitt tillstyrkande av greve Gyldenstolpes motion även förordat, att direktionen efter prövning av de för svenska språket befintliga snällskrivningsmetoder måtte fastställa, vilken den ansåge lämpligast att begagnas samt därefter på riddarhuskassans bekostnad genom trycket göra denna för allmänheten tillgänglig, och att framdeles endast kännedom om denna metod skulle vid prov till riddarhusets kansli komma i åtanke. Detta förslag, som utskottet motiverade därmed, att det vore ”viktigt både att vid ståndets öfverläggningar enhanda av flere känd metod måtte begagnas, och att det säkraste och lättast dechiffrerbara systemet blefve spritt till allmän kännedom,” hade också den 13 mars blifvit ståndets beslut.

Beslutet är i flere hänseenden anmärkningsvärt. Det är tilltalande såsom bevis såväl därpå, att utskottet insåg betydelsen av att stenografin bleve tillgänglig för allmänheten, som tillika på att det i motsats till mången av våra dagars systemivrare förstod, att tydlighet är det förnämsta kännetecknet på ett stenografiskt systems förträfflighet. Å andra sidan är det dock ganska säkert, att ett dylikt officiellt fastslående av ett visst system såsom allena tillfyllestgörande allraminst på ett så tidigt skede av den stenografiska konstens utveckling icke skulle varit till fromma för dess utbildning.

Riddarhusdirektionen hade sig emellertid sålunda ålagt att anställa en systemkritik. Huru denna utföll, framgår av dess riksdagsberättelse vid 1834 års riksdag. Den meddelar där, att den årligen i Post- och Inrikestidningar låtit tillkännagiva sin önskan att från personer, som förskaffat sig insikt i snällskrivning, erhålla en fullständig kurs uti deras system, men att med anledning därav endast en person, f. d. bokhandlaren Per Götrek inlämnat ett dylikt förslag *⁾. Vid granskningen av detta jämte de av Silfverstolpe och Hierta använda **⁾ hade direktionen funnit dem ”ehuru utgående från samma grundprincip ganska skiljaktiga i en del hufvuddetaljer”. Då de sålunda alla hade företräden i vissa delar, men motsvarande nackdelar i andra, befarade direktionen att genom fastställande av en viss snabbskrivningsklav ”snarare motverka än befordra det ändamål, höglofliga ridderskapet åsyftat” och hemställde därför, att med denna stadfästning måtte anstå till dess ”en längre erfarenhet och ett allmännare begagnande kunnat gifva en säkrare ledning för bedömande af de olika metodernas företräden sinsemellan”.

Faktiskt blev emellertid Silfverstolpes system tills vidare det enarådande. L. J. Hierta, som 1830 såsom bekant uppsatte sitt ”Aftonblad”, sökte nämligen ej återinträde i kansliet, och hade sålunda icke något särskilt intresse att bilda skola. Själv ansåg han dessutom Silfverstolpes system mera lättläst *). Vad Götreks angår, så kunde dess författare såsom ofrälse icke vinna inträde i ståndets kansli och fick icke förrän 1847 tillfälle att publicera det för allmänheten.

Silfverstolpes systems envälde inom riddarhuskansliet fortfor till och med riksdagen 1853. Detta år utgav den bekante gabelsbergerske veteranen, byråchefen D. Dessau i Köpenhamn första upplagan av sin ”Laerebog i Stenographie, bearbeidet for det Danske Sprog efter Gabelsbergers stenographie”. Arbetet föll i händerna på kongl. sekreteraren M. H. Roos av Hjelmsäter, vilken med ledning därav på egen hand lärde sig att använda systemet för svenska språket. Själv sålunda vår förste gabelsbergare, handledde han i konsten även vår nuvarande utrikesminister, greve Carl Lewenhaupt och friherre L. von Platen – förut kännare av Silfverstolpes system – och vann med dem inträde i ridd. och ad. kansli vid riksdagen 1856. Vid denna riksdag blev sålunda Gabelsbergers system använt av 2, vid de följande 1859 och 1863 av 4 och vid sista ståndsriksdagen 1865 av samtliga av ståndets 6 notarier. Däremot fortforo riddarhussekreteraren Albert Munck, som tjänstgjorde såsom ridderskapets och adelns sekreterare till 1861 och C. Otto Brakel, vilken fungerade såsom sekreterare på riddarhuset till 1865 och i första kammaren till sin död 1889, att vid tjänstgöring under plena begagna Silfverstolpes stenografi. Använt uteslutande vid 6 och delvis vid 4 av ståndsriksdagarne, är det ock detta system, som bland de vid ridderskapets och adelns protokoll tjänstgörande stenograferna har att uppvisa de flesta anhängarne.